Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Undervisningsväsen - Tidningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
venimento professionelle), och där sådan finns, är
skolplikten utsträckt till 14-årsåldern. Elementära
skolor funnos läsåret 1946/47 till ett antal av
35,085 med 137,909 lärare och c:a 4,5 mill.
elever. Därtill komma på detta stadium 2,046
privata skolor med 6,906 lärare och 235,660 elever.
— 1923 utsträcktes skolplikten att gälla även
blinda och dövstumma barn, vilka undervisas i
särskilda anstalter. — Analfabetismen, som 1931
uppgick till 14%, torde ytterligare ha minskat
men är av ekonomiska skäl mera utbredd i s.
L, på Sicilien och Sardinien än i de n. delarna
av landet. — De högre skolorna bestodo
tidigare av en 5-årig mellanskola (ginnasio) med
3-årigt latingymnasium (liceo classico) el. 4-årigt
realgymnasium (liceo scientifico) med anknytning
till mellanskolans 4:e klass. Parallellt med dessa
skolor funnos 7-åriga lärarseminarier (istituti
magistrali) och 8-åriga tekniska skolor, båda
byggande direkt på folkskolan. — I början av
1940-talet infördes emellertid en 3-årig
mellanskola (scuola-media-unica), avsedd att utgöra
gemensam grund för flertalet högre skolor. Denna
skola ersätter nu på de flesta håll de 3 första
klasserna i ginnasio och vid istituto magistrale
samt utgör grund för liceo scientifico, som i
stället blivit 5-årigt. Genomgång av denna
enhetliga mellanskola utgör också krav för inträde
till tekniska o.a. fackskolor. 1949 funnos 573
statliga och 838 statligt erkända
scuole-medie-uniche och 337 statliga ginnasi. Antalet istituti
magistrali utgjorde 1949 394, varav 149 statliga.
Dessutom funnos s.å. 60 tekniska skolor
(istituti tecnici industriali), 32 jordbruksskolor
(istituti agrari), 17 navigationsskolor (istituti tecnici
nautici) och 154 handelsskolor (istituti tecnici
commerciali), 64 konstskolor av olika slag samt
24 musikskolor. — Universitetsväsendet
i I. har åldriga traditioner. Man räknar sålunda
univ. i Bologna som det äldsta i Europa. Dessa
traditioner förkvävdes icke ens under
fascistre-gimen, utan univ. kunde räkna med relativt större
frihet än det lägre undervisningsväsendet. Denna
frihet innebär bl.a. rätt att gestalta
undervisning och fakultetsindelning efter eget skön samt
självbestämmanderätt i administrativa frågor.
1949 funnos 23 statliga univ.: Bari (grundat
1924), Bologna (1200), Cagliari (1626), Catania
(1434), Ferrara (1391), Florens (1924), Genua
(1243), Macerata (1290), Messina (1549),
Milano (1924), Modena (1678), Neapel (1224), Padova
(1222), Palermo (1805), Parma (1502), Pavia
(1390), Perugia (1276), Pisa (1338), Rom (1303),
Sassari (1677), Siena (1300), Turin (1404) och
Trieste (1924). Dessutom finnas fria univ.
(universitet libere) i Camerino (1727) och Urbino
(1564) samt det katolska Sacro Cuore i Milano
(1924). Största antalet studenter funnos 1946/47
vid univ. i Neapel (32,094), Rom (30,049),
Milano (17,669), Turin (12,365) och Bologna (11,934)
och minsta antalet vid univ. i Macerata (271).
Undervisningen är vetenskapligt lagd, och
slutexamen (esame di laurea) berättigar endast till
fortsatt forskning, medan man för att inträda i
yrkesverksamhet även måste avlägga en
tjänstemannaexamen (esame di stato). — Utom univ.
finnas ett stort antal olika högsk., ss. 9
tek
niska högsk., 5 arkitekthögsk., 9 handelshögsk.,
9 veterinärhögsk., 6 högre lärarseminarier, 6
lant-bruksinst., i högsk. för industriell kemi (i
Bologna) och 1 för orientalisk forskning (i
Neapel). E.Bng.
Tidningar. I. erhöll sina första egentliga tidn.
på 1640-talet, men på gr. av politisk och religiös
ofrihet nådde pressen full utveckling först efter
1848. Med det av fascismens regering 15A 1923
utfärdade dekretet (ökat i stränghet 31/i2 1925)
bands emellertid pressen på nytt. Den var ej
uttryck för folkstämning el. bestämda ledande
grupper utan en statlig inrättning, noggrant
kontrollerad av regeringen, genom prefekterna. Under
perioden närmast efter Matteottis mord (1924—
26) indrogos landets socialdemokratiska tidn.
samt en del av utpräglat liberal färg, bl.a. de
betydande tidn. ”Avanti” (Milano) och ”11 Mondo”
(Rom). Efter försoningen mellan I. och
Vatikanen förbjödos hundratals små periodiska katolska
publikationer, vari många eljest icke klerikala
antifacister funnit språkrör. Kvarstående liberala
tidn. förvandlades genom radikala
redaktionsför-ändringar till fascistiska. Efter fascismens fall
inträdde en stor förändring på tidningsfronten:
några tidn. försvunno (t.ex. ”11 Popolo dTtalia”,
grundad av Mussolini i Milano 1914, fascismens
viktigaste språkrör), andra fingo nya redaktioner
och ändrade helt el. delvis titel (t.ex. ”11 Resto
del Carlino”, grundad 1885 i Bologna, blev ”11
Corriere delPEmilia”, ”11 Lavoro”, Genua, blev
”11 Lavoro nuovo”), och slutl. växte en stor
mängd nya tidn. och tidskr. upp, vilka
representerade de många politiska och kulturella
riktningar, som florerade i landet efter den stora
krisen. Men av de många partier, som hade
bildats efter fascismens fall, försvann det ena
efter det andra, så att endast de starkaste stodo
kvar: detsamma skedde med tidningarna.
Karakteristiskt är fallet med tidn. ”L’Uomo qualunque”.
Den blev strax efter kriget oerhört populär, och
chefred. Guglielmo Giannini bildade då ett
höger-inriktat parti, Uomo qualunque, som fick stor
framgång i valet till den konstituerande
församlingen men som vid följ, val 1948 led
nederlag; med partiet försvann också tidn. Nu liksom
tidigare utkomma i Milano ”11 Corriere della
sera” (grundad 1876), I:s kanske bästa och mest
lästa tidn., i Rom ”11 Messaggero” (grundad
1878) och ”11 Giornale dTtalia” samt den nya
”11 Tempo”, i Turin ”La Stampa”; den har
gamla anor, ty den fortsätter ”11 Corriere di
Torino”, grundad 1805. Utom de nämnda, som
äro politiskt oberoende, böra nämnas: ”11 Popolo”
(kristligt demokratisk), ”L’Unitä” (kommunistisk),
”Avanti” (vänstersocialistisk, den kända
socialistiska tidn., där också Mussolini hade varit
chefred. och som upphörde under fascisttiden),
”L’Umanitä” (socialdemokratisk), ”L’Avvenire
dTtalia” (kristligt demokratisk); ”L’Osservatore
Romano” utges som Vatikanstadens egen tidn. B.
Croces välkända tidskr.”La Critica”, som upphört
efter kriget, kom ut regelbundet under hela
fascisttiden, utan att de makthavande kunde besluta
sig att ingripa mot dess klara antifascistiska
inställning. Bland idrottstidn. kunna nämnas ”La
Gazzetta dello sport” (Milano) och ”11 Tifone”
— 859 —
— 860 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
