Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isouard, Nicolo - Ispahan - Ispalats - Isparta (Hamidabad) - Ispik - Isplanta - Ispolkom - Ispressning - ISR - Israel (folk)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISPAHAN
operor, bland vilka märkas ”Cendrillon”
(”Askungen”, 1810), ”Le billet de loterie” (s.å.),
”Jeannot et Colin” (1814) och ”Joconde” (s.å.).
Han skrev även ett antal mässor, motetter,
kantater och sånger. — Litt.: E. Wahl, ”N. I.”
(1906). M.Wbg.
Ispahan, stad i Persien, se Isfahan.
Ispalats, se Skridskoåkning.
Ispar’ta (Hamidabad), huvudstad i vilajetet
Isparta (8,275 km2, 174,113 inv. 1945) i s.v.
Turkiet; 18,433 inv. (1935). Tillverkning av mattor,
siden och rosenvatten.
Ispik, en med järnskoning och vass spets
försedd trästav för prövning av tjocklek och
bärförmåga hos is.
Isplanta, art av släktet Mesembryan’themum*.
Ispolkom [ispulkå’m], off. rysk förk. för
ispolnitelnyj komitet, exekutivkommitté, urspr.
benämning på verkställande organ inom politiska
o.a. organisationer, 1918—36 på de inom
Sovjetunionen av sovjetkongresser valda, representativa
statsorganen. Enl. 1918 och 1923 års
konstitutioner funnos dels centrala i. (se Centrala
exekutivkommittén), dels lokala. De sistn. valdes av
förvaltningsområdenas sovjetkongresser och utövade
mellan deras sammanträden den högsta
statsmakten inom området; deras presidier handhade
inom detta den verkställande makten. I. i denna
bemärkelse avskaffades i unionens konstitution av
1936. Enl. denna brukas benämningen i. enbart
om statsmaktens lokala verkställande organ,
valda av resp, territoriers sovjeter för 2 år. A.Pe.
Ispressning, ett istäckes tryck mot stranden,
varvid stenblock i stor mängd kunna skjutas upp
från sjöbottnen och bilda karakteristiska
strandmärken el. lösa jordlager kunna skjutas ihop till
vallar längs stranden. I insjöar vållas i. främst
av isens utvidgning vid temp.-förhöjning, medan
vid havsstränder vind och ström spela en viktig
roll jämte havsisens utvidgning vid avkylning. Jfr
Isskruvning.
ISR, förk. för Internationella studenthjälpens
rikskommitté (se Internationella studenthjälpen).
I’srael. Namnet I. möter första gången i
Me-neptahs inskrift o. 1230 f.Kr. för ett Egypten
underlydande folk i s. Syrien. I GT är I. även namn
på patriarken Jakob (1 Mos. 32:28, 35:10 m.fl.), som
i överensstämmelse med tidens tänkesätt ansågs
som folket I:s stamfader, varför israeliterna även
benämndes Israels barn. Israeliterna ha
antagl. inträngt i Palestina mot mitten av 14:0
årh. f.Kr. och tillhört de semitiska beduinstammar,
som i Amarnabreven betecknas som Chabiru (se
d.o. och Hebréer). — I:s invandringssägner torde
knappast ha bevarat historiskt riktiga detaljer.
Möjligt är, att några av I:s stammar tidvis vistats
i Egypten. F.ö. gå sägnerna tillbaka på två
olika traditioner av historiskt värde, dels att
erövringen av Palestina skett från ö., vilket skedde
genom n. stammarna, dels den s.k.
Kades-traditio-nen (se Kades), som är förbunden med
Moses-gestalten och talar om ett inträngande från s.,
vilket skett genom s. stammarna. I gammal tid
betecknade namnet I. blott de n. stammarna, vilka
voro tio, Efraim, Benjamin, Makir, Sebulon,
Isaskar, Naftali, Aser, Dan, Gilead och Ruben (Dom.
5) och bebodde landet på båda sidor om Jordan
från Hermon till Döda havet. Dessa övergingo
snart till åkerbruk, under det de s. stammarna,
Ju-da, Simeon och Levi, förblevo halvnomader —
endast Juda blev småningom ett bondefolk. Till
en början kunde I. få fast fot endast i
bergstrakterna, medan slättlandet och städerna stannade hos
de militäriskt bättre utrustade kananéerna. Hela
den s.k. domaretiden el. tiden mellan invandringen
och konungatiden upptages av en småningom
skeende sammansmältning mellan I. och kananéerna,
vilken åstadkoms än fredligt genom fördrag, än
genom krigiska förvecklingar. Med denna tid börja
I:s historiska traditioner; de äldsta röra Debora*
och Gideon*. Skriftligt fixerade ha dessa
traditioner blivit i Domarboken*. Till en enhet
sammansvetsades dessa stammar först genom en
gemensam yttre nöd, de påträngande filistéerna, vilkas
tryck t.o.m. förenade n. och s. I. Från denna
en-hetstid torde teorien om tolv israelitiska stammar
härröra. Likaledes förband man vid denna
tidpunkt I. och Juda genealogiskt genom att förklara
Juda för I:s son. Ammoniternas aggressivitet i ö.
och filistéernas i v. framtvingade bildandet av en
israelitisk stat och införandet av konungadöme (o.
1000 f.Kr.). Sauls* välde omfattade i huvudsak de
n. stammarna, men redan David icke blott
förenade I. och Juda utan förvandlade riket till en
stormakt, vars gränser utsträcktes över randstaterna.
Framför allt konsoliderades riket under David och
Salomo i det inre. Statskonungadömets införande
genom Davids erövrande av Jerusalem medförde
även en djupgående förändring av I:s sociala
struktur. I. drogs in i storpolitiken. I st.f. de
gamla bondeuppbåden trädde nu en krigaradel, som
fylkade sig kring konungen. De gamla
nomadiserande herdarna och bönderna blevo
avmilitarise-rade. Det gamla självstyret ersattes av en
byråkratisk ämbetsmannaapparat. Skatter och pålagor
ökade ytterligare den sociala klyftan och skärpte
klassmotsättningarna. Denna klassöndring inom
folket bildar förutsättningen och bakgrunden för
de reformatoriska tendenser, som under den
senare konungatiden behärskade de jahvefromma
bland profeter, präster och vise. Till denna inre
motsättning kom också motsättningen mellan n.
och s., som redan efter Salomos död ledde till
rikets delning il. i egentlig mening in.
och Juda i s. Sönderslitande strider uppstodo
mellan dessa riken, varvid I. i allm. hävdade sin
överlägsenhet. Den förnämsta dynastien i n. riket
var Omris* (från o. 885 f.Kr.), och från hans tid
börjar I. omtalas i assyriska inskrifter. I Juda
härskade under hela denna tid den davidska
dynastien, medan n. riket utsattes för revolutioner
och talrika tronskiften. 722 f.Kr. gjorde
assyrierna I:s rike till en prov, i sitt världsrike,
deporterade delar av befolkningen och inplanterade
assyriska kolonister, vilka uppblandades med landets
inhemska inv. och gåvo upphov till samariterna*.
Juda rike ägde fortfarande bestånd men endast
som vasallstat åt assyrierna. Hiskias*
upprors-försök åstadkom, att hela Judéen härjades och
landet bragtes i ännu närmare beroende av Assyrien
både politiskt och kulturellt-religiöst. Assyriens
sjunkande makt gjorde, att Josia* icke blott vågade
avkasta oket utan även annektera kringliggande
assyriska provinser. I strid mot Assyriens bunds-
— 779 —
— 780 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
