Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Island - Geologi och terrängformer - Floder och sjöar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISLAND
den största. De största inskärningarna på n.
kusten äro Hünaflöi, Skagafjöröur, EyjafjörÖur,
Skjålfandi och Axarfjöröur. På n.ö. kusten
märkes PistilfjörÖur. Nästan alla de här nämnda
stora fjordarna äro emellertid blott trattformiga
el. halvcirkelformiga bukter med en botten, som
långsamt sänker sig utåt mot havet. I:s centrala
del är ett 400—800 m högt platåland, omfattande
c:a 88,000 km2 och uppbyggt av vulkaniska
ut-brottsprodukter från tertiär och kvartär tid.
Huvudmassan består av mäktiga basaltbäddar,
mellan vilkas ofta nästan vågräta lager finnas
mio-cena sötvattenssediment med brunkol, över hela
I. förekomma gångar och bäddar av liparit och
mera sällsynt gabbro. I s. och centrala delen
av I. och på n. kusten ö. om Skjålfandafljöt
uppträder den s.k. palagonitformationen. Den
består av moränbreccia och vulkanisk tuff och har
uppstått under istiden dels genom subglaciala
vulkaniska utbrott, varigenom den under
inlandsisen befintliga bottenmoränen övertäckts av
vulkanisk aska, dels ur glacifluvialä sediment.
Pala-gonitmassorna äro genomsatta av otaliga
basalt-gångar. Under istiden var hela I. täckt av en
inlandsis, som utgick från den stora inre platån,
där den hade en mäktighet av 700—800 m. över
isytan höjde sig blott några toppar och ryggar
som nunataker. I fjordmynningarna finnas talrika
ändmoräner och i de yttersta kustområdena
flytt-block, rundhällar och isräfflor som vittnesbörd
om inlandsisens utbredning. Nordvästlandet var
sannolikt täckt av en självständig ismassa. Den
inre platån är i kanterna sönderskuren av djupa
floddalar, som flerstädes vidgats och omformats
av iserosion. Den är högst i s., och över
densamma resa sig kupolformiga berg, från vilka
de nuv. glaciärerna och isfälten utgå. Dessa berg
nå en höjd av 1,400—2,000 m. En del av dem
få betraktas som horstar, andra äro vulkanruiner.
Den vulkaniska verksamheten har pågått från
tidig tertiär tid ända till nutiden. Omkr. 140
post-glaciala vulkaner äro kända, och de lavafält, till
vilka de givit upphov, beräknas ha en
sammanlagd areal av 11,200 km2. Större delen av
lavamassan härrör från utbrott i förhistorisk tid.
Från historisk tid känner man över 150 utbrott
från 30 vulkaner. En del vulkaner äro
sprickvulkaner, såtillvida som de ej bestå av enstaka
kraterhål, utan utbrotten äga rum längs långa
sprickor el. klyftor. Den största vulkanen av
detta slag är Eldgjå på s. I., som är 30 km
lång och vars lavafält täcka 700 km2. En annan
av samma typ är Laki, s.v. om Vatnajökull. Dess
utbrott 1783 var det mest omfattande i världen
i historisk tid; den lavaström, som härrör från
detsamma, har en yta av 565 km2, och
utbrotts-produkternas massa har beräknats till 12 Vs km3.
På den 30 km långa kratersprickan bildades
över 100 kraterkäglor. Det största lavafältet på
I. heter ÖdåÖahraun (4,000 km2) och ligger n.
om Vatnajökull. Stora arealer äro täckta av
andra utbrottsprodukter än lava, ss. bomber,
slagg och aska. Vid Laki-utbrottet 1783 drevos
skyar av askstoft över hela Europa, n. Afrika
och delar av v. Asien. De flesta av de recenta
vulkanerna ha avgivit basaltlava, endast några
få liparitlava, t.ex. Askja (1,448 m) vid sitt våld-
Gullfoss.
samma utbrott 1875. Jordskalv äro vanliga och
beledsaga ofta vulkanutbrotten. En del vulkaner
ligga under glaciärerna, och deras utbrott
förorsaka en stark avsmältning av de senare och
uppsvällning av glaciärälvarna (jökellopp). De
flesta av I:s nuv. vulkaner äro bundna till
sprickor i palagonitformationen. De bäst
kända av dem äro Hekla och Katla. Varma källor
finnas överallt på I., gejsrar blott i vissa
trakter. Av dem är St. Geysir den mest berömda
(jfr Gejser). I:s nutida glaciärer tillhöra
platå-glaciärernas typ och äro bundna till de
fristående bergkupoler, som resa sig över den inre
högslätten. Deras sammanlagda areal uppgår till
c:a 12,500 km2 (12% av landets yta). Denna
glaciärisens stora utbredning beror på det för
glaciärbildning särsk. gynnsamma klimatet med
ovanligt riklig snönederbörd på vintern och kalla
somrar. Snögränsens höjd varierar mellan 700
m ö.h. i n.v. och 1,400 m i det inre på ÖdåÖahraun.
Vissa glaciärer nå långt ned mot havet,
Vatnajökull på s. sidan ända ned till 20 m ö.h. Den
är I:s och även Europas största glaciär (8,800
km2). På dess s. sida reser sig I:s högsta topp
Öræfajökull (2,119 m)- I centrum av ön ligger
den 1,350 km2 stora Hofsjökull och v. om denna
Langjökull (1,300 km2). På den inre platåns s.
sida ha de forna fjordarna igenfyllts av
glaciärälvarna, och utanför deras mynning har byggts
ut ett stort flackt lågland av nästan vågräta vida
sandfält {sandur), ofta alldeles vegetationslösa.
Längs kusten finnas här talrika sandrevlar och
laguner, och havet utanför är mycket långgrunt.
Ett liknande lågland finnes utanför s.v. kusten,
men de gamla fjordarna ha där igenfyllts icke
blott av glaciärälvarna utan även av gamla
lavaströmmar. J.F.
Floder och sjöar. I. har på gr. av sitt
neder-bördsrika klimat många och vattenrika floder.
— 715 —
— 716 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
