Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
bröt i Bägge Sicilierna. Ferdinand I nödgades
s.å. högtidligen beediga en konstitution, överallt
hissades carbonaris fana, svart, rosenröd och
himmelsblå; ett nytt uppror på Sicilien åsyftade
att ge ön ett eget parlament men kuvades.
Kongressen i Laibach* 1821 beslöt i enlighet med
in-terventionsprincipen (se Heliga alliansen) att
kväva revolutionen; Österrike blev exekutor. Efter
dess seger s.å. vid Rieti återställdes
självhärskardömet i Bägge Sicilierna; ett skräckvälde följde.
I mars 1821 utbröt en liknande militärrevolution
i Piemonte. Viktor Emanuel I abdikerade, en
konstitution proklamerades (se Sardinien); när
upproret spreds till Lombardiet, ingrep Österrike.
Revolutionen kuvades genom slaget vid Novara,
österrikare inkvarterades i Sardinien, där enväldet
återinfördes under Karl Felix.
Julirevolutionen i Paris 1830 ledde den
italienska revolutionära rörelsen in i ett nytt skede.
Omvälvningen i Frankrike gav eko i I. I febr.
1831 förjagades Frans IV från Modena; Parma
och nästan hela Kyrkostaten reste sig. I Bologna
proklamerades De förenade italienska
provinsernas republik, österrikiska
trupper krossade även detta uppror, men Frankrike
protesterade hotfullt mot interventionsprincipen,
och österrikarna utrymde t.v. Kyrkostaten. Då
nya oroligheter 1832 medförde en ny österrikisk
invasion, besatte fransmännen Ancona. Under
tiden växte oppositionen. Den v. flygeln fick sin
organisation i det av G. Mazzini bildade ”Det
unga Italien”, som åsyftade I:s omskapande till
en odelbar republik. Inom den h. flygeln bildades
två fraktioner: nyguelfismen, i litteraturen
företrädd av V. Gioberti, som tänkte sig en
konstitutionell förbundsstat under påvens ledning, och
den av C. Balbo företrädda fraktion, som satte
sin lit till Sardiniens nationella kungahus. Gång
efter annan förekommo oroligheter, i sht i
Kyrkostaten. 1834 gjorde Mazzini ett anmärkningsvärt
upprorsförsök i Piemonte, och den stigande
revolutionära vågen tvingade regeringarna till
eftergifter; de flesta stater genomgingo en längre el.
kortare reformperiod; Karl Albert av Sardinien
(1831—49) visade vägen. I Bägge Sicilierna och
Kyrkostaten härskade dock reaktionen.
Den nyguelfiskt påverkade Pius IX:s val till
påve 1846 var ett nederlag för Österrike och
mottogs med jubel av de liberala: nu skulle il
risorgi-mento (uppvaknandet) komma. Pius vidtog också
några reformer; bl.a. införde han lokal
självstyrelse i Kyrkostatens provinser men avslöjade sig
snart som en vankelmodig stämningsmänniska.
Viktigare var det tullkrig, som Karl Albert s.å.
vågade inleda mot Österrike. Då denna makt 1847
förstärkte sin garnison i det till Kyrkostaten
hörande Ferrara, protesterade både Vatikanen och
Sardinien. Metternich var icke längre situationens
herre, och i början av 1848 var hela I. som en
vulkan före utbrottet. 12/i reste sig Sicilien,
inledningen till detta års stora revolutioner.
Ferdinand II av Bägge Sicilierna oktrojerade en
författning, efter mönster av den franska av 1830,
och lugnade därmed sina undersåtar på fastlandet;
på Sicilien blevo bourbonerna officiellt avsatta i
april. I febr, utfärdade Leopold II av Toscana
en konstitution. Karl Albert och Pius IX följde
i mars exemplet. Furstarna i Parma och Modena
flydde. Underrättelsen om revolutionen i Wien
blev signalen till uppror i Milano, och då den
österrikiska garnisonen under Radetzky efter några
dagars ursinnig strid måste utrymma staden, reste
sig hela Lombardiet; i Venedig proklamerades
republik under ledning av advokaten Manin.
Upproret väckte en så stor entusiasm i hela L,
att Ferdinand II, Pius, Parma och Toscana sände
insurgenterna undsättning — dessa truppor
drogos dock snart tillbaka — och frivilliga
strömmade till. 26/3 ryckte en sardinisk undsättningshär
in i Milano; Lombardiet, Parma och Modena
uttalade sig genom folkomröstningar för
införlivande med Sardinien; så var fallet även i Venetien,
vars regering sedermera bröt med Karl Albert.
Den sardiniska hären led dock mot Radetzky 25/t
1848 ett avgörande nederlag vid Custozza och
nödgades utrymma Lombardiet; stillestånd
in-gicks. Venedig försvarade sig ihärdigt och
kapitulerade först i aug. 1849. Men var revolutionen
kvävd på ett ställe, stack den i stället upp
huvudet på ett annat: i Rom följde en serie upplopp,
Pius flydde till fästningen Gaeta på neapolitanskt
område, Mazzini kom till makten, och 9/ä 1849
proklamerade en konstituerande församling, till
vilken bl.a. G. Garibaldi hörde, den romerska
republiken. Även Toscana proklamerades som
republik. Karl Albert av Sardinien började åter
fientligheterna mot Österrike i mars 1849, blev
slagen vid Novara och abdikerade till förmån för
sin son Viktor Emanuel II (1849—78).
Stillestånd ingicks genast, och i aug. slöts fred.
Mot resningen i Kyrkostaten fick Pius IX hjälp
av Österrike, Bägge Sicilierna och Frankrike, vars
inflytande i I. president Ludvig Napoleon var
angelägen att stärka. Insurgenterna försvarade
sig med tapperhet under Garibaldi men måste i
juli 1849 överlämna Rom åt fransmännen. Våren
1850 höll Pius sitt intåg — nu ytterligt reaktionär.
Med skydd av österrikiska bajonetter återvände
Leopold II av Toscana (juli 1849), som först i
maj 1852 återinförde enväldet. Den ende, som
fortsatte att regera liberalt, var Viktor Emanuel
II; i C. Cavour erhöll han en av årh:s största
statsmän till medhjälpare. Mazzini förlorade
terräng; en 1857 bildad italiensk nationalförening
befordrade dessa strävanden. Den realistiske
Cavour insåg, att I:s enhet ej kunde genomföras av
italienarna själva, sökte kontakt med Napoleon III
och ingick hösten 1858 förbund med honom.
Sardiniens och Frankrikes väntade krig mot Österrike
utbröt 1859; 4/e besegrades österrikarna vid
Ma-genta, 24/« vid Solferino. Genom
fredspreliminä-rerna uh i Villa Franca och freden i Zürich 10/n
erhöll Sardinien Lombardiet men ej, som väntat
var, Venetien. Under tiden hade regenterna i
Toscana, Modena och Parma samt påvens
guvernör i Romagna förjagats och Modena, Parma och
Romagna sammanslagits till en provisorisk stat,
E m i 1 i e n. Genom folkomröstningar (mars 1860)
uttalade sig dessa länder för införlivande med
Sardinien. Napoleon III gick med härpå, mot att
Sardinien, efter folkomröstning i vederbörande
områden, till Frankrike avstod Nizza och Savojen.
Våren 1860 hade ett uppror utbrutit på Sicilien,
men dess resultat syntes ovisst. Så ingrep s.å.
— 825 —
— 826 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
