Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
ment, började framträda även i officiella
yttranden, men Mussolini gjorde under flera år även
vissa fredliga och positiva insatser i den
europeiska politiken. Pakten med Jugoslavien
kompletterades med tilläggsavtal om minoritetsfrågor
o.s.v., men förhållandet till detta land förblev
spänt, bl.a. på gr. av den albanska frågan. I.
inledde en ekonomisk penetration av Albanien
och fortsatte med politisk inblandning. Genom
Tiranafördragen 1926 och 1927 uppnåddes ett
faktiskt italienskt protektorat över Albanien. T.v.
framträdde två huvuddrag i Mussolinis
utrikespolitik: att stärka I:s ställning i
Medelhavsområdet och att vinna inflytande på Balkan och i
Centraleuropa. Förhållandet till Frankrike var
länge kyligt. Däremot uppnådde det fascistiska
I. goda förbindelser med England, sedan
Bald-win hade bildat regering 1924; dennes
utrikesminister Austen Chamberlain intog en mycket
vänskaplig hållning till den nya italienska
regimen. Chamberlain bidrog till ett avtal i dec.
1925, enl. vilket Egypten till I. avstod den
viktiga gränsoasen Giarabub i utbyte mot Sollum.
S.å. bekräftades 1909 års uppgörelse om brittiska
och italienska intressesfärer i Etiopien. Redan
1924 hade England i överensstämmelse med 1915
års kompensationsavtal i London till I. avstått
ett stycke av Kenya, Jubaland, som införlivades
med Italienska Somaliland. Fascismen visade
starkt intresse för en aktiv kolonialpolitik. 1929
—31 underkuvades stamhövdingarna i s.
Tripo-litanien och i Kyrenaika, varigenom hela Libyen
kom under fast italiensk kontroll och gjordes
till föremål för systematisk kolonisering. Enär
detta område till största delen icke var lämpat
för kolonisering av européer och ej heller för
tätare bebyggelse av infödda, voro
utvecklingsprojekten tvivelaktiga ur ekonomisk synpunkt.
Eftersom det italienska kolonialväldet över
huvud taget mest bestod av ödsliga, föga givande
områden, inriktade sig Mussolini på en ny
expansion i Afrika, varvid redan förefintliga
besittningar skulle utbyggas som baser. — Under
1920-talets politiska avspänning och ekonomiska
högkonjunktur i världen deltog I. i det
internationella fredsarbetet. Genom Lateranfördragen*
i febr. 1929 uppnådde Mussolini en försoning
med Vatikanen av stor betydelse från både
inrikes- och utrikespolitisk synpunkt. I. drabbades
hårt av den ekonomiska världskrisen och skärpte
efter hand sin utrikespolitik. Mussolini höll 1930
en serie tal, i vilka han angrep Frankrike, som
enl. fascistisk uppfattning borde kunna pressas
till medgivanden, därför att den franska
nationens vitalitet syntes avta och enär staten
föreföll försvagad på gr. av parlamentarismens kris
I sina tal betecknade Mussolini vidare med udd
mot Brittiska imperiet Medelhavet som mare
nostro (”vårt hav”). Nationalsocialismens
uppsving i Tyskland hälsades med intresse och
sympati i fascistpressen. Mussolini betraktade
dock icke denna utveckling främst från
ideologisk synpunkt. I maktpolitiskt hänseende såg
han närmast en möjlighet för sig själv att
uppträda som vågmästare i europeisk politik och
tog i detta syfte kort efter Hitlers utnämning
till rikskansler 1933 initiativet till fyrmaktspak-
ten* mellan England, Frankrike, I. och
Tyskland. Europa skulle delvis omstöpas genom
revision av fredsfördragen under samfälld
ledning av stormakterna. Mussolini hade redan
tidigare uttalat förståelse för tyska krav på
likaberättigande i fråga om rustningar. Tyska och
italienska intressen stötte dock samman i
Donau-området. I. uppträdde som garant för Österrikes
oberoende och drog även in Ungern under sitt
inflytande. I mars 1934 undertecknade dessa
tre länder de s.k. Romprotokollen*. Denna
politik väckte oro i Jugoslavien, som ständigt
misstrodde I:s strävanden och som s.å. försökte
uppnå ökad trygghet genom Balkanententen*.
Frånsett det i och för sig välkomna italienska
stödet åt Österrike såg även Frankrike ogillande
på Mussolinis Donaupolitik. Trots motsättningen
i den österrikiska frågan syntes ett närmande
mellan I. och Tyskland möjligt; i juni 1934
sammanträffade Hitler med Mussolini i Venedig,
men det nazistiska försöket till statskupp i Wien
i juli s.å. åstadkom tvärt en ny vändning.
Mussolini misstänkte tyskarna för planer på en
inmarsch i Österrike och företog
truppsammandragningar vid Brenner för att avskräcka Hitler.
Efter dessa händelser blev förhållandet till
Tyskland åter kyligt, och ett närmande mellan I.
och Frankrike begynte. Sedan terrängen hade
sonderats diplomatiskt under hösten 1934,
förhandlade Mussolini i jan. 1935 med franske
konseljpresidenten och utrikesministern P. Laval.
Ett av de viktigaste motiven på italiensk sida
var, att Mussolini, som länge hade eftertraktat
och förberett en erövring av Etiopien, nu
önskade förverkliga denna plan och därför hade
behov av vänskapligare relationer till Frankrike.
Förutom allmänna överenskommelser i
europeiska frågor träffades vid konferenserna med
Laval vissa konkreta avtal, särsk. om
kolonialpolitiken. Frankrike avträdde till I. en del av
Ekvatorialafrika n. om Tibestibergen samt ett
område i Franska Somaliland. I. avstod från
flera tidigare krav i fråga om de i Tunisien
bosatta italienarnas ställning. I samband med en
allmän förklaring om samförstånd i
kolonialpolitiken antyddes från fransk sida förståelse för
de italienska expansionssträvandena i Etiopien.
Tysklands återinförande av värnplikten
fördömdes samfällt av England, Frankrike och I. på
Stresakonferensen* i april 1935, varvid
deltagarna enades om viss samverkan mot aggression.
”Stresafronten” sprängdes dock snart, dels på
gr. av det engelsk-tyska flottavtalet i juni s.å.,
dels och främst som följd av förvecklingar i
samband med Etiopienkriget, som inleddes av I.
i okt. s.å. (se Etiopien, historia). Nat. förb.
utpekade I. som angripare och påbjöd ekonomiska
sanktioner. Särsk. stark spänning uppstod
mellan England och I. Frankrike ställde sig, om
än tveksamt, på Englands sida i
sanktionspoli-tiken. Denna förhindrade dock icke I. att
underkuva Etiopien. Västmakternas svaghet och
vacklande hållning röjdes bl.a. genom deras
misslyckade försök att nästan helt på Etiopiens
bekostnad åstadkomma kompromissfred (se
Hoare-Laval-planen). Sedan Addis Abeba hade intagits
i maj 1936, utropades I :s konung Viktor
Ema
- 831 -
— 832 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
