Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isländska språket - Skrift och uttal - Böjningslära - Syntax - Nyisländskan - Litt. - -ism - Ismael - Ismail - Ismailia, el-Ismailiya - Ismailiter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-ISM
urskiljbart, o.s.v.). Mera osäkert är diftongernas
uttal; ei, au, ey antagl. som de motsv. norska ei,
au, øy. I mots. till svenskan har i. näml, bevarat
diftongerna (steinn, sv. sten, auga, sv. öga). S.k.
brytning har icke inträtt i samma omfattning som
hos oss (t.ex. stela, sv. stjäla). Däremot har
isländskan bortkastat v framför r (reka, sv. vräka) och
assimilerat mpj>pp, nt^tt, nkj>kk (ekkia, sv. änka).
Böjningslära. Isländskan har många drag, som
påminna om tyskan; så 4 kasus (t.ex. nom. armr,
gen. arms, dat. arme, ack. arm-, ek heyre, ty. ich
höre, hann parf min, ty. er bedarf meiner, gaf mér,
ty. gab mir, heyröe mik, ty. hörte mich),
personalböjning i verben (ek heyre, pü heyrer, hann heyrer,
vér heyrom, ér heyreö, peir heyra), omljud i pres.
ind. sing. av vissa verb (hann dregr, ty. er trägt,
men peir draga, ty. sie trägen), likaså i preteritum
konj. (heföe, ty. hätte, men ind. haföe, ty. hatte).
Med svenskan stämmer isländskan i fråga om de
många a-na: inf. på a (hafa, heyra), likaledes 3:e
pers. plur. i pres. (ex. ovan), vidare saga, ätta o.s.v.;
pluralbildningen av subst. har nära motsvarigheter
i svenskan (armr—armar-, hane—hanar-,
gestr—gester, sunr el. sonr—syner el. søner-, faöer—feör-, saga
—sqgor), så ock de starka verbens avljudsväxling
(rinna—rann—runno—runnenn). Men utöver dessa
likheter kunna givetvis påpekas stora olikheter, som
innebära egenheter för språket. Egendomlig
verkar den envishet, med vilken språket hållit fast
vid brokiga formsystem, betingade av varje forms
ostörda utveckling ur en förform, som i ett äldre
system ej tedde sig så starkt avvikande; ett
belysande ex. härpå är den s.k. w-stamsböjningen (sing.
biqrn—biarnar—birni—biorn; plur. birnir—biarna—
biyrnom—biqrno; på svenska björn—björnar-, på
urgermanska, med rekonstruerade former, bernuz,
-aus, -eu, -u; -ewiz, -ewö, -umiz, -unz). Isländskan
avspeglar tack vare denna egenskap ofta mer
troget det germanska urspråket än något annat känt
germanskt tungomål, med undantag för gotiskan.
Syntax. I syntaktiskt avseende står i. än i dag
kvar på en ålderdomlig ståndpunkt och avviker
därigenom starkt från de övriga nordiska språken.
Liksom för svenskan och tyskan är det en stående
regel i huvudsatser, att det finita verbet intar den
andra platsen, ifall subjekt, objekt el. adverbial
inta den första (latinets ille coro’nam acce’pit kan
översättas ant. så: hann tök viö krünonne el. så:
viö krunonne tök hann); vanligt är dock, i mots. till
svenskan, att det finita verbet står först i satsen
(tök hann viö krünonne-, så dock även i svensk
kurialstil som en ålderdomlighet). I bisatser är
verbets ställning ung. lika fri som i svenskan.
Kasus-syntaxen är mycket ålderdomlig; den bevarar väl
flera indoeuropeiska drag. Särsk. märks den
egendomliga petitiva gen. (biöia friöar, bedja om fred),
som har motsvarighet i gotiskan (gripun is, grepo
efter honom). Gen. och possessivpron. kunna stå
såväl efter som före huvudordet (faöer minn motsv.
far min), likaså andra förenade pron.; bestämda art.,
som i grunden är ett sådant, är som i svenskan
efterställd subst., föreställd adj. (faöerenn,
Ormr-enn lange, hinn gööe). I poesien, särsk.
skaldediktningen, tillstädjas ganska vittgående friheter, ung.
som i latinet.
Nyisländskan skiljer sig i uttalet från
fornisländs-kan genom några, delvis redan i medelisländskan
utvecklade drag, bl.a. diftongering av långa
vokaler, é>jä (mjer, åt mig), d>au, ce>ai, o>ou; oe>
æ>ai (dæma, utt. daima, döma); förläggning av
de gamla korta vokalerna före enkel konsonant
(gata med långt öppet a som i många svenska dial.,
liö, utt. leÖ o.s.v.); ändeisen -r har ändrats till -ur
(armur, arm, fagur, fager); obetonat t har blivit ö
(hüsiö, huset, paö, det, runniö, runnet, -it); ll och
rZ>ddl (falla, utt. faddla) och m>ddn (barn
utt. baddn) o.s.v. Eljest har språkets kynne
förändrats mest genom den väldiga litterära och
praktiska påverkan utifrån, särsk. på de sista 50 åren.
Denna har mötts med ett målmedvetet
språkrens-ningsarbete, som lett till att språket i dag är i hög
grad fritt från lånord men likväl har uttryck för
såväl allehanda utifrån inkomna konkreta begrepp
(t.ex. leikhüs, teater, härskeri, frisör) som för de
finaste tankeskiftningar.
Litt.-. M. Nygaard, ”Norrön syntax” (1905); E.
H. Lind, ”Norsk-isländska dopnamn” (1905—
15), ”Norsk-isländska personbinamn från
medeltiden” (1920—21); M. Jönsson, ”Torskilin
bæja-nafn” (4 bd, 1921—33); A. Noreen, ”Altisländische
und altnorwegische Grammatik” (4 Aufl. 1923); R.
Iversen, ”Norrön grammatikk” (4 utg. 1946); V.
Gudmundsson, ”Isländsk Grammatik” (1922,
ny-isl.); J. Fritzner, ”Ordbog over det gamle norske
Sprog” (ny opl., 3 bd, 1886—96): R. Cleasby &
G. Vigfüsson, ”An Icelandic-English dictionary”
(1874); L. Heggstad, ”Gamalnorsk ordbok” (1930);
S. Egilsson, ”Ordbog over det norsk-islandske
Skjaldesprog” (2 Udg. av F. Jönsson, 1931); S.
Blöndal, ”Islandsk-dansk Ordbog” (1920—24,
ny-isl.); G. Leijström & J. Magnusson,
”Isländsksvensk ordbok” (1943, nyisl.). [I.LqtjL.
-ism, avledningsändelse i ord som socialism,
abso-lutism, svarar mot fra. -isme av lat. -ismus, grek.
-ismos’ (urspr. av grek, verb på -iz’o) och möter
främst i ord, som beteckna riktning inom religion,
filosofi, konst, litteratur, politik o.d. Nybildningar
äro ytterst vanliga, t.ex. motorism, och ism kan
brukas som självständigt ord. vanl. med klandrande
biton, om riktning av antytt slag. Vid sidan stå ofta
personbeteckningar på -ist (senlat. -ista av grek.
-istes’).
Is’mael, i äldre källor i GT omnämnt
frihetsäls-kande, stridslystet beduinfolk, som även drev
karavanhandel; enl. 1 Mos. 25:12 m.fl. ättlingar till
Ismael, Abrahams son med Hagar. När den gamla
stammen gick under, kallades vissa nordarabiska
stammar I.
Ismai’l, stad i Bessarabien, vid Donaus
myn-ningsarm Kilia; 26,123 inv. (1930). Betydande
spannmålshandel.
Ismaili’a, e 1-1 s m a’i 1 i y a, stad i Egypten, vid
Timsahsjön ung. vid mitten av Suezkanalen;
15,507 inv. (1937). L grundades i samband med
kanalen, som här har sitt förvaltningssäte.
Isma-iliakanalen från Kairo, byggd 1858—63 för
färsk-vattensförsörjningen, grenar sig vid I. åt n. och s.
Ismaili’ter, sekt inom islam, som i slutet av
700-talet uppstod bland shiiterna i Persien. De
benämnas efter Ismail, den äldste sonen till Djafar
ibn Muhammed, vilken de räkna som den 7:e och
siste imamen och om vilken de förmena, att han,
ehuru han bevisligen dog i Medina 760, fortlever
som den dolde imamen och skall återkomma som
— 751 —
— 752 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
