Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Befolkning och bebyggelse - Folkkultur - Förhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
trerad; den spridda bosättningen omfattar här
genomsnittligen mindre än 20 %. På gr. av bristen
på skog äro husen i allm. byggda av sten, vanl.
kalksten, särsk. travertin (i mell. L). I Le Murge
antar byggnadsstilen i det genom
kalkberggrunden uttorkade landskapet en orientalisk-afrikansk
prägel med hus med platta tak och vitkalkade
väggar med små fönster, vettande huvudsaki. mot
skuggsidan. I staden Matera, i Lucania, bor en
icke obetydlig del av befolkningen ännu i de
grottor i kalkklipporna, som sannolikt togos i
besittning redan av de första folkstammarna i
landet för tusentals år sedan. Som följd av
flodernas slamföring och även på gr. av förekomst
av malaria äro dalbottnarna i s. I., t.ex. i
Ka-labrien, i allm. obebodda el. hysa endast några
spridda habitationer. Malarian är nu starkt på
retur som följd av dränering av de försumpade
områdena och av statens energiska kamp mot den
under de sista decennierna. Edg.K.
Folkkultur. Den italienska folkkulturen
innesluter i ganska betydande omfattning drag, hämtade
från antikens kultur. Bostadshusen ha dock
förändrats åtskilligt sedan forntiden, och den antika
romerska hustypen är därför praktiskt taget helt
utplånad. På gr. av landets knappa
virkestill-gång äro stenbyggnader förhärskande. Bland
hustyperna kan man i stort sett särskilja en n. och
en s. grupp. Den n. gruppen omfattar det med
alptrakternas husformer besläktade
byggnads-skicket i Piemonte samt andra norditalienska
husformer, medan den s. gruppen, vilken omfattar
området från Apenninerna till Sicilien, får
betraktas som den genuint italienska husformen.
Denna består vanl. av ett öppet arbetsutrymme
och åsnestall samt en övervåning, inrymmande
en el. flera kammare. Husets viktigaste rum är
köket, och där tillbringar man större delen av
sin tid inomhus, medan kamrarna i övervåningen
endast användas som sovrum. En särställning
inta Siciliens och Apuliens bondehus. Särsk.
primitiva äro de sistn., vilka utgöras av fönsterlösa,
låga stenhyddor med spetskoniska, branta
tegeltak. Sardiniens gårds- och husformer uppvisa
även ålderdomliga drag. Husen äro i regel
sammanbyggda i längor, som kanta bygatorna el.
äro uppförda i form av kringbyggda, fyrkantiga
enheter, som genom de fönsterlösa yttersidorna
nära nog ge intryck av befästningsanläggningar.
Man arbetar och sover på jord- el. lergolvet.
Ytterst primitiva herdehyddor finnas bl.a. på den
romerska campagnan. De utgöras av runda el.
ovala, ibland rektangulära byggnader, uppförda
av stänger och grenar samt täckta med säv.
Eldstaden är belägen mitt på golvet, och rökhål
saknas. Vanl. finnas två motställda, på
långsidorna belägna ingångar. En dyl. byggnad
kallas capanna. Mycket närstående och ännu
ålderdomligare former finnas på Sardinien, där jämte
säv även kork och kaktusstammar kommit till
använding som byggnadsmaterial. Flera av dessa
herdehyddor ligga i direkt anknytning till
betesmarkerna och ofta tätt intill stora, runda el.
rektangulära fållor, i vilka fåren mjölkas. På
Sardinien finns även ett annat slags ytterst
primitiva, runda stenhyddor, pinetti, uppförda i
primitiv överkragningsteknik. De begagnas som
skyddsplatser vid hastigt påkommande oväder.
Konstruktivt sett utgöra de en intressant
sentida motsvarighet till de förhistoriska nuraghi,
byggnader i form av stympade koner, vilka
rymma överkragade kupolrum, gångar och
spiraltrappor. Även i den italienska kustbefolkningens
liv och arbete finnas drag, som gå tillbaka till
mycket avlägsna tider. Särsk. gäller detta
bo-stadsskicket, sådant det framträder i vissa delar
av Venetien, vid liguriska och tyrrhenska kusten
ända ned till Syditalien samt på Sardinien. Även
här finnas fönsterlösa, runda el. elliptiska
primitivhus med vass- el. halmtak och låga härdar.
— Bland redskaps- och husgerådsformer samt
arbetsmetoder märkas ålderdomliga
åkerbruksredskap, särsk. plogen och oxoket. På Sardinien
användes ännu handskäran, och säden tröskas
genom urtrampning av djur. Som dragare
användas i stora delar av I. mestadels oxen och åsnan.
Vid kusterna förekomma bl.a. krokfiske,
ljusterfiske och kastgarnsfiske. — Den italienska
folkkonsten är rikt utvecklad och präglas bl.a. av
plastiska el. reliefartade människoframställningar.
Folkdräkterna ha ingen utpräglad egenart utom
på Sardinien, där ålderdomliga dräktformer ännu
kvarleva. En rikare utveckling visa folksmyckena,
vilka genom guld och pärlor samt filigranarbeten
förlänas stor skönhet. — En framskjuten plats
inom folktron intar föreställningen om det onda
ögat och demoner, mot vilka man begagnar
avvärjande medel, ss. amuletter och tatueringar.
I övrigt märkas kvarlevor från antikens kultliv
i form av orakeltagning och votivbruk. I
folkvisorna, som ha sin rikaste förekomst på
Sicilien, avspeglas även ålderdomliga
trosföreställningar. J.Pn.
Förhistoria. Spåren av mänsklig bebyggelse i
I. gå tillbaka till den äldre stenålderns
tidigaste perioder, chelléen och moustérien, då
ett varmt klimat rådde och I. var landfast
förenat med Afrika. Från yngre paleoliticum,
Nordeuropas sista istid, ha bl.a. i Grimaldigrottorna
nära franska gränsen gjorts rika fynd,
tillhörande den kulturtyp, som i Frankrike kallas
aurignacien. Den äldre stenålderns sista fas,
magdalénien, saknas i I., och i stället fortlever
liksom i Nordafrika och stora delar av Spanien
den yngre form av aurignacien, som brukar
kallas capsien. — Den yngre stenålderns
åkerbrukskultur är i I. ganska rikt företrädd och
splittrad i en mängd särformer, vilka emellertid
kunna fördelas geografiskt på två huvudgrupper,
en n. och en s. Kronologiskt innefattar den
neolitiska tiden i I. två större skeden; under
det yngre började föremål av koppar att
användas, och skillnaden mellan det n. och det s.
kulturområdet fördjupades. Liksom under
paleoliticum användes grottor och bergskrevor som
bostäder, men därjämte började man nu uppföra
rundhyddor av flätverk, i regel med golvet
nedsänkt under markytan, en hustyp, som var den
förhärskande i I., ända till dess den grekiska
högkulturen på 600-talet f.Kr. började vinna
insteg, och som fortfarande är i bruk på sina håll.
Norditaliens viktigaste fyndplats från neoliticums
sista tid (o. 2000 f.Kr.) är Remedello, s.v. om
Gardasjön, som givit namn åt en begynnande
— 817 —
— 818 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
