Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isjtar el. Istar - Iskalorimeter - Iskandar beg - Iskar, Isker - Iskariot - Iskender beg - Iskenderun - Isker - Isklausul - Iskontor - Iskonvalj - Iskravning - Iskälke - Iskärnor - de Isla, José Francisco - Isla de León - Islam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISKALORIMETER
kan. — Litt.: E. Briem, ”Studier över moder- och
fruktbarhetsgudinnorna i den
sumerisk-babylonis-ka religionen” (1918), ”Kultur och religion i
Baby-lonien och Assyrien” (1926), ”Babyloniska myter
och sagor” (1927); C. Frank, ”Kultlieder aus dem
Ischtar-Tamüz-Kreis” (1939). Efr.B.
Iskalorimeter, se Kalorimeter.
Iskandar beg, albansk nationalhjälte, se
Skan-derbeg.
Iskar, I s k e r, högerbiflod till Donau i
Bulgarien, 300 km lång, upprinner på Rila Planina
(Ri-labergen), genombryter Balkanbergen och mynnar
i Donau ovanför Corabia.
IskaTiot, se Judas Iskariot.
Iskender beg, albansk nationalhjälte, se
Skan-derbeg.
Iskenderu’n, stad i Turkiet, se Alexandrette.
Isker, flod, se Iskar.
Isklausul, förbehåll i köpeavtal och certepartier,
innebärande dels rätt för säljaren att vid ishinder
på avlastningsorten uppskjuta leveransen, tills
hamnen blir isfri, dels skyldighet för köparen att
mottaga godset i närmaste isfria hamn, om
ishinder skulle uppstå på destinationsorten.
Iskontor, se Isbrytare.
Iskonvalj, i kylhus förvarade el. på annat sätt
tillbakahållna groddar av konvalj, som drivas i
blom under hösten.
Iskravning, geofys., se Sörpning.
Iskälke, se Kälke.
Iskärnor, meteor., ytterst små kristaller av is,
vilka enl. nyare teorier skulle vara nödvändiga för
att vid köldgrader vattenångan i moln- och
dim-droppar skall kunna utfällas (sublimeras) direkt
som iskristaller (se Kondensationskärnor).
de I’sla, José Francisco, spansk jesuit
och författare (1703—81). Det verk, som gjort I.
berömd, är den burleska ”Historia del famoso
pre-dicador Fray Gerundio de Campazas” (2 bd,
1758—-68), trots sina longörer Spaniens bästa roman på
1700-talet. Dessutom finnas av I. brev och övers.
Valda arbeten i ”Biblioteca de autores espanoles”,
15 (1876). ”Fray Gerundio” är utg. av V. E.
Lid-forss 1885.
Fsla de Leon [lä’ån], stad i Spanien, se San
Fernando.
Isla’m (arab., obetingad hängivelse), användes
av Muhammed i Koranen för att karakterisera den
troendes förhållande till Gud och blir dels namn
på den av Muhammed förkunnade gudstron liksom
på den religion, som utgick från denna
förkunnelse, dels, numera, sammanfattande benämning på
denna religions anhängare, ”islamvärlden”.
Förkunnelse. Det är ett väsentligt drag i
gudsförhållandet, sådant Muhammed framställer det, som
sålunda blivit namnet på den religion han
grundade. Denna obetingade hängivelse innebär
obetingad tro på allt, som innehålles i uppenbarelsen,
obetingad lydnad inför dess bud och föreskrifter
och obetingad förtröstan på Gud och därför
tålamod och ståndaktighet i svårigheter och
prövningar. Den som sålunda lämnat sig helt åt Gud är
en muslim (därav i europeiska språk musulman m.fl.
former). Praktiskt likbetydande med i. i denna
mening är i Muhammeds förkunnelse det från
kristendomen övertagna begreppet tro (arab.
iman). Då det endast är genom profeten, som de
troende lära känna Gud och hans vilja, möta vi
i Koranen ofta uttrycken ”tro på Gud och hans
profet”, ”lyda Gud och hans sändebud”. Ordet
i. blir namn på den religion Muhammed
förkunnade, och det motsv. verbet betyder ”antaga i.”
Under Medina-tidens praktiskt-politiskt inriktade
verksamhet (se Muhammed) kan det bli
liktydande med att underkasta sig Muhammed.
Den allbekanta bekännelseformeln ”det finnes
ingen gud utom Gud, och Muhammed är hans
sändebud” finnes icke i denna sammanställning
i Koranen. Men båda dess led finnas där var för
sig. Det första, läran att det endast finnes en
gud, är det teoretiska huvudstycket i Muhammeds
förkunnelse. I kristendomens treenighetslära såg
Muhammed mångguderi, och för sådant beskyllde
han också judarna. Men monoteismen var icke
historiskt det första i Muhammeds predikan. Det
var läran om den yttersta dagen, uppståndelsen,
domen, de eviga straffen och den eviga saligheten
(jfr Muhammed), och den förblev alltid en
huvudpunkt i hans förkunnelse. Som en ”varnare”
kände han sig vara sänd. Han skulle väcka de
be-kymmerslösa genom att injaga fruktan.
Människan skall frukta Gud, ”domedagens herre”. Inför
denne stränge domare, hans allmakt, den intet kan
undfly, hans allvetenhet, för vilken intet kan
döljas, har människan blott att obetingat underkasta
sig. Ingen kan ställa honom till räkenskap för
någonting. Men han är också den allgode, den
milde, den barmhärtige, den förlåtande, den
nåderike, till vilken människan kan och skall vända
sig med bön om förlåtelse och förbarmande, hjälp
och ledning. Han är den över allt upphöjde,
alltings skapare och upprätthållare; hela skapelsen,
och människan i den, är till för att lova och prisa
honom i tacksamhet för hans välgärningar.
Tacksamhet mot Gud är en av de människans plikter,
som angelägnast framhållas av Muhammed.
Har människan nu givit sig helt åt Gud, blivit
en muslim, åligger henne som sådan en livsföring
och en livsinställning, som regleras av Guds vilja
och föreskrifter. Under Muhammeds liv och
ledning, särsk. under Mekka-periodens inåtvändhet
och betryck, stodo de troendes liv under intrycket
av fruktan för domens dag. Livets realiteter bli
små och betydelselösa inför det stora avgörandets
allvar. Det gäller att icke låta sig fångas av detta
liv. En världsfrånvänd, asketisk livsföring blir
det naturliga för de första troende. Att vaka en
del av natten under koranläsning och bön är en
hjälp i denna riktning, en förtjänstfull gärning,
fasta likaså.
Den yttre kulten har i i. aldrig nått någon rik
utbildning. Prästerskap och sakrament finnas icke.
De troendes enda rituella plikt var länge blott
”bönen”. Den är i princip en
församlingsguds-tjänst, en för de troende gemensam andaktsövning,
har följt en bestämd ritual i fråga om ställning,
rörelser, riktning (mot Mekka, tidigare Jerusalem),
krävt kultisk renhet, vunnen genom tvagning, och
omfattat utom vissa formulär läsning av
korantexter. Till en början skulle den förrättas morgon
och afton, sedermera infördes ännu en bönetid
emellan dessa och slutl., ovisst när, höjdes
antalet till fem om dygnet. Till bönen kallas de
troende genom utropare (muezzin). En särskild karaktär
— 707 —
— 708 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
