Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Förhistoria - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
metallkultur, där enkla redskap och vapen av
koppar samt smycken av silver förekomma.
Rikare och mera utvecklad trots större
metallfattigdom är den med Remedello ung. samtidiga
kulturen i Syditalien, med vilken också kulturen
på Sicilien och Sardinien är besläktad. Här
påträffas en rik och varierande keramik, befästa
byar och såväl byggda stenkammargravar som
i klippan uthuggna gravkammare. — Den
egentliga bronsåldern börjar i I. o. 1500 f.Kr.
el. något tidigare och företrädes på fastlandet
av tre större kulturkretsar, pålbyggnadskulturen
vid de norditalienska sjöarna, som har sina
rötter i remedellokulturen, terramarakulturen, vars
centrum är landskapet Emilien mellan Po och
Apenninerna, samt en tredje kulturkrets, som
omfattar större delen av halvön och som numera
kallas den apenninska kulturen. Denna fortsätter
liksom pålbyggnadskulturen traditionerna från
den neolitiska tiden med de olikheter, som
betingades av den högre utvecklade tekniken och
de allt livligare förbindelserna med utlandet.
Terramarakulturen synes däremot vara ett nytt
inslag i I. med starka förbindelser åt n.ö., till
Donauområdet. över huvud taget gäller för
bronsålderskulturen på I:s fastland, att den
hänger intimt samman med motsv. företeelser i
Centraleuropa och i förvånande ringa
utsträckning är påverkad av högkulturerna i
Medelhavsområdet, trots att ett flertal fynd av mykensk
keramik från Syditalien ge vid handen, att
köpmän från Grekland redan nu besökt I. och
sannolikt anlagt handelsfaktorier där. En helt
annan bild visa bronsålderskulturerna på Sicilien
och Sardinien. Även här kan man konstatera
sambandet med äldre kulturformer, men i skarp
motsats till fastlandet tillhöra öarna nu
Medelhavets rikare värld. Siciliens bronsålderskultur
var ganska högt utvecklad och hade livliga
förbindelser österut. Sardinien hade rent av sin
kulturella storhetstid under bronsåldern; där
blomstrade då en intressant kulturform, framför allt
karakteriserad av en egenartad byggnadskonst,
vars mest betydande monument äro nuragherna,
fästningstorn av sten i två våningar. —
Järnålderns början i första tredjedelen av sista
årtusendet f.Kr. sammanföll i I. med en
fullständig förvandling betr, såväl kulturförhållanden
som befolkning. I de stagnerade
bronsålderskulturerna på I:s fastland bröto nu helt nya
kulturformer in, varigenom I. upphörde att vara en
ytterprovins i det mellaneuropeiska
bronsålders-området och i stället drogs in i det mediterrana,
av grekisk högkultur dominerade sammanhanget.
De nya kulturformerna uppburos till största
delen av nya folkgrupper, kommande dels från
n.ö., dels från ö. I den arkeologiskt påvisbara
invandringen från n.ö. vill man se de
indo-europeiska italiska folkens ankomst; österifrån
kommo etrusker och greker och med dem den
orientaliskt påverkade arkaiska grekiska
kulturen. Sicilien blev en grekisk kulturprovins,
bortsett från v. spetsen, där fenicier från Kartago
satte sig fast. Kartagerna ockuperade också
Sardinien och gjorde slut på nuraghkulturen där.
Då den grekiska kolonisationen även för I :s
fastland betydde inledningen till den historiska
tiden, blev järnåldern som förhistorisk period i
I. mycket kortvarig, men fornsaksmaterialet är
överväldigande rikt och kvalitativt högtstående.
De äldsta fynden härstamma från de s.v.
kustlandskapen, men det största intresset i den
vetenskapliga diskussionen har ägnats mell. och
n. I:s s.k. villanovakultur och de problem, som
knyta sig till denna, bl.a. dess förhållande till
den etruskiska kulturen. Stor uppmärksamhet
har också gravskicket tilldragit sig, och man
har velat lägga utbredningen och den jämsidiga
förekomsten av likbränning och jordande av de
döda till grund för vittgående slutsatser av
kulturhistorisk och etnografisk art. Diskussionen
kring dessa problem är icke avslutad, och f.n.
pågår inom forskningen en omprövning av hela
materialet, vilken synes leda till en säkrare
uppfattning om kultursammanhang och kronologi
under I:s sista förhistoriska period. Från
Nord-italiens järnålderskultur med dess berömda centra
i trakten av Bologna och Este ha i varje fall
starka inflytelser gått norrut, till Hallstatt, och
därifrån vidare till mell. och n. Europa.
Därmed började I. att uppfylla sin historiska mission
som förmedlare av de ö. medelhavsländernas
kulturvinningar till de europeiska folken. K.H.
Historia. Intill 1815. I. uppvisar under
årtusendet f.Kr. i etnografiskt avseende en
synnerligen brokig karta. Längst i n.v. finna vi 1 i g
u-r e r n a*, vilka av I:s folk torde kunna göra
anspråk på att vara de där tidigast bosatta. Längst
i n.ö. bodde venetern a*, som anses tillhöra
den illyriska stammen; dit räknas också s.ö. I:s
bebyggare, j a p y g e r n a*. En stam på Sicilien,
s i k a n e r n a*, har ansetts vara iberisk. Om
dessa folks invandring till L saknas alla
underrättelser. De etnografiskt obestämbara etruskerna*
skola enl. numera gängse uppfattning i början av
sista årtusendet f.Kr. ha kommit över havet från ö.
till sitt italienska stamland, omfattande ung.
Tos-cana el. landet mellan nuv. Pisa och Tibern; de voro
under tiden fram mot 500-talet n. I:s både kulturellt
och politiskt ledande folk. Till lands utvidgade de
sitt välde åt alla håll, i n. över Podalen, i s. långt
ned i Kampanien. Här liksom till sjöss mötte de
sina mäktigaste medtävlare om makten il., gr
e-kerna, vilka fr.o.m. 700-talet i stigande antal
slo-go sig ned i L; de grundade kolonier och städer
på dess s. och v. kust (Metapontum, Heraklea,
Sy-baris, Kroton*, Elea*, Cumae) samt på Sicilien
(Gela*, Syrakusa [se Siracusa], Himera*), där de
lågo i ständig kamp med de semitiska p u n e r n a
el. fenicierna (se Kartago), som i v.
grundade sina kolonier (Drepanum, Lilybaeum). Så stort
var grekernas inflytande i s. L, att detta kallades
Storgrekland; deras överlägsna kultur gjorde, att
deras makt sträckte sig vida omkring över
landsbygden. Deras vidare framryckning mot n.
avbröts genom nederlaget mot etruskerna i
sjöslaget vid Alalia 540. Men i sin tur kunde grekerna
slå tillbaka etruskerna, när de sökte utbreda sitt
välde söderut. Ett sjötåg mot Cumae 474 ändades
med etruskernas nederlag. — Ung. vid samma
tid göra sig två andra stammar märkbara, i
främsta rummet av I:s folk. Den ena var k e 11 e r n a,
vilka o. 400 trängde in från n., bemäktigade sig
bl.a. Podalen, som efter dem benämndes Gallia
— 819 —
— 820 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
