Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isotoper - Isotrop - Isotta Fraschini - Isouard, Nicolo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISOUARD
silverångan i en diffusionspump. För detta
ändamål konstruerade han speciella
diffusionspum-par, som hade egenskapen att ur en gasblandning
förmå bortpumpa de beståndsdelar, som
diffun-derade snabbast, varigenom det blev möjligt att
avsevärt öka separationshastigheten. Metodens
användbarhet är dock begränsad till separation
vid gaser, som ej reagera med kvicksilverånga,
ss. väte, kolväten, kväve och ädelgaser.
Diffu-sionsmetoden användes av amerikanerna under
2:a världskriget för renframställning av i. 235U,
varvid uranhexafluoridgas i en kontinuerligt
förlöpande process fick genomlöpa över 4,000
delprocesser.
Vid destillation av en i.-blandning avdunstar
den lättare i. snabbare, och följaktligen bör
återstoden i destillationsapparaten ha något större
atomvikt än destillatet. Härpå grundar sig en
separationsmetod med fraktionerad
destillation. I själva verket står denna metod
diffusionsmetoden nära, i det att man kan
betrakta avdunstningen från en vätskeyta som en
diffusion med själva vätskeytan som
diffusions-barriär. Metoden användes tidigt av Brönsted
och de Hevesy på kvicksilver, senare av W. H.
Keesom och H. van Dijk på neon. Goda resultat
vid anrikning av den tunga väteisotopen 2H ha
erhållits genom fraktionerad destillation.
En separationsmetod, grundad på
termodi f f u s i o n, har med framgång använts såväl
vid vätskor som vid gaser. Termodiffusionen är
ett fenomen, som består däri, att i en blandning
av ämnen med olika molekylvikt, i vilken en
temperaturgradient förefinnes, de tyngre
molekylerna koncentreras till den kallare delen, de
lättar till den varmare. Existensen av en sådan
effekt påvisades på teoretisk väg av D. Enskog
1911. Tillämpad på i.-separation är effekten liten,
men genom att samtidigt utnyttja
konvektions-strömmarna kunde de tyska forskarna K. Clusius
och G. Dickel 1939
utveckla metoden till en
utmärkt
separationsmetod. För det ändamålet
inbringades
i.-bland-ningen i ett vertikalt
rör (R i fig. 3), i vars
mitt längs röraxeln en
metalltråd (T) var spänd,
vilken uppvärmdes med
en elektrisk ström,
medan rörväggarna höllos
avkylda. Till följd av
termodiffusionen
uppstår i ett horisontellt
snitt en anrikning av
den lättare i. vid
tråden i rörets mitt, medan
den tyngre i.
koncentrerats längs rörets
väggar. Konvektionen för
den lättare i. till rörets
övre del (Li), medan
den tyngre anrikas i
dess nedre del. Med 3
efter varandra
kopplade rör med en
samman
Fig. 3.
lagd längd av 36 m var det möjligt att framställa
några gram 35C1 och 37C1, som vardera innehöll
endast c:a 0,5% av den andra i. Metoden har
framgångsrikt använts i Amerika för att
framställa en på 235U anrikad produkt ur en
uransaltlösning.
Genom ultracentrifugering ha många
försök till i.-separation utförts men mestadels
med ringa framgång.
Stor praktisk betydelse kan en metod med
användning av kemiska utbytesreaktioner
väntas få, och metoden användes redan för
kommersiell framställning av i. H. Urey och hans
medarbetare sökte genom en sådan reaktion
framställa den tyngre kväveisotopen, som i naturligt
kväve endast ingår till 0,3%. För detta ändamål
använde han sig av en utbytesreaktion mellan
ammoniakgas och lösningen av ett
ammonium-salt, för vilken jämvikten är beroende av de i
kvävet ingående i. Med en apparat, påminnande
om en destillationskolonn, kunde Urey 1939
framställa en produkt, som innehöll över 70% 15N,
medan den naturliga i.-blandningen innehåller
endast o,38 % av denna i. Genom att använda
ut-bytesreaktionen mellan cyanvätegas och en
vattenlösning av en cyanid har det varit möjligt att
producera flera gram 13C pr dag.
En i.-separation kan erhållas även genom
el e k t r o 1 y s av en vattenlösning av en syra,
en bas el. ett salt el. av ett smält salt. Genom
elektrolys av vattenlösning har man framgångsrikt
kunnat renframställa tungt väte 2H. Vid
elektro-lysen bortgår företrädesvis den lättare i., och i
den återstående elektrolyten anrikas därför det
tunga vätet. För separering av andra elements
i. har metoden med smältelektrolys använts.
Litt.: N. Ryde, ”Ur den nyare i.-forskningen”
(i ”Tidskr. för elementär matematik, fysik och
kemi”, 19, 1936); F. W. Aston, ”Mass-spectra and
isotopes” (2 ed. 1942). Re.
Isotrop [-å’p], fys., se Anisotrop.
Isotta Fraschini [-ått’a fraski’ni] (Fabbrica
automobili L, S. A., Milano), italienskt
industriföretag, grundat 1904. I. tillverkar numera
väsentligen lastbilar (o. 300 pr mån.) av märket
I. Personbilstillverkningen nedlades temporärt
1928 men har 1946 återupptagits; endast stora
vagnar i extrem lyxklass produceras. I övrigt
tillverkar I. bl.a. specialslipmaskiner för
kugg-växlar och hypoid-drev samt gängslipmaskiner,
dessutom (ehuru numera i mindre skala)
flygmotorer och marinmotorer. En typ av I :s
maskinerier för motortorpedbåtar har tillverkats
på licens i Sverige. — I:s verkstäder äro belägna
i Milano, Saronno och Cavaria; sammanlagda
antalet industriarbetare utgör (1949) o. 11,000. A.Lg.
Isouard [izpa’r], N i c o 1 o, fransk tonsättare
(1775—1818). Härstammande från Malta erhöll I.
sin utbildning i Italien (elev bl.a. av P. Guglielmo
i Neapel) och blev, sedan han 1794 framträtt som
operakompositör, organist och kapellmästare i
La Valetta, 1799 bosatte han sig i Paris, där han
fann en vän och gynnare i R. Kreutzer. Han
kom även i kontakt med A. F. Boieldieu, som
utövade ett starkt inflytande på hans stil och blev
hans medtävlare om den parisiska operapublikens
gunst. I. skrev o. 50 (företrädesvis komiska)
— 777 —
— 778 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
