Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
nuel till kejsare av Etiopien. Stora planer
uppgjordes för att exploatera detta land, som tills,
med Eritrea och Italienska Somaliland fick
namnet Italienska Östafrika. Konflikten med Nat.
förb. och västmakterna ledde till att Mussolini
började liera sig med Hitler. I. fördömde
visserligen formellt Tysklands återbesättande av
det demilitariserade Rhenlandet i mars 1936 men
rådde nu Österrike att träffa en uppgörelse med
Tyskland. Närmandet mellan I. och Tyskland
fick starkare underlag genom att bägge länderna
intervenerade i spanska inbördeskriget (se
Spanien, historia). Mussolinis svärson G. Ciano,
som i juni 1936 hade blivit utrikesminister,
besökte i okt. s.å. Tyskland. Utan att ännu
samordna sin utrikespolitik med Tredje rikets
betonade fascistregimen sin nya orientering med
slagordet Axeln Rom-Berlin*. Den italienska
inblandningen i Spanien väckte häftig ovilja i
Frankrike och undergrävde Lavals italienska
politik, men den franska folkfrontsregeringen under
Blum följde ’ i konflikten Englands försiktiga
noninterventionspolitik. Ehuru britterna hade ny
orsak till oro inför I:s uppträdande i
Medelhavsområdet, skärpte de icke sin hållning utan
försökte tvärtom komma till tals med Mussolini.
I jan. 1937 undertecknades i Rom en gentlemen’s
agreement, i vilken England och I. förklarade,
att fri genomfart i Medelhavet måste anses
livsviktig för båda länderna och att deras intressen
icke vore oförenliga. Därefter ökades den
italienska interventionen i Spanien. Att England
icke betraktade denna politik i Gibraltars närhet
som ett avgörande hinder för en fredlig
uppgörelse med L, framgick ännu tydligare, sedan
Neville Chamberlain i maj 1937 hade blivit
premiärminister. Mussolini ställde sig å sin sida
till synes tillmötesgående men fördjupade
samtidigt sina förbindelser med Hitler och avlade
i sept. 1937 ett besök i Berlin, som formades till
en demonstration av axelmakternas solidaritet.
I. anslöt sig i nov. s.å. till Antikominternpakten
och utträdde i dec. ur Nat. förb. Förhållandet
till Jugoslavien förbättrades genom en i mars
s.å. ingången ny pakt. — Som följd av
axelpolitiken förhöll sig I. passivt inför Tysklands
annexion av Österrike i mars 1938. Likväl
hoppades England ännu att kunna skilja I. och
Tyskland el. att åtm. kunna förmå I. att
respektera Brittiska imperiets intressen. Av
Chamberlain föreslagna förhandlingar ledde i april till
en brittisk-italiensk överenskommelse om
Spanien och övriga frågor i Medelhavsområdet,
vilken främst gagnade I. I maj s.å. besökte Hitler
Rom, och det växande tyska inflytandet i I.
ådagalades bl.a. genom att fascistregimen i
princip accepterade den antisemitiska rasläran.
Under den tjeckoslovakiska krisen fick Mussolini,
som demonstrativt men på ett föga bindande
sätt förklarade sig lojal mot Hitler, tillfälle att
enl. sina tidigare framförda idéer om en
europeisk fyrmaktskonklav spela en fördelaktig
stor-politisk roll. På anmodan av Chamberlain
gjorde han en framställning i Berlin, som ledde till
Münchenkonferensen*, vid vilken han agerade
partisk men diskret medlare. I nov. 1938 stödde
I. Ungerns krav på Tjeckoslovakien (se Wien-
SU 14. — 833 —
27 — Red. avsl. ls/i2 49.
skiljedomen 1938), men utvecklingen röjde, att
I:s inflytande i hela Donauområdet hade fått vika
för Tysklands. Den italienska politiken
inriktades åt andra håll, närmast i form av en
diplomatisk framstöt mot Frankrike, varvid
fascist-propagandan larmande ackompanjerade med krav
på bl.a. Tunisien, Korsika, Nizza och Savojen.
Franska regeringen ställde sig lugnt avvisande
och skrämdes heller icke av att I. uppsade 1935
års avtal med Laval. Medan dessa händelser
utspelades, besökte Chamberlain och
utrikesminister Halifax i jan. 1939 Rom som tack för
Mussolinis insats i München. Italienarna höllo
god min vid Hitlers intåg i Prag i mars s.å.,
men Mussolini kände sig övertrumfad och
befarade en fortsatt tysk expansion åt s.ö.
Samtidigt irriterades han av västmakternas
bemödanden att dra in Grekland, Rumänien och Turkiet
i en ”fredsfront”, och för att hävda italienska
intressen ockuperade han i april 1939 hela
Albanien. Genom ett i maj s.å. ingånget militärt
förbund med Tyskland, den s.k. stålpakten,
förstärktes ”Axeln”, men I. bevarade en viss
handlingsfrihet och intog en försiktig hållning inför
Tysklands hot mot Polen. Vid överläggningar
med Hitler och tyske utrikesministern v.
Ribben-trop i Salzburg och Berchtesgaden u/s—13/s 1939
strävade Ciano förgäves att moderera den tyska
politiken. Under den följ, akuta krisen i aug.
s.å. försökte Mussolini medla i syfte att förhindra
krig. Då västmakterna % s.å. till följd av
angreppet mot Polen förklarade Tyskland krig,
intog I. t.v. ställningen som icke-krigförande.
Hitler dolde sin besvikelse, och axelmakternas
samverkan ökades på det ekonomiska området.
I okt. 1939 träffades ett avtal, enl. vilket närmare
200,000 tyskspråkiga sydtyrolare efter optering
förflyttades till Tyskland. Den före angreppet
mot Polen ingångna tysk-ryska pakten väckte
anstöt inom vida kretsar i L, där man allmänt
visade stor sympati för Finland i dess
försvarskamp mot Sovjetunionen vintern 1939—40.
Italiens deltagande i 2:a
världskriget. Vid ett möte med Hitler i Brenner
18/s 1940 förklarade sig Mussolini ämna militärt
samverka med tyskarna, och i april s.å. började
han föra ett hotfullt språk. Tonen skärptes vid
den tyska blixtoffensiven i Västeuropa. För att
stödja brittiska och franska regeringarnas
bemödanden att avhålla I. från krig gjorde
amerikanske presidenten F. D. Roosevelt flera
hänvändelser till Mussolini, vilka denne arrogant
avvisade. Han slog dock till, först då risken
föreföll honom obetydlig. I. förklarade
Frankrike och Storbritannien krig 10/e 1940 (se
Världskrigen). Mussolini deltog i utformandet av
vapenstilleståndsvillkoren för det besegrade
Frankrike, men Hitler motsatte sig vittgående krav
från L, som slöt stillestånd med Frankrike 24/s
s.å. I. blev ockupationsmakt i smärre franska
gränsområden, som hade besatts av italienska
trupper. I sept. 1940 ingick I. tills, med Japan
och Tyskland tremaktspakten*. I:s mål i
kampen mot England voro att krossa dess
flottstyrkor i Medelhavet, att erövra Egypten och
ta kontroll över Suezkanalen. Försök att med
trupper, baserade i Eritrea och Etiopien, besätta
— 834 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
