Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Island - Floder och sjöar - Klimat - Växtvärld - Djurvärld - Befolkning - Språk - Folkkultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISLAND
Somliga av dem föra klart vatten. De största
komma emellertid från glaciärerna och äro
mjölkfärgade av glaciärslam. Vid subglaciala
vulkanutbrott uppstå s.k. jökellopp. I:s floder äro i
allm. icke segelbara på gr. av den bergiga
terrängen och utgöra ofta svåra trafikhinder. Den
stora fallhöjden jämte den betydande
vattenmängden göra, att I. är oerhört rikt på vattenkraft.
I:s längsta flod, Pjörså (200 km), kommer från
Hofsjökull. Den näst längsta är Jökulså å
Fjöl-lum, som kommer från Vatnajökull. Lagarfljöt
är segelbar på en lång sträcka. I. har talrika
sjöar liksom andra områden, som varit nedisade.
Många sjöar äro dock av tektoniskt och
vulkaniskt ursprung. I :s största sjö är Pingvallavatn
(120 km2, 100 m djup). Den näst största är
Pörisvatn v. om Vatnajökull. A.Ey.
Klimat. I:s klimat är starkt påverkat av havet.
Längs s. kusten stryker den varma Golfströmmen,
som innan den når fram till ön sänder en arm
mot n. längs v. kusten, den s.k. Irmingströmmen.
Innan den fortsätter mot Grönland, sänder den en
utlöpare längs I:s n. kust. N.ö. och ö. kusten
sköl-jes däremot av en utlöpare av den kalla
Östgrön-landsströmmen. Större delen av öns kuster
sköljas alltså av varma havsströmmar, och klimatet
blir därför varmt i förh. till öns geografiska bredd
men också mycket fuktigt och stormigt.
Årsme-deltemp. är 7—8° högre än den för breddgraden
normala. I. ligger just på stråkvägen för de
lågtryck el. oväder, som bildas ute på Atlanten och
som i n.ö. riktning röra sig mot n. Skandinavien.
Variationerna i lufttrycket äro därför särsk.
under vinterhalvåret ovanligt stora, och hastiga
omslag i väderleken förekomma då ofta. Vid
kusterna blir därför sällan ett sammanhängande snötäcke
länge kvarliggande, i sht icke på sydkusten.
Temperatur och nederbörd 1872—19221).
Ort Medeltemperatur [-Årsnederbörd-] {+Årsne- derbörd+} i mm
Kallaste mån. Varmaste mån. Aret
Reykjavik —-i,2° febr. + io,s° juli +3,2° 870
Stykkishölmur .... —2,4° „ + 10,0° ,, +3.1° 650
Grimsey —3,2° mars + 7,2° >, + 1,6° 374
Berufjör3ur —1,2° >> + i,3° febr. + 8,9° „ +3.10 1,180
Vestmannaeyjar .. + lO,8° ,, + 5.20 1.347
*) Siffrorna för 20-årsperioden 1929—48 visa något högre
temperaturvärden.
Nederbörden är vanl. störst under hösten och
vintern. Nederbördsrikast äro s. och ö. kusterna,
som pr år ha 1,100—1,400 mm. V. kusten har
däremot blott 600—700 mm pr år och n. kusten 300—
400. De högre nivåerna i det inre ha mycket större
nederbördsmängd än någon av kusterna. [J.F.]A.H.M.
Växtvärlden är arktisk-boreal men på gr. av
landets totala isolering efter istiden betydligt
art-fattigare, än vad klimatet tillåter, med c:a 3,600
arter (utom bakterier), därav c:a 580 kärlväxter.
Av den inhemska floran tillhöra c:a 60% de
arter, som anses ha överlevat istiden på
nunatakk-områden. Större delen av dem tillhöra den
cir-kumpolärt arktisk-boreala gruppen, en del ha sin
huvudutbredning i Nordamerika och på Grönland,
och en del förekomma i v. Europa och på de
brittiska öarna. Endast c:a 3% av de högre
växterna tillhöra på ön endemiska typer. — Det
isländska höglandet över 700 m är sand- och
sten
öken, men i skyddade lägen förekomma gräs- och
myrmarker och t.o.m. oaser med örter och
buskvegetation. På sluttningarna finnas samhällen av
gräsmarks- och myrtyper, i dalarna och låglandet
förekomma även resligare växter, i regel bildande
endast låga buskage, men i väl skyddade lägen
når björken, huvudsaki. Be’tula tortuo’sa, bortåt
10 m höjd, och även rönn, asp och videarter
kunna nå relativt ansenlig höjd. A.Le.
Djurvärld. I :s fauna är fattig. Några
landdäggdjur torde kanske, med undantag av polarräven,
knappast ha funnits, innan I. koloniserats, då
husdjur, möss och sedermera (1770) även ren
infördes. Fågelfaunan, rik på individer, omfattar o.
120 arter, bland dem islandsfalk, havsörn,
dvärgfalk, snöuggla, korp, fjällripa, åtskilliga vadare
och simfåglar, ss. islom, islandsknipa, sångsvan, på
fågelbergen bl.a. lunne- och stormfåglar, alkor.
Kräldjur och amfibier saknas. Den lägre
landfaunan utgöres av spindlar och 700 arter insekter,
de flesta steklar, tvåvingar och skalbaggar.
Havs-faunan är rik på säl, tand- och bardvalar; av
fiskarter finnas o. 125, därav 4, bland dem lax, forell
och ål, i sött vatten. O.Cn.
Befolkning. Inv. äro ättlingar av norska
invandrare med någon inblandning av keltiskt blod.
Folkmängden, som 1700—1900 ökade med endast
knappt 60 °/o, har under de sista 50 åren
fördubblats i antal och var 1948 138,502. Folktätheten
är obetydlig, blott 1,3 pr km2. Stora vidder äro
alldeles obeboeliga, ss. de stora lava-, snö- och
isöknarna i det inre och de stora kustdeltanas
sandfält. Blott c:a 14,000 km2 el. 13% av arealen
kunna anses bebodda, och där är folktätheten 9,9.
Endast få och små städer finnas, näml, utom
huvudstaden Reykjavik med 53,384 inv. (1948),
Akureyri med 6,761, HafnarfjörÖur 4,699,
Vest-mannaeyjar 3,511, Isafjöröur 2,830, SiglufjörÖur
3,103, Akranes 2,500, NeskaupstaÖur 1,293,
SauÖår-krökur 992, ÖlafsfjörÖur 938, SeyÖisfjörÖur 763.
58 °/o av befolkningen bo alltså i städerna.
Dessutom finnas 31 samhällen med över 300
inv. Alla I :s städer och större samhällen ha växt
upp som fiskeplatser. Under bilens nya era ha
dock I:s första landsbyar börjat bildas.
Lant-bebyggelsen består för övrigt av glest spridda
bondgårdar i kusttrakterna och i de ofta långa
fjorddalarna. [J.F.lA.Ey.
Språk, se Isländska språket.
Folkkultur. Den isländska byggnadskulturen har
in i sen tid burit en mycket ålderdomlig prägel,
som delvis innesluter rent forntida drag. På gr.
av landets ringa virkestillgång har man i stor
utsträckning varit hänvisad till sten, jord och
grästorv som byggnadsmaterial. I kusttrakterna
har tillgången på drivved och vrakgods
möjliggjort en rikare förekomst av
byggnadskonstruk-tioner av trä. Den isländska bondgården ligger
vanl. på en sluttning, framför vilken utbreder sig
den gödslade hemmamarken, tunet, hägnat av
tun-gärdet. Tunet är den isländske bondens åker,
och utanför det utbreda sig slåtterängarna.
Bondgården består dels av en kärna av tätt
sammanbyggda hus, dels av enskilda byggnader el.
mindre husgrupper. Den sida, som vetter mot
tunet, utgöres vanl. av en rad gavelhus,
långsides sammanbyggda med varandra. Ibland äro
— 7U —
- 718 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
