Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Island - Folkkultur - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISLAND
gavlarna uppförda helt av torv. En lång gång,
bæjargöng, leder från tunsidan ända in i det inre
av gården. Vardagsrum, baSstofa, och sovrum,
svefnherbergi, äro vanl. förlagda till huskärnans
innersta del; eldhuset användes till matlagning,
bakning och tvätt. Dessutom finnas ofta
förvaringsrum för redskap och bohag, skemma, för
födoämnen, bur, och för potatis, kartöflugeymsla.
Kostall, fjös, ingår i regel i den täta
husklungan. Man har också särskilda hus för lammen
samt lada, hlaöa, el. högård. De flesta gårdar
ha egen smedja, smiöjukofi, och på östlandet
finnas enstaka vattenkvarnar av skvaltkvarnstyp.
Ligger gården vid havet, har man ibland ett
torkhus för fisk, hjallur, med glesa
spjälväg-gar. Häststall, hestarétt, och fårhus äro spridda
även utanför tunet. Förr var det vanligt, att
fåren gingo ute året om, och till skydd mot oväder
hade man då uppfört enkla skyddshus, fjårborgir.
På Västlandet, särsk. på Reykjanes-halvön, ha
in i sen tid funnits fjårborgir av ytterst
ålderdomlig typ, uppförda av sten samt täckta med
kupolformiga s.k. falska valv i primitiv
överkrag-ningsteknik. Möjl. representera dessa byggnader
en kvarleva av mycket tidiga kulturpåverkningar.
Konstruktivt sett erbjuder det isländska
byggnads-skicket även andra ålderdomliga drag, t.ex. vissa
konstruktioner av stolpburna åstak,
skalmurs-konstruktioner etc. Även den tätt sammanbyggda
husklungan är typologiskt sett mycket
ålderdomlig, och förhistoriska paralleller finnas från både
Sverige och Norge, medan de gammalnordiska
atlantöarna i sen tid uppvisat liknande
bebyggelseanläggningar. — Bland redskap, husgeråd
Gammalmodig bondgård på s. Island.
etc., vilka på ett naturligt sätt anknyta till
landets gamla lantbrukskultur, finnas ålderdomliga
och delvis reliktartade former. — Medeltidens
isländska konst är till övervägande del en
folkkonst, främst präglad av den romanska stilen.
Sina djupaste spår har denna avsatt inom
trä-snideriet och det konstnärliga metallarbetet, bl.a.
i smyckena. Snidverk förekomma särsk. på
predikstolar o.a. kyrkliga träinventarier, vidare på
vindskidor, stolar, sängpartier, kistor och skrin
men också på bruksföremål som husgeråd och
mangelbräden. Konstnärliga horn- och
benarbeten från tiden närmast efter reformationen finnas
endast sparsamt, men från senare tid märkas
framför allt matskedar, vinskålar, snushorn samt
dryckeshorn, gjorda av oxhorn. Inom den
kyrkliga målarkonsten kunna främmande påverkningar
spåras, och någon folklig målarkonst i egentlig
mening är detta därför icke. Handskriftskonsten
nådde efter reformationen en rik blomstring, och
det är främst den romanska stilen, som
dominerar initialer och den konstnärliga
utsmyckningen i övrigt. I:s folkliga textilkonst är
relativt rik och uppvisar inslag av romanska element
och renässansbilder. I folkdräkterna kvarleva
vissa ålderdomliga drag, t.ex. den primitiva
skinnskon och den höga kvinnomössan. — De flesta
av skandinaviska halvöns vanligaste folksägner
äro på I. väl representerade. Sägner om
förborgade skatter förekomma rikligt, och
folktraditionen omfattar även jättar, gengångare och
trolldom. Till trolldomssägnerna höra framför allt
de, som handla om häxmästare. En häxmästare
kunde enl. folktron tillika vara en kraftaskåld,
d.v.s. han ägde förmågan att med diktningens
hjälp uträtta övernaturliga ting. Dyl. sägner,
vilka äro relativt sena, avspegla emellertid
ålderdomliga magiska föreställningar. Näcken i
hästgestalt förekommer i flera sägentyper, och
ett välkänt motiv utgör gården, som på gr. av
sin ägares ogudaktighet sjunkit i jorden.
Dessutom märkas ett antal legender samt sägner om
fredlösa fjällbor, ütilegumenn, om havmannen, om
vättar och huldrefolk. J.Pn.
Historia. Sedan norrmännen börjat söka sig
vägar västerut och nått Färöarna, var det endast en
tidsfråga, att även den n.v. därom liggande stora
ön skulle bli upptäckt. Enl. modernare
undersökningar har en irländsk kolonisation funnits på I.
före norrmännens ankomst, och man kan antaga,
att irländarna lärt norrmännen vägen till I. (Våra
dagars islänningar stå antropologiskt betydligt
närmare irländarna än norrmännen.) Omkr. 850
kommo tre sjöfarare, något efter varandra, dit
(jfr Gardar Svavarsson). ön fick namnet I. efter
den polaris, som då liksom så ofta senare
blockerade n. och v. kusten. Inre förhållanden i
Norge —■ Harald Hårfagers erövring av landet —
medförde, att många gingo i landsflykt och sökte
sig till I. Den förste, som drog dit för att på
allvar slå sig ned där, var Ingolfr Arnarson, vars
boplats, angiven av de i land drivna
högsätes-stolparna (jfr Högsäte), blev en vik på n. sidan
av näset Seltjarnarnes, ”Rekjarvik”, så kallad efter
röken från de där framspringande varma källorna.
Detta skall ha skett 874. Därmed började den s.k.
landndms-tiden. Ären 880—900 är den egentliga bo-
— 719 —
— 720 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
