Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isotak - Isoter - Isoterm - isotermisk - Isotiocyansyra - Isotoma - Isotoniska lösningar - Isotoper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISOTOPER
31 maj går igenom Sveriges nordligaste hamnar
vid Bottniska viken.
IsoteT (till grek. is’os, lik, och theFos, sommar),
linje (på kartor), som sammanbinder orter med
samma sommartemperatur.
Isoterm’ (till grek, is’os, lik, och therme, värme).
1) Fys. I. kallas i allm. en kurva, som framställer
sambandet mellan storheter, karakteriserande
tillståndet hos fasta, flytande el. gasformiga kroppar,
under sådana tillståndsändringar, att temp.
förblir oförändrad.
2) Meteor., linje (på kartor), som sammanbinder
orter med samma temperaturer. Man kan därvid
använda årsmedium, månadsmedium el.
dagsme-dium av temp. Man kan också sammanställa
medier av de olika årstiderna. Isotermkartor finnas
för de flesta länder och världsdelar samt för hela
jordklotet. De giva en instruktiv bild av klimatet.
Isoter’misk, av samma temperatur.
Isotiocya’nsyra, kem., se Rodanföreningar.
Isot’oma, insektsläkte, se Glaciärloppa.
Isotoniska lösningar f-tå’-] (till grek. is’os, lik,
och ton’os, spänning), kem., se Osmotiskt tryck.
Isotoper [-tå’-] (till grek. is’os, samma, och
top’os, plats), atomslag av ett och samma
grundämne med olika massor. Undersöker man
atomerna, varav ett grundämne är uppbyggt, finner
man, att grundämnena i allm. utgöras av
blandningar av atomer av olika vikt. De olika
atomarterna bilda i allm. en p 1 e j a d, i vilken de
enskilda i. vanl. förekomma i fixa
mängdförhållanden. I. av ett grundämne karakteriseras
av samma kärnladdning (jfr Atom, sp. 718), och
då denna är avgörande för placeringen i det
periodiska systemet, komma i. att falla på samma
plats i detta. Då kärnladdningen är densamma
för de olika i. av ett grundämne, ha i. lika
elektronsystem och därför praktiskt taget samma
kemiska egenskaper, varför de i allm. ej kunna
separeras med kemiska metoder.
I början av 1800-talet uttalade W. Prout
åsikten, att alla atomer äro sammansatta av
väteatomer. När man efter hand fick allt
noggrannare atomviktsbestämningar, fann man också,
att grundämnenas atomvikter i många fall voro
heltalsmultipler av vätets, men man kunde även
konstatera en rad deciderade undantag från
regeln, varför teorien övergavs. Tanken, att en
sådan heltalighet hos atomvikterna likväl kunde
förefinnas, medan avvikelserna därifrån kunde
förklaras därigenom, att de ifrågavarande
elementen utgjordes av blandningar av atomer med
heltaliga massor i konstanta, oföränderliga
mängdförhållanden, framkastades 1866 av W.
Crookes. Isotopifenomenet iakttogs först vid
sönderfallsprodukterna vid radioaktiva
omvandlingar. Sålunda kunde man fastställa, att de
stabila slutprodukterna vid olika sönderfallsserier
utgjordes av blyisotoper med atomvikterna 206,
207 och 208, uttryckta i den kemiska
atomvikts-skalan, som baserar sig på att syrets atomvikt
sättes = 16, medan vanligt bly har atomvikten
207,21. Vid element, som icke äro lierade med
de naturligt radioaktiva elementen, påvisades
isotopi först av J. J. Thomson 1913, i det att han
genom avlänkning av en neonjonstråle i ett
kombinerat elektriskt och magnetiskt fält kunde
visa, att neon innehåller två olika atomslag med
atomvikterna 20 och 22. Metoden har senare
fullkomnats framför allt av F. W. Aston och
fört till konstruktion av s.k. mass-spektrografer,
i vilka man fotograferar ett linjespektrum, där
de enskilda linjerna svara mot bestämda värden
på jonernas specifika laddning. Den m a s
s-spektrografiska undersökningsmetoden har utvecklats till en utomordentlig
precisionsmetod för bestämning av i:s
atomvikter. Bland dem, som bidragit härtill, märkas
förutom Aston, A. J. Dempster, K. Bainbridge,
J. Mattauch, R. Hertzog och P. Jordan (se
Mass-spektrograf). Undersökningarna ha
bekräftat Crookes’ teori och visat, att alla i:s massor
i atomviktsskalan med hög grad av noggrannhet
kunna uttryckas genom hela tal.
Precisionsme-toderna, vid vilka noggrannheten numera är så
långt driven, att i.-massorna kunna beräknas
med en osäkerhet först i 4:e el. 5:e decimalen,
ge vid handen, att avvikelser från heltalsregeln
visserligen existera men äro ytterst små. Det
hela tal, som i.-massan ligger närmast, brukar
man beteckna som i:s masstal och anbringar det
upptill före el. efter den kemiska symbolen (t.ex.
23Na el. Na23). De mass-spektrografiska
metoderna ha den olägenheten, att existensen av
mycket sällsynta i. svårligen låter sig med
säkerhet fastställas, i sht om de motsv. jonernas
specifika laddning är lika med specifika
laddningen för en förorening. I detta avseende äro
de spektroskopiska metoderna, vilka
bestå i en analys av i:s och deras föreningars
optiska spektra, överlägsna. De ha under
senare tid spelat en viktig roll. Teoretiskt är den
isotopieffekt, som man har att vänta sig i
atom- och molekylspektra, mycket liten, men de
spektroskopiska metoderna möjliggöra en så
utomordentligt stor mätnoggrannhet, att effekten
ändå i många fall är väl mätbar. En
i.-förskjutning kan ha sitt ursprung dels i massdifferens
mellan kärnorna, dels i olika kärnspin och dels
i olikheter i kärnornas elektriska fält. Inom
atomspektra ligga förhållandena enklast till vid
de vätelika atomernas och jonernas spektra. Man
kan såväl teoretiskt som experimentellt beräkna
differensen mellan vågtalen för motsv.
spektral-linjer i de båda väteisopoternas och 2H
bal-merserie (se Spektrum). Dessa differenser
uppgå till mellan 4 och 7 cm-1. I övriga
atomspektra är isotopieffekten avsevärt mindre. I
allm. måste därför interferensspektroskopiska
metoder för deras uppmätning tillgripas. Det
viktigaste forskningsresultatet, vartill den
spektroskopiska metoden vid atomspektra fört, är
upptäckten av den tunga väteisotopen med masstalet
2 (H. Urey, 1932). Förutom i väte har metoden
att undersöka atomspektra lett till upptäckt av
i. bl.a. i tallium och bly. Stor betydelse för
i.-forskningen har även undersökningar av
molekylernas bandspektra haft. Dessa spektra uppstå
genom förändring av molekylens energitillstånd,
vilket beror dels av kärnsvängningsenergien, dels
av molekylens rotationsenergi och dels av
elektronenergien. Isotopieffekten ger sig huvudsaki.
till känna vid rotations- och
kärnsvängningsenergien. I båda ingå molekylernas tröghets-
SU 14. — 769 —
25 — Red. avsl. 5/ia 49.
— 770 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
