Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
Garibaldi med sina tusen frivilliga, erövrade ön,
gick i aug. över till fastlandet och intog 7/a
Neapel; Frans II, Ferdinand II :s efterträdare,
inneslöt sig i Gaeta. Napoleon III, som för påvens
räkning höll Kyrkostaten besatt med trupper,
medgav en sardinisk armé genomtåg för att
förena sig med Garibaldi. En påvlig här, som sökte
hejda sardinierna, blev slagen vid Castelfidardo,
och Viktor Emanuel II höll 7/ii vid Garibaldis
sida sitt intåg i Neapel. Efter folkomröstningar
införlivades 20/i2 Bägge Sicilierna samt två av
Kyrkostatens prov., Markerna och Umbrien, med
Sardinien. Frans II i Gaeta kapitulerade 1861;
s.å. öppnades I:s första riksdag i Turin och antog
Viktor Emanuel II titeln I:s konung.
Konungariket I. var grundlagt men enhetsverket ej
fullbordat. Kyrkostaten fanns kvar, och där låg Rom,
det nya rikets naturliga huvudstad; italienarna
voro även missnöjda över att Venetien stannat hos
Österrike. De underhandlingar, som fördes med
Napoleon III för att förmå denne draga de franska
ockupationstrupperna från Rom, stördes av
Garibaldis misslyckade angrepp mot Rom 1862 och
blevo utan resultat. Under ett gynnsamt skede i
underhandlingarna flyttades 1865 I:s huvudstad
till Florens för att markera uppgivandet av
tanken på Rom som landets huvudstad. Kort
därefter yppade sig ett gynnsamt tillfälle att vinna
Venetien genom det spända förhållandet mellan
Preussen och Österrike; 8/4 1866 ingick I.
anfallsförbund med Preussen mot Österrike, och 20/6
förklarade I. Österrike krig. Den medelmåttigt
ledda italienska hären ryckte fram i skilda kårer;
24A> blev huvudstyrkan grundligt slagen av
ärkehertig Albrekt vid Custozza, 20/7 ledo italienarna
ett svårt nederlag till sjöss vid Lissa. Preussens
segrar uppvägde dock I:s nederlag, och i freden
i Prag 31/io 1866 erhöll I. Venetien. När vid
fransk-tyska krigets utbrott 1870 Napoleon III
drog tillbaka de franska trupperna från Rom,
trängde en italiensk här in i Kyrkostaten, som
efter folkomröstning införlivades med kungariket,
och Rom blev 1871 residensstad.
Arbetet på I:s inre konsolidering var svårare
än avslutandet av det yttre enhetsverket. En
betydande förlust var Cavours död 1861. Ingen av
hans efterföljare hade hans auktoritet och
förmåga. Svårlösta problem hopade sig:
sammansmältningen av de olika provinserna,
riksmyn-digheternas organisation, de urusla finansernas
upphjälpande, utrotandet av banditväsendet,
lantbrukets förkovran, vartill kom kampen mot
kyrkan. Den sardiniska författningen genomfördes
utan motstånd, men statsskulden blev, bl.a. på
gr. av en oproportionerlig militärbudget, tidvis
katastrofal. Endast i f.d. kungariket Sardinien
fanns en självägande bondeklass; det efterblivna
jordbruket, som eljest sköttes av storgodsägarnas
arrendatorer, kunde icke föda den raskt växande
befolkningen, varav följde dels en mot slutet av
årh. tilltagande utvandringsström till Amerika,
dels en olycksbådande jäsning inom den av
kon-sumtionsskatter o.a. pålagor hårt tryckta
allmogen. Hela tiden före i:a världskriget var I:s
sociala fråga ett agrarproblem. Kyrkan var
oförsonlig. 1870 bannlyste påven deltagarna i
erövringen av Rom; den följ, år stiftade garantilagen*,
som var mycket förmånlig för påvestolen,
minskade icke spänningen, och då kungarikets liberala
lagar infördes i Rom, ådrog sig regeringen en ny
bannbulla 1873. 1878 efterträddes Pius IX av Leo
XIII, vilken liksom företrädaren gav sig sken av
att vara en fånge i Vatikanen; ända till början
av 1900-talet vägrade de klerikala att deltaga i
det politiska livet, och först 1919 fingo de sin
organisation i italienska folkpartiet. 1890 lades
kyrkans fromma stiftelser, närmare 3 milliarder
lire, under statlig administration. Som påven
uppmuntrades av Frankrike, blev den italienska
antiklerikalismen franskfientlig. Dessutom
förordade en viktig vänsterfalang en imperialistisk
kolonialpolitik. Från 1861 hade I. styrts av en
krets moderata norditalienare, men i mars 1876
bildade den radikale syditalienaren A. Depretis
regering, och vissa reformer genomfördes: så
fastställdes 1877 obligatorisk folkskoleutbildning, en
vallag 1882 nära fyrdubblade väljarkåren till
deputeradekammaren. 1888 antogos en mängd
viktiga lagar: ny strafflag, lag om proportionella
kommunalval, lagar till höjande av hygienen;
från denna tid var den radikale och imperialistiske
F. Crispi i många år I:s inflytelserikaste politiker.
1878 hade Viktor Emanuel II efterträtts av sin
tyskvänlige son Umberto (1878—1900); nu
knötos under påtryckning från vänstern
förbindelserna med centralmakterna allt fastare, och
harmen över Frankrikes besittningstagande 1881
av Tunis, vilket betraktades som italiensk
intressesfär, bidrog till den 1882 fullbordade, länge
förberedda trippelalliansen*; den s.å. öppnade S:t
Gott-hardstunneln, som underlättade samfärdseln med
Tyskland, blev en symbol för I:s orientering.
1882 markerar I:s inträde i den imperialistiska
stormaktspolitiken: hären förstärktes genom en
ny härordning, och den första italienska kolonien,
Assab vid Röda havet, inköptes. 1885 blev
Mas-saualand italienskt, och i slutet av 1880-talet
grundades en ny koloni i Somaliland. Då I:s
landhungriga politik riktade sig mot Etiopien, fick
detta ödesdigra följder; 1887 blev en italiensk
trupp på 500 man massakrerad av etioperna vid
Dogali; det katastrofala nederlaget vid Adua 1896
och den därpå följande freden mellan I. och
Etiopien i Addis-Abeba s.å. avbröto I:s framträngande
åt detta håll; vänsterministären Crispi fick vika för
en högerregering under A. S. Rudini. Under tiden
hade storindustrialismen, skyddad av höga
tullar, slagit igenom i I. och med denna den
socialistiska arbetarrörelsen, inom vilken på gr. av de
svåra sociala missförhållandena
ytterlighetsmän-nen fingo ett stort inflytande. Oroligheter
före-kommo med korta mellanrum. 1898—1900
regerades med undantagslagar (inskränkning i
förenings- och tryckfrihet m.m.); 1900 mördades
konung Umberto av en anarkist, och Viktor
Emanuel III (1900—44) blev konung. Under
det följ, decenniet förbättrades förhållandet till
Frankrike, medan förhållandet till Österrike blev
kyligare. Då Österrike 1908 införlivade Bosnien
och Hercegovina, väcktes förslag om att I. som
kompensation borde förvärva Albanien; den
ödeläggande jordbävningen i Messina 28/i2 1908 sköt
emellertid dyl. frågor i bakgrunden. 1911—12
erövrade I. i krig mot Turkiet (se Tripoliskriget)
— 827 —
— 828 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
