Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Litteratur - Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
1881), vars ”Venti poesie” utkom 1914—16, S a
1-vatore Quasimodo (f. 1901), Umberto
Saba (f. 1883), Ugo Betti (f. 1892), Diego
Val er i (f. 1887) och Leonardo S i n i
s-galli (f. 1908). En motsv. förnyelse inom
prosan började med i vociani, förf., som samarbetade
i tidn. ”La Voce” (grundad i Florens 1908), vars
mål var att förnya smaken, samvetet och
kulturen. Hit höra Scipio Slataper (1888—
1915), G. Papini, Dino Campana (1885—
1932), Piero Jahier (f. 1884) och Ardengo
Soffici (f. 1879). I en senare fas blev denna
rörelse mera konstnärligt utpräglad och fick sina
viktigaste representanter i den förfinade E m
i-lio Cecchi (f. 1884), Massimo
Bontem-p el li (f. 1878), Alberto Savinio (f. 1891),
Federico Tozzi (1883—1920), Alberto
Morav i a (f. 1908), Corrado Alvaro (f.
1895) °ch Giovanni Comisso (f. 1895).
Efter 2:a världskriget har tendensen till realism
åter blivit starkare (jfr den samtida italienska
filmen). Detta gäller bl.a. Elio Vittorini,
Vasco Pratolini, Curzio M a 1 a p a r t e
(f. 1893), Vitaliano Brancati (f. 1907),
Guido Piovene (f. 1907), Carlo Le vi (f.
1902), Luigi Bert o, Ignazio Silone (f.
1900), Vittorio G. Rossi (f. 1898), Cesare
Z ava t ti ni (f. 1902), Beniamino
Joppo-lo, Gianna Manzini och Alba de C e
s-p e d e s. Mera ”populära” förf, äro
Salva-tore Gotta (f. 1887), Pi t ti grilli och
Virginio B r o c ch i (f. 1887). — Av de mest
kända nu levande teaterförf. i I. kunna
nämnas: U. Betti, neapolitanaren Eduardo de
F i 1 i p p o, M. Bontempelli, Silvio
Giovanni n e 11 i, C. Malaparte, Tullio P i n e 11 i,
Diego Fabbri, Valentino Bompiani,
Gherardo Gherardi (död 1949), G i
o-vacchino Forzano (f. 1884), Gin o P u
g-liese, Guglielmo Giannini (f. 1891), R.
Bacchelli, C. Alvaro, Bruno Cicognani
(f. 1879) och Giovanni Mosca. — Särsk.
blomstrande har den nya litteraturhistorien
varit. Den skiljer, enl. Croces teori, mellan
filologi och biografi å ena sidan och
litteraturhistoria å den andra: den senare är historia om
litteratur, näml, om litterära verk, el. m.a.o.
analys av litterära verk. Inom litteraturhistoriens
område spela biografien och filologien en
underordnad roll, ty de studera icke själva
konstverket. Vid sidan av Croce själv och G. Gentile,
äro några av de mest kända: Luigi Russo
(f. 1892), Pietro Pancrazi (f. 1893), M
a-rio Praz (f. 1896), Silvio d’Amico (f.
1887), Arturo Farinelli (1867—1948), A
t-tilio Momigliano (f. 1883), Francesco
Flora (f. 1891), Natalino Sapegno (f.
1901), G. A. Borgese, Giuseppe de
Rober-tis (f. 1888), Alfredo Gargiulo (f. 1876),
Renato Serra (1884—1915), Vi t to re
Bran c a och Adriano Tilgher (f. 1887).
— Dialektskalderna äro mera bundna till
inhemska traditioner. Sålunda lever Neapels själ i
lyrikern Salvatore di Giacomos (1860—1934)
förnämliga konst, medan romarnas mera realistiska
men icke mindre dramatiska lynne visar sig hos
Cesare Pascarella (1858—1940) och T r
i-lussa (f. 1873). J.V.;G.Bgh;A.Ri.
Teater. Ur den liturgiska sången, sådan den
odlades särsk. i Umbrien, med dess halvt
dramatiska inlägg i dialogform, utvecklades under
1200-talet kyrkliga spel (sacre rappresentazioni),
där latinet snart fick vika för landets språk.
Uppförandet, från början prästernas sak,
övertogs småningom av religiösa lekmannasamfund
(compagnie di pietå e devozione) och leddes av en
festaiuolo. Dessa mysteriespel nådde särsk. i
Florens under 1300- och 1400-talen sin blomstring.
Med humanism och renässans väcktes vid univ.
och hov ett intensivt intresse för antiken och
antikt drama, och inhemska försök i dess anda
läto ej vänta på sig. Utom Rom, där påvarna.
Paul II, Sixtus IV och senare Leo X ägnade
teater och drama särskild uppmärksamhet,
utgjorde hoven i Ferrara och Mantova den
litterära renässansteaterns stödjepunkter o. 1450—
1550. Dess mest lysande period inföll under
hertig Ercole I (Este) i Ferrara och markgreve
Lodovico III (Gonzaga) i Mantova, där bland
1400-talets yrkesskådespelare Filippo Lapaccino
och Ercole Albergati vunno rykte som tidens
främsta och där 1471 det första profandramat
på italienska, ”Orfeo” av Angelo Poliziano,
uppfördes. Repertoaren bestod av tragedi i grekisk
och komedi i romersk stil, fars och moralitet.
Upptäckten (1427) i ett tyskt bibi, av en
handskrift, innehållande 12 dittills okända lustspel av
Plautus, medförde också överallt i I. en
renässans för den plautinska komedien och även för
Terentius’ lustspel. Under 1500-talet uppstodo
också en ny form av religiöst drama samt
baletten och herdedramat (idyllen), allt i förening
med musik. En viktig scenteknisk nyhet tillkom
även under 1500-talets förra hälft, näml, ridån,
ehuru efter antik förebild och helt olika den
moderna typen av ridå. Utstyrseln blev snart
lyxbetonad, och dekorationstekniken utvecklades
snabbt under medverkan av stora konstnärer,
bl.a. Mantegna och Rafael. Draperiscenen
övergavs för det målade fondperspektivet och detta
redan under det tidigare 1500-talet för Sebastiano
Serlios plastiska perspektiv. Tre sådana,
anslutande sig till de tre dramatiska huvudformerna,
förekommo hos Serlio, näml, scena tragica (en
öppen plats, omgiven av palats och pelarhallar,
samt i bakgrunden en mindre triumfbåge), scena
comica (ett torg med enklare privathus, butiker,
vinstugor m.m.) samt scena satyrica (ett
romantiskt skogslandskap med små herdehyddor).
Serlios scentekniska verksamhet, som även
omfattade teaterarkitektur, blev grundläggande för den
senare europeiska teatern och har i huvudsak
stått sig intill våra dagar. Den av Andrea
Pal-ladio 1580 i Vicenza uppförda Teatro olimpico
bär ännu i dag vittne om senrenässansens
italienska hovteater. — En annan berömd teater
var den 1619 i Parma fullbordade Teatro
Far-nese (arkitekt Gian-Battista Aleotti). Berömd
som teaterarkitekt och scentekniker var även
Ni-cola Sabbatini med sitt arbete ”Pratica di fabricar
scene e machine ne’ teatri” (1638). Matematikern
Guido Ubaldus’ verk ”Perspectivae libri sex”
(1600) hade huvudsaki. teoretiskt intresse, medan
— 869 —
— 870 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
