Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
nat berömt verk var ”Cabiria” (regi: Piero
F o s c o), en film om Kartagos undergång med
litterärt underlag av G. d’Annunzio. Berömda
dramatikers verk (t.ex. Racines ”Fedra” och
Shakespeares ”Othello” och ”Macbeth”), Dantes
”Divina Commedia” och episoder ur Bibeln (”Ben
Hur”, ”Kristi liv”) utgjorde ett tacksamt stoff.
I flera av dessa filmer medverkade berömda
scenskådespelare, och man kan säga, att I. var det
första land, där scenens artister visade filmen
sitt intresse. Bland dessa märkas framför allt
Eleonora Duse. Det bästa i den italienska
teatern överflyttades till filmen men även dess
nackdelar, den högtidliga, långsamma rytmen,
den mäktiga och imposanta operastilen och de
långa och tunga dialogerna. Dessa filmer voro
oerhört påkostade och mest anlagda på
mass-effekt och patetisk nationalism, men varje ansats
till karaktärsskildring saknades. När i :a
världskriget utbröt 1914, var denna den italienska
filmens första storhetstid förbi. Vid sidan av de
historiska filmerna inspelades även efter danskt
och franskt mönster melodramer i mestadels
mondän miljö, ss. Sardous ”Odette” och Dumas’
”Kameliadamen”, många med den populära
skådespelerskan Francesca Bertini i huvudrollen.
Tolstoys ”Uppståndelse” med Maria Jacobini
som Katinka blev också film, och förf. L.
Pi-randello började även visa filmen sitt intresse.
Avantgardister, ss. F. T. Marinetti och Giulio
Bragaglia, experimenterade under kriget på egen
hand, men under denna tid var annars den
italienska filmen helt lamslagen. Under
mellankrigstiden råkade filmen helt i händerna på mäktiga
finansintressen, som uteslöto varje tanke på en
målmedveten konstnärlig linje. — Regissörer
som Enrico Ghione, Augusto Genina,
Carmine Gallone o.a. gjorde aktningsvärda
försök att sätta den italienska filmen på fötter
igen men misslyckades. Under stumfilmens sista
år syntes emellertid ansatser till en mera
konstnärlig produktion, ehuru delvis i ett bestämt
politiskt syfte. Några regissörer, Mar io C
a-merini, Alessandro Blasetti, G o f f r
e-do Alessandrini och Genina, skapade 1928
—36 enstaka goda filmer, bl.a. dokumentärfilmer,
som förebådade en omsvängning, och den
fascistiska regimen stödde nu på allt sätt
filmindustrien, bl.a. genom grundandet av Cinecittå,
filmstaden utanför Rom. Den på privat initiativ
1932 tillkomna internationella filmtävlingen
(Bien-nalen el. Filmolympiaden) i Venedig bidrog i
någon mån till att fästa uppmärksamheten på I.
som filmskapande nation, men först o. 1936
började en konstnärligt medveten italiensk
filmproduktion utveckla sig. Filmintresset sköt fart
i I., icke minst genom grundandet av en
film-akad. i Rom, Centro sperimentale di cinematografia,
vilken utbildar skådespelare, producenter,
regissörer, fotografer och kritiker, publicerar böcker
och utger tidn. och tidskr., understöder
experimentella filmer m.m. Det statliga företaget LUCE
inspelade främst propaganda- och
undervisnings-filmer. Staten understödde också Biennalen i
Venedig och gav pris åt bästa inhemska och
utländska filmer. Men produktionen var mera
kvantitativt än kvalitativt betydande, ty fascis-
terna censurerade manuskripten och inskränkte
även i övrigt rörelsefriheten. Regissörerna
tvingades därigenom bort från realismen och ägnade
sig huvudsaki. åt historiska filmer el.
kostymfilmer el. gingo i landsflykt. En film, som
oaktat den fascistiska tendensen ägde betydande
konstnärliga förtjänster, var ”Alcazar” (1937;
regi: Genina) med motiv från spanska
inbördeskriget, vilken film i viss mån kan sägas ha
förebådat den italienska efterkrigsstilen. En stor
framgång blev ”Järnkronan” (1941; regi:
Blasetti). Regissörer som Francesco de
Ro-bertis och Roberto Rossellini gjorde
krigsdokumentariska filmer el. sådana realistiska
filmer, som den fascistiska regimen icke hade
något att erinra mot. Aktiviteten bland
filmklubbarna var synnerligen livlig, och ur amatörernas
led framträdde flera av de nuv. bärarna av den
italienska filmen.
Fascismens fall, krigets för I. olyckliga
förlopp och den allierade ockupationen medförde
katastrof för filmproduktionen i I.
Inspelningsstudios beslagtogos av segrarmakterna el. av de
retirerande tyskarna, skådespelare och regissörer
kringspriddes el. föllo offer för krigshandlingar
och utrensningsaktioner, den tekniska
utrustningen hade till stor del förstörts el. bortförts,
och amerikanska filmer översvämmade
biograferna. Allt detta framtvingade en helt ny
inriktning av filmproduktionen. Den materiella och
andliga nöden och den fruktansvärda
förstörelsen tvungo filmskaparna att se livet sådant det
verkligen var och skapade den s.k.
”neorealis-tiska skolan”, en realism, som dock icke blev
självändamål och enbart negativ utan även
inrymde en positiv samhällssyn, parad med humor,
romantik och även idyll. I ateljéupptagningarnas
ställe följde en slags poetisk improvisationskonst,
dock i regel baserad på manuskript. Man flyttade
till stor del inspelningarna ut i verkligheten, i
autentisk miljö och i naturen. Man upptäckte,
vilket enastående stoff I. med dess motsättningar,
dess öppna, otvungna utomhusliv och dess natur
erbjöd. Karakteristiskt för denna nyrealistiska el.
veristiska skola är, att man icke sällan använde
sig av icke-professionella skådespelare, tagna
direkt ur • verkligheten. Dessa filmer ha
visserligen ej i någon högre grad vunnit italienarnas
bevågenhet, vilket är förståeligt, eftersom
skildringarna ligga för nära inpå för att kunna väcka
entusiasm, men desto större intresse har den
nya filmstilen väckt överallt i utlandet, och det
torde icke vara för mycket att säga, att den
italienska efterkrigsfilmen givit filmkonsten
viktiga impulser och värdefulla riktlinjer. Bland de
mest framstående regissörerna må nämnas
Roberto Rossellini (”Rom — öppen stad”, ”Paisä”,
”Tyskland anno noll”, ”Stromboli”), Luigi
Z a m p a (”Leva i fred”, ”Angelina”), L u
c-chino Visconti (”Jorden skälver”), V i
t-torio de Sica (”Sciuscia”, ”Cykeltjuvar”),
Alberto Lattuada (”Banditen”, ”Negern
och gatflickan”, ”Frestelsens väg”), Pietro
G e r m i (”Mord på studentska”), G i u s e p p e
de S a n t i s (”Spärrade gränser”, ”Riso amaro”),
Mario Soldat i, Aldo Vergano samt
Blasetti, Genina och Camerini. I filmen ”Fabiola”
- 875 -
— 876 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
