Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isopsläktet - Isoptera - Isorhachi - Isoseist - Isosmotiska lösningar - Isospor - Isostasi - Isostatisk - Isoster - Isotak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISOPTERA
m.fl.). På detta syftar det kända uttrycket i Ps.
51:9 ”Skära (rena) mig med i.” o.s.v. A.Ve;S.N.
Isop’tera, zool., se Termiter.
Isorhachi [-rakk’i] (till grek. is’os, lik, och
rhachi’a, bränning, flod), linje (på [-[tidvattens]kartor),-] {+[tidvattens]kar-
tor),+} som sammanbinder punkter, vilka vid
ny-el. fullmåne samtidigt ha hög- el. lågvatten.
Isoseist [-sejsf], se Homoseist.
Isosmotiska lösningar [-må’-], kem., se Osmotiskt
tryck.
IsospoT, bot., se Homospor.
Isostasi’ (till grek. is’os, lika, och stas’is, läge),
jämviktstillståndet i jordskorpan. I jordklotet
äro, trots den stora stelheten hos de inre
massorna, dessa i stort ordnade koncentriskt efter
gradvis utåt avtagande spec. v. efter
tyngdkraftens fordringar och alltså i jämvikt (jfr Jorden).
Denna jämvikt, isostasi, gäller även
jordskorpan, vilken så att säga flyter på den
närmast underliggande magmazonen. Avvikelser, i
form av högland och lågland, från den
teoretiska ellipsoidformen anses bero på att åtm.
jordskorpans yttre delar icke äro homogena
utan av växlande spec. v. De lättare
kisel-syrerika, ofta dessutom genom
bergskedjebild-ning hopstuvade och förtjockade delarna resa
sig därför som högland över omgivningen. På
samma sätt förklaras det förhållandet, att
kontinentblocken brant stiga upp från
oceanbottnarna, i det att de utgöra tjockare plattor av
lättare materia (sial; av szlicium och u/uminium)
än dessa, vilka väsentligen bestå av en tyngre
basisk massa (sima; av ^zlicium och magnesium).
Trots det växlande höjdläget blir därför
belastningen pr ytenhet hos det plastiska underlaget
överallt densamma, och isostatisk jämvikt råder.
I.-teorien utformades i sina huvuddrag redan av
C. E. Dutton, utvecklades vidare av Pratt och
Airy (jfr fig.-förklaringen) och har genom
moderna geofysiska undersökningsmetoder, framför
allt tyngdkraftsmätningar (se Geodesi, sp. 498),
bestyrkts. Varken Pratts el. Airys hypotes är
dock fullt tillräcklig som förklaringsgrund. I de
Massfördelningen i jordskorpan vid isostasi under
olika antagna förutsättningar. Enl. Pratts hypotes
skulle den inhomogena massfördelningen förekomma
blott i jordens yttre skorpa och vid ett visst djup; vid
den s.k. isostatiska utjämningsnivån (U—U) skulle
trycket av de överliggande massorna överallt vara lika
stort pr ytenhet. Blockens tjocklek anges omvänt
proportionellt mot tätheten (spec. vikten). Enl. Airys
hypotes flyta olika tjocka block av ensartad sial på den
tyngre siman. Ju högre sialblocken ligga, desto djupare
sträcka sig deras undre partier. Under de största
havsdjupen skulle siman nå upp till litosfärens yta.
H hav.
flesta trakter svara föreliggande data bättre mot
Airys hypotes än mot Pratts. Genom de
pågående olika inre och yttre geologiska processerna
är i. i jordskorpan underkastad ständiga
rubbningar, och full jämvikt överallt torde väl knappt
inställa sig. Den rubbade i. strävar dock alltid
att återställas genom andra geologiska processer.
Det har antagits, att fastlandsblocken genom
erosion och denudation bli allt lättare och undergå
en däremot svarande långsam stigning, medan
de samtidigt borttransporterade produkterna
belasta sedimentationsområdena, t.ex.
oceanbottnarna, och orsaka deras sänkning. Man kan likväl
ifrågasätta, om processer på jordytan, sådana
som sedimentering och erosion, vilka äro relativt
långsamma i förh. till den tid, c:a 10,000 år, som
jordskorpan behöver för att återta ett rubbat
jämviktsläge, kunna leda till påtagliga
tyngd-anomalier. Den i Fennoskandia och i andra
under tidig kvartär tid nedisade områden, ss.
Nordamerika, Brittiska öarna och Patagonien,
pågående landhöjningen anger redan i och för sig,
att den isostatiska jämvikten är rubbad men på
väg att återställas. Orsaken anses vara
belastningen av de forntida, ända till 2—3,000 m
mäktiga landisarna, som varit mäktigast i de centrala
delarna, där jordskorpans nedpressning blivit
starkast och den nuv. landhöjningshastigheten
alltjämt är störst. De isostatiska
jämviktsrörel-serna (se Epirogenes) ha på gr. av de inre
massornas stelhet gått långsammare än
isavsmält-ningen och därför ännu ej medfört full jämvikt.
Det skall dock påpekas, att de postglaciala
rörelserna i Fennoskandia ingå som ett moment i en
större epirogenes, vars verkningar kunna spåras
redan i början av tertiärperioden och vars
kronologiska samband med en livlig vulkanism tyder
på jordinrets energi som drivkraft i processen.
Blott inom mindre områden kan isostatisk
jämvikt med omgivningen saknas och detta
förhållande fortbestå utan att orsaka
kompensations-rörelser. Sådana områden uppbäras då av
jordskorpans styvhet, som brukar jämställas med
stålets. Bälten, präglade av större
tyngdanoma-lier, sammanfalla nästan alltid med
jordbävnings-stråk, där pågående tektoniska förlopp
kontinuerligt störa den isostatiska jämvikten. — Litt.:
A. Prey, ”Die Theorie der Isostasie” (i
”Ergebnis-se der exakten Naturwissenschaften”, 4, 1925); F.
Enquist, ”1. och rörelse i jordskorpan” (i
”Geologiska fören :s förhandlingar”, 48, 1926); W.
Heis-kanen, ”Das Problem der Isostasie” (i
”Hand-buch der Geophysik”, 1, 1936); R. Schwimmer,
”Das Problem der Isostasie” (i ”Geologische
Rundschau”, 29, 1938); G. A. Rune, ”Geodetiska
bevis för i:s realitet” (i ”Sv. geogr. årsb.”, 1940);
B. Gutenberg, ”Isostasy and its meaning” (i
”Tel-lus”, 1, 1949). [G.FnlG.R.
Isosta’tisk, som befinner sig i jämviktstillstånd,
jämvikts-.
IsosteT (till grek. is’os, lik, och stereos’, styv,
hård), linje (på kartor), som sammanbinder ställen
i luften el. havet, där tätheten är densamma. I.
användas vid undersökningar av dynamisk art.
Isota’k (till grek. is’os, lik, och te’kein, smälta),
linje (på kartor), som sammanbinder orter med
i medeltal samma islossningsdatum. I. för t.ex.
— "67 —
— 768 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
