Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
däremot hans efterföljare Scipione Chiaramontis
bok ”Delle scene e teatri” (fullb. 1614, tr. först
långt senare) fick mera praktisk betydelse.
Omkr. 1600 kom det recitativiska musikdramat,
d.v.s. melodramen i dess ursprungliga form, på
modet. Det förelåg redan o. 1635 fullt utbildat
som opera och blev i denna form allas
egendom. Huvudvikten överfördes således från ordet
till musiken (arior, körer och orkestrala inlägg).
Den breda, folkliga förankring operan
småningom fick har den alltsedan dess bibehållit och
ytterligare utvecklat, och i intet annat land i
världen spelar operan ens tillnärmelsevis samma
kulturella roll som i I. Den har där blivit
folkskådespelet framför alla andra, populärare t.o.m.
än idrottstävlingar. Offentliga operateatrar, ofta
av ansenliga mått, restes under 1600- och
1700-talen i I:s större städer, bl.a. de ännu i bruk
varande Teatro della Pergola i Florens (1652),
Teatro Argentina i Rom (1732), Teatro San
Carlo i Neapel (1737), Teatro alla Scala i Milano
(1777) och Teatro La Fenice i Venedig (1791).
En annan dramatisk form voro de s.k. intermezzi,
vilka uppfördes mellan akterna i ett drama el.
en opera och hade såväl vokal karaktär, varur
småningom opera buffa utvecklades, som
panto-mimisk, föregångaren till baletten.
Vid sidan av den litterära teatern framträdde
redan tidigt den folkliga, improviserade, helt
professionella (se Commedia dell’ arte), vars
glanstid inföll 1550—1750. Den var från början
av 1600-talet en svår medtävlare till den litterära
teatern även om hovens gunst, fick samtidigt
europeisk betydelse och ansågs tidvis utomlands
nästan synonym med italiensk teater. Bland de
nästan undantagslöst ambulerande sällskapen
märkas särsk. I gelosi (De svartsjuka) och I
confidenti (De förtröstansfulla), båda från
1500-talet. Kvinnor uppträdde från o. 1550 på scenen.
Bland den improviserande teaterns konstnärer
märkas från slutet av 1500-talet Flaminio Scala
(Flavio), Francesco Andreini (il capitano
Spa-vento) och hans även i Paris firade hustru
Isabella Andreini samt Vincenza Armani, från
1600-talet Nicolo Barbieri (Beltrame), Silvio Fiorello
(Pulcinella, möjl. typens skapare), Molières
läromästare Tiberio Fiorilli (Scaramuccia),
Dome-nico Biancolelli (Arlecchino, typens nyskapare)
och Teresa Corona (Diana) samt från 1700-talet
den improviserande teaterns hävdatecknare Luigi
Riccoboni (Lelio) och hans hustru Elena
Bal-letti (Flaminia), Angelo Constantini (Mezzetino),
Evariste Gherardi (Arlecchino), Tommaso
Vi-sentini (Arlecchino), Anna Veronese (Corallina),
Rosa Benozzi (Silvia), Antonio Collalto (”den
siste Pantalone”), Carlo Bertinazzi (”den siste
Arlecchino”) och Domenico de Fiori
(Pulcinella). Intill o. 1725 höll sig intresset för den
improviserande typteatern, med vilken endast
operan kunnat tävla. Men småningom började
man tröttna på dess enahanda, och främst tack
vare Carlo Goldoni tog den litterära teatern åter
ledningen. Goldoni blev, ehuru icke utan
motstånd från den konservativa publiken, den
italienska teaterns reformator och anses vara den
moderna italienska komediens skapare. Hans
människor äro i mots. till typteaterns enformiga
masker levande och mångskiftande. Goldonis
komedier och lustspel ha en folklig, ofta mustig
karaktär, som över hela Europa förskaffade dem
en oerhörd popularitet, som består än i dag. På
samma sätt som Goldoni nyskapade den
italienska komedien, gav Vittorio Alfieri I. den stora
tragedien. En dramatiker på gränsen mellan
1700- och 1800-talen var Vicenzo Monti, dock
måhända mera betydande som prosaförf. och
diktare än som skådespelsförf. 1800-talets store
italienske dramatiker var Alessandro Manzoni,
vars skådespel till en viss grad äro knutna till
den tyska nyromantikens teateransträngningar,
ehuru de voro väsentligt olika till form och
innehåll. Liksom nyromantikens teater i allm.
står Manzonis verk mera under Shakespeares
inflytande än under neoklassikernas, vilka
snarare tycktes vara definitivt åsidosatta i I. —
Bland scenkonstnärer från 1800-talet märkas den
moderna italienska skådespelarkonstens
läromästare Gustavo Modena, Luigi Vestri, Giuseppe de
Marini, Paolo Belli-Blanes, Nicola Pertica, Luigi
Taddei, Francesco och Alessandro Lombardi,
Achille Maieroni, Cesare Dondini, Luigi Belotti
Bon, Tommaso Salvini, Alamanno Morelli,
Er-nesto Rossi, Cesare Rossi, Flavio Andö, Ermete
Novelli, Ermete Zacconi och Ferruccio Benini
samt damerna Carlotta Marchionni, Carolina
Tessari, Carlotta Polvaro, Isabella Buzzi,
Carolina Internari, Amalia Bettini, Clementina
Caz-zola, Adelaide Ristori, Giacinta Pezzana,
Tere-sina Mariano och Eleonora Duse.
Den nuv. teatern i I. leder sitt ursprung från
naturalismen, bl.a. Giovanni Verga, vars novell
”Cavalleria rusticana” sedermera dramatiserades
och bildade underlaget till Mascagnis opera.
Andra betydande dramatiker voro Paolo Ferrari,
Paolo Giacometti, Luigi Capuana, Pietro Cossa,
Girolamo Rovetta, Giuseppe Giacosa, Achille
Torelli, Marco Praga, bröderna Giannino och
Camilla Antona Traversi. En särställning intar
Roberto Bracco, som utgick från Ibsen men
sedan alltmer övergick till ett slags symbolism.
Vidare kunna nämnas Enrico Annibale Butti,
även han påverkad av Ibsen, och något senare
Dario Niccodemi och Aldo de Benedetti. På ett
helt annat plan står den mera poetiska Gabriele
d’Annunzio, vars senare dramer voro skrivna för
Eleonora Duse, samt Sem Benelli och Giovacchino
Forzano. — Dialektteatern av utpräglat folklig
karaktär har som främsta representanter
vene-tianarna Gallina och Salvatico, sicilianaren
Mar-toglio, florentinaren Novelli och neapolitanaren
de Filippo. En mera utarbetad poesi framföres
inom dialektteatern av venetianaren Renato
Simoni.
Den italienska teaterns främsta namn från o.
1911 är Luigi Pirandello, vars spirituella
komedier och fräna samtidsdramer bröto vägen för
den moderna italienska dramatiken även utanför
I:s gränser. Andra betydande nutidsdramatiker
i I. äro Massimo Bontempelli, Rosso di San
Se-condo, Oriö Vergani, Ugo Betti, Stefano Landi,
Diego Fabbri, Enrico Bassano och Silvio
Giova-ninetti. Den socialt medvetna dramatiken spelar
— 871 —
— 872 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
