Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Musik - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
och för orkester. Utom flera av de redan nämnda
kompositörerna märkas här Francesco S p i n
a-cino och Girolamo Cavazzoni (början
av 1500-talet). Genom olika mellanstadier,
varvid bl.a. Girolamo Frescobaldi (1583—
1643) spelat stor roll, utvecklades ur ricercaren
den moderna fugan; av canzonen utvecklades
kyrkosonatan, i vilken utvecklingslinje
Frescobaldi åter är ett av de mest betydande namnen,
medan själva kulminationen betecknas av A
r-cangelo Corelli (1653—1713); andra namn
äro Massimiliano Ner i, organist i San
Marco i Venedig, Maurizio Cazzati (o.
1620—77), Pier Francesco Valentini
(d. 1654) och Antonio Bertali (1605—69).
Formen övergår från orkestercanzon till
monodisk besättning (trio- och solosonator) hos
Ga-brieli, Michael Angelo Rossi (första delen
av 1600-talet), Biagio Marini (före 1597—1665),
Giovanni Legrenzi (1626—90),
Giovanni Battista Vitali (1644—92), Giuseppe
Torelli (d. 1708), Giovanni Battista
Bassani (o. 1657—1716), Antonio C a 1 d
a-ra (1670—1736), Antonio Vivaldi (1680—
1743), Pietro Locatelli (1693—1764),
Giuseppe Tartini (1692—1770), Pietro
Nar-dini (1722—93) och Gaetano Pugnani
(I73I—98), av vilka flera dessutom voro
berömda virtuoser på det instrument, som landets
violinbyggare, Stradivari, Amati, Guameri m.fl., i
oförliknelig konstskicklighet utdanat. Vid sidan
av kyrkosonatan utvcklades bl.a. den
neapolitanska uvertyren (Alessandro Scarlatti,
1659—1725) och instrumentalkonserten, både som
concerto grosso och som solokonsert, inom vilka
former de nämnda tonsättarna lämnat värdefulla
bidrag; en självständig konsertform grundlädes
av Vivaldi (modulerande rondo). Från den
improviserande formen har toccatan sitt ursprung;
dess sydeuropeiska typ har präglats av
Frescobaldi (dess nordeuropeiska leder fram till Bach).
På den stiliserade dansens område (sviten) fick
I. betydelse genom att överföra också denna
genre till monodisk besättning (kammarsonatan).
Den dramatiska musiken vann i operan sin
moderna form o. 1600 i Florens, dels som en
reaktion mot vokalpolyfonien, dels som ett försök att
återuppväcka antikens drama med musik (J a
co-po P e r i, 1561—1633, Giulio Caccini, o.
1550—1618); som resultat av dessa försök
framgick den ackompanjerade solosången, vars första
store mästare var Monteverdi och som också
hastigt fick utbredning utanför operans ram
(Ludo-vico Grossi da Viadana, 1564—1627,
oratorier av Emilio Del Cavaliere, o. 1550—
1602, och Giacomo Carissimi, 1605—74).
Genom en följd av skolor nådde den italienska
operan (opera seria) t.v. sin höjdpunkt i den
neapolitanska operan under 1700-talet med
Alessandro Stradella (o. 1645—82), Alessandro
Scarlatti, Leonardo Leo (1694—1744),
Gaetano Greco (f. o. 1680), Francesco Feo
(o. 1685—o. 1740), Leonardo Vinci (1670—
1730), Niccolö Antonio Porpora (1686—
1766), Niccolo Jommelli (1714—74); i denna
gestalt blev italiensk opera en över hela Europa
omtyckt musikform, vilket delvis berodde på dess
starka framhävande av den ”sköna stilen”, vars bel
canto snart urartade till en av publiken mycket
omtyckt virtuos musik. Denna sångkonstens
kulmina-tion har ett visst samband med de stora italienska
konservatoriernas uppsving under detta årh. Av
tidens stora sångare ihågkommas ännu åtskilliga:
Faustina Bordoni (o. 1700—81), F r a
n-c e s c a Cuzzoni (1700—70), Carlo F a r
i-nelli (1705—82). Från denna tid stammar
också den komiska operan (opera buffa), som uppstod
som intermezzi i opera seria’s mellanakter och
senare utbröts härifrån som självständiga
dramatiska verk: Giovanni Pergolesi (1710—
36), Nicola Logroscino (1698—1765). —
Mot slutet av 1700-talet förlorade italiensk musik
sin dominerande roll, i det att wienklassicismen
och senare romantikerna i Tyskland togo
ledningen. I. har dock varit med om att genom
en rad förskolor skapa den sonat- och
symfoniform, som blev kännetecknande för wienarna;
härvid märkas Domenico Scarlatti (1685
—1757), Jommelli, Antonio Sacchini (1734
—86), Nicola Piccini (1728—1800),
Giovanni Paèsiello (1741—1816), Porpora, Vinci,
Pergolesi o.a. särsk. inom opera buffans
symfo-nik men även inom kammarmusiken. På operans
område fortsattes dock i någorlunda obruten linje
de stolta traditionerna med Vincenzo B e
1-lini (1801—35), Gaetano Donizetti (1797
—1848), Gasparo Spontini (1774—1851),
Gioacchino Rossini (1792—1868), även de
stora sångarartisterna från neapolitansk operatid
hade sina stora moderna motsvarigheter i
Cata-lani, Caruso, Battistini och Gigli m.fl.; mot årh:s
slut kommo påverkningarna från Wagner och de
andra tyska romantikerna, Giuseppe Verdi
(1813—1901) i vissa av hans verk, An ge lo
Catelani (1811—66), Antonio S m a r e
g-lia (f. 1854), Alberto Franchetti (f.
1860), Amilcare Ponchielli (1834—86),
Antonio Gomes (1839—96), Luigi
Man-c i n e 11 i (1848—1921) samt den reaktion
häremot, ur vilken uppstodo verismen (Pietro
Mascagni, f. 1863, Ruggiero
Leonca-vallo, 1858—1919) och neo-verismen
(Giacomo Puccini, 1858—1924, U m b e r t o G i o
r-dano, f. 1867). En tid ha italienarna sökt skapa
en motvikt mot operakulten genom att sätta den
abstrakta musiken i högsätet (Giuseppe M a
r-t u c c i, 1856—1909, Giovanni Sgambati,
1841—1914), en strävan, som tagit fart, sedan
italiensk musik (i sht efter i:a världskriget) trätt i
beröring med de stora stilströmningarna i det övriga
Europa: Strauss’, Debussys och Stravinskijs idéer
(Alfredo Casella, 1883—1947, Mar io
Ca-s t e 1 n u o v o-T e d e s c o, f. 1895, Francesco
M a 1 i p i e r o, f. 1882, Ildebrando Pizzetti,
f. 1880, Ottorino Respighi, f. 1879). Stora
italienska orkesterdirigenter som Toscanini ha i
sin tur varit lysande företrädare för I:s höga
musikkultur. [E.A.]C.A.M.
Konst. Ang. den äldsta konsten i I. se Romersk
konst och Gammalkristen konst. Den oerhört rika
konstutvecklingen i I. under medeltid och nyare
tid saknar motstycke i Europa. För de flesta
länder blev I. mönsterlandet, dit konstnärerna
reste för att se och lära. Framför allt under
— 879 —
— 880 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
