Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Tidningar - Rundradio - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
(Rom). Särsk. avsedd för utlandet är den
utmärkta opolitiska tidskr. ”La Rassegna
dTta-lia”. [G.Bgh]A.Ri.
Rundradio. Den italienska radion har två
parallella sändningar, Rete rossa {Red network) och
Rete azurra {Blue network). Vid sidan därav
finnas de självständiga stationerna Radio Sardegna
och Radio Trieste. De starkaste sändarna äro
för Rete rossa Neapel I (228,7 m, 100 kW) samt
Rom I (420,8 m, 100 kW) och för Rete azurra
Florens I (491,8 m, 100 kW). En rad
omfattande kortvågssändningar med program på olika
språk ombesörjas av 4 sändare om vardera 50
kW på 19-, 25-, 31- och 49-meterbanden. — Den
italienska radion utgör ett statligt monopol, som
handhas av Radio Italiana, och programmen
betalas av licensmedel. Därjämte förekomma även
vissa reklamsändningar. P.L.
Litteratur. Den italienska litteraturen framträder
relativt sent på gr. av den romerska traditionens
makt och den provensalska och franska
litteraturens insteg i I. Det fanns t.o.m. italienska förf.,
som begagnade sig av provensalska, ss. Ciala
m.fl., el. av franska i franko-italienska epos och
predikningar; sedermera även Brunetto Latini.
Först med 1200-talet började det växa fram en
italiensk litteratur. Utom texter i det praktiska
livets tjänst och sånger av Franciscus av Assisi
och hans lärjungar framträdde den italienska
litteraturen från o. 1230 i en ganska rik alstring,
starkt skiftande till art, ort och språkform, helt
naturligt i ett land utan politisk enhet. Främst
stod den sicilianska skolans kärlekslyrik, odlad vid
Fredrik II:s hov, bl.a. av kejsaren själv. Denna
lyrik var en stereotyp efterbildning av den senare
provensalska trubadurdiktningen med tillägg av
sonetten, som utbildades här. Språket var
huvudsaki. toskanska och blev grundläggande för det
italienska litteraturspråket. En forts, av denna
diktning uppträdde i Bologna och Toscana, där
skalderna till en början grupperade sig kring G u i
t-t o n e d’A r e z z o (d. 1294), vars diktning först
hade ett mystiskt drag, sedan blev moraliserande.
Hans lärjunge Guido Guinicelli (o. 1230
—76) övergick med tiden till det nya maner, som
kallas il dolce stil nuovo och som blev Dantes och
hans samtidas, ss. Guido Cavalcantis (1255
—1300), Lapo Giannis (1298—1321) m.fl. stil.
Bredvid denna diktning fanns i sht i Toscana, en
folkligare, satiriska visor, dansvisor o.d., bevarade
i knappa rester. En plats för sig intar den friska
erotiska dialogen ”Rosa fresca” av C i e 1 o d’A 1 c
a-m o (1200-talet), skriven på syditaliensk dial.
Samtidigt utvecklades i Umbrien en religiös lyrik, laudi
el. lovsånger, som av Jacopone da Todi d.
1306) dialogiserades och blev ett förspel till de
populära och naiva rappresentazioni sacre, som särsk.
på 1400-talet blevo så vanliga. Av helt annan
karaktär var den moraliska och religiösa litteratur, som
uppstod i Norditalien och som på
venetiansk-mila-nesisk dial. vände sig till den stora massan. De
talrika alstren av denna litteratur ha till förnämsta
förf. Pietroda Barsegapè, Giacomino
da Veron a, Uguccione da Lodi,
Pa-t e c c h i o da Cremona, vilkas tillnamn
tillräckligt lokalisera dikterna. Den berättande
prosan kan sägas börja med ”Cento novelle an-
tiche” (se Cento novelle). För den lärda
litteraturen användes mest latinet; bland italienska verk
märkes framför andra B r u n e 11 o L a t i n i s (o.
1220—95) ”Tesoretto”.
Sådana voro förberedelserna för den stora
litteratur, som fyller 1300-talet, il trecento, Dan te
Alighieris (1265—1321), Petrarcas (1304—
74) och Boccaccios (1313—75; se dessa)
tidevarv. Utom de nämnda tre stora förtjäna ett särskilt
omnämnande novellförf. Franco S a c ch e 11 i
(o. 1335—o. 1400), krönikörerna Dino
Compag-ni (o. 1250—1324) och bröderna Giovanni (o.
1275—1348) och Matteo (d. 1363) V i 11 a n i,
Marco Po lo (o. 1254—o. 1324) för sina resor,
Matteo Frescobaldi (o. 1297—1348) och
Fazio De gli Uberti (död o. 1368) för sin
lyrik, Caterina da Siena (1347—80) för
sina varmt religiösa, formfulländade brev,
Andrea da Barberino (o. 1370—1431), som
fortsatte den på franko-italienska (se ovan)
författade epiken i ett stort antal riddarromaner,
som levt kvar som kära folkböcker, realisten,
satirikern och polygrafen Antonio Pucci (o.
1309—88).
Efter denna glänsande period ter sig den följ.,
1400-talet, il quattrocento, som en nedgångsperiod.
Den har dock sin egen glans i de lärda studierna
och i konsten, burna av humanismen och
renässansen och gynnade av de rika och förnäma
släkterna Medici, Visconti, Sforza, Gonzaga, Este m.fl.
Lärdomen representerades i främsta rummet av
Angelo Poliziano (1454—94), L o r e n z o
Valla (o. 1406—57), Giovanni Pico D e
1-la M ir an d o 1 a (1463—94). Leon B a
t-tista Alberti (1404—72). vilken även i
konsten har en plats vid sidan av Lionardo
da V i n c i (1452—1519). Av dessa voro de flesta
även skalder, och jämte Lionardos lyrik är särsk.
att nämna Polizianos drama ”Orfeo”, som utgick
från rappresentazioni sacre och inledde den
dramatiska litteraturen. Mot slutet av perioden
framträdde herdediktningen i Jacopo S a n n a z
a-ros (1450—1530) klassiskt formade roman
”Areadia”, och ung. samtidigt återupptogs det alltid
kära ämnet, de karolingiska hjältarna, av L u i g i
P u 1 c i (1432—84) i ”Morgante maggiore” (i
otta-ve rime, fullst. 1483), och av M a 11 e o Maria
B o i a r d o (o. 1441—94), som i ”Orlando
innamo-rato” (fullst. i 69 sånger 1495) även ryckte in
legender och liksom Pulci burleska episoder ur
Ar-tur-sagan. — 1500-talet, il cinquecento, betecknar
den fulla utvecklingen av vad renässansen innebar
på alla områden och kallas av italienarna för etå
classica el. aurea. På alla litteraturens områden
skapades mästerverk. Epiken odlades av Ludovico
A r i o s t o (1474—1533) i ”Orlando furioso”, av
Torquato Tasso (1544—95) i ”Gerusalemme
liberata”, under det att Ludovico Domenichi
(1515—64) och Francesco Berni (1497—1535)
till god florentinska omarbetade Boiardos populära
”Orlando”. Benvenuto C e 11 i n i (1500—71)
företräder prosan i sin på ett vårdslöst men målande
vardagsspråk skrivna självbiografi (”Vita”).
Lyriken hade otaliga odlare, främst Ariosto och Tasso,
vidare Michelangelo (1475—1564), Ann i b
a-le Caro (1507—66), Ludovico Castelvetro
(o. 1505—71), Bernardino Baldi (1553—1617)
— 861 —
— 862 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
