Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
1400—1600-talen hade I:s konst sin storhetstid,
då de stilar och riktningar där skapades, som
satte sin prägel på Europas konstliv.
Arkitektur. Tidiga prov på romansk stil,
där fortfarande äldre stildrag levde kvar, voro
katedralen i Pavia och S. Ambrogio i Milano. Den
färdigutbildade romanska kyrkobyggnaden med
tornlös västfasad och smyckande kolonettgallerier
på korparti och västfasad, och där i det inre ofta
högkoret anlagts över en krypta, fick flera
företrädare i n. I., särsk. i Lombardiet, varifrån
dessa drag förmedlats till länderna n. om
Alperna. Från o. 1100 härröra katedralerna i Parma,
Modena, Piacenza, Ferrara, Pisa m.fl. Som
klocktorn tjänade kampaniler, som restes invid
kyrkorna; det lutande tornet i Pisa är ett känt ex. Det
bysantinska inslaget, som vid denna tid var
märkbart på så många områden av italienskt konstliv,
blandades med romansk stil i de venetianska
Pa-lazzo Loredan och Palazzo Farsetti från
1100-ta-lets slut. — Den från Norden utgående gotiken
kom aldrig att bli betydelsefull för I:s
byggnadskonst, dess vertikala byggnadssystem
lyckades icke bryta den italienska horisontalen. Dock
kom gotiken fram i arkader, fönster och
dörromfattningar med rik skulptur redan under 1200-talets
början, t.ex. i Assisi. Under 1300-talet (tre cent o)
kom dock gotiken att spela en viss roll.
Katedralerna i Siena och Orvieto från 1300-talets början
ha en rik gotisk ornamentik men bibehålla trots
detta en lugn, vilande prägel, domen i Milano från
årh:s slut är den byggnad, som närmast ansluter
sig till gotiken n. om Alperna. S. Maria del Fiore
i Florens har en huvudsaki. gotisk prägel, likaså
dess kampanil (påbörjad av Giotto di Bondone).
Gotisk profanarkitektur framträdde särsk. i
Florens, t.ex. Palazzo Vecchio, och i Venedig, t.ex.
Dogepalatset, Ca’d’Oro och Palazzo Foscari. —
De antika byggnadsformerna hade dock aldrig
fullständigt dött ut i I. 1400-talet (quattrocento)
medförde ett återupplivande av antiken med
ungrenässansen. Dess främsta företrädare voro F
i-lippo Brunellesco (1377—1446), som
byggde hittebarnshuset och Pazzikapellet i Florens
och konstruerade kupolen på S. Maria del Fiore
därstädes, samt Leon Battista Alberti
(1404—72), som i samma stad uppförde Palazzo
Rucellai och i Rimini byggde S. Francesco som
ett antikt tempel. Michelozzi di B a r t
o-lommeo (1396—1472) uppförde i Florens
Palazzo Medici (Riccardi). I Certosa di Pavia fick
ungrenässansen sitt uttryck i Norditalien, i
Venedig representerade Pietro Lombardo
1435—1515) denna stil, t.ex. i Palazzo
Vendra-min-Calergi. De antikiserande formerna voro ännu
tunna, spensliga och graciösa. — Högrenässansen,
som inträdde med början av 1500-talet
{cinque-cento) kännetecknas av att de från antiken upptagna
formerna blevo tyngre och mäktigare, ett
monumentalt och slutet, harmoniskt intryck
eftersträvades. Donato Bramante (o. 1444—1514)
gav en idealbyggnad i det lilla Tempietto i S.
Pietro in Montorio i Rom, en centralbyggnad i
större skala planlade han i de första utkasten till
Peterskyrkan. I högrenässansens anda arbetade
även Rafael (1483—1520), t.ex. i Palazzo
Pan-dolfini i Florens. Michelangelo (1475—1564)
visade i sina verk, t.ex. fullbordandet av
Peterskyrkan, vidare mot senare riktningar genom sina
storslagna, dramatiska former. — Senrenässansen
blev i viss mån en efterklang. Dess främsta
representanter voro Giacomo Barozzi da
Vigno la (1507—73) och Giacomo Della Porta
(1541—1604), vilkas främsta verk voro resp, interiör
och fasad till II Gesü i Rom, som blev mönster
för det katolska långhuskyrkobygget. I Verona
byggde Michele Sanmicheli (1484—1559)
palats och stadsportar. I Venedig, som utbildat
en egen palatsarkitektur, utförde J a c o p o
Sanso vi no (1486—1570) bl.a. Palazzo Cornèr och
biblioteket, vilket avslutades av Vincenzo
Scamozzi (1552—1616), som även byggde de
nya procurazierna. Den i Vicenza och Venedig
verksamme Andrea Palladio (1518—80)
utbildade i senrenässansens anda en egen stil, som
under namn av palladianism spritts särsk. till
England och Nederländerna. I kyrkofasaderna
använde han en genomgående kolonnordning, i
palats och villor upptog han kraftiga
pilaster-och kolonnordningar. I Genua utvecklade G
a-leazzo Alessi (1512—72) med fint
utnyttjande av terrängen en egen palatsstil med terrasser
och trädgårdar. — Barocken kan i italiensk
arkitektur följas i två riktningar. Den ena var mera
klassisk och lugn med Lorenzo Bernini
(1598—1680) som främste representant, t.ex.
Pe-terskolonnaden och Palazzo Odescalchi (Chigi)
i Rom. Till denna riktning hörde Carlo M
a-derna (1556—1629) och Domenico
Fonta-na (1543—1607). Den andra barockriktningen,
som var mera rörlig, orolig och målerisk, hade
sin företrädare i Francesco Borro mini
(1599—1667), t.ex. med S. Carlo alle quattro
fon-tane i Rom, hit hörde Carlo Rainaldi (1611
—91) och i Norditalien Guarino Guarini
(1624—83) t.ex. med Palazzo Carignano i Turin.
Någon direkt rokokoarkitektur fanns knappt i L;
av 1700-talsarkitekter kunna nämnas N i c c o 1 ö
Sal vi (1699—I75i; Fontana di Trevi i Rom),
Filippo Ju vara (1685—1736), som var
verksam i Turin (slottet Stupinigi), vilka båda
fortsatte Borrominis linje, samt Luigi
Vanvi-telli (1700—73), som byggde slottet i Caserta
i stram klassicism. Bland 1800-talets italienska
arkitekter märktes Gaetano Koch (1849—
1910), som återupptog renässansmotiv. I samma
anda byggde Guglielmo Calderini (1837
—1916) justitiepalatset i Rom, och som en
våldsamt pompös anläggning i fri antikisering
skapade Giuseppe Sacconi (1855—1905)
Viktor Emanuelsmonumentet i Rom. — Den moderna
radikala arkitekturen hade i I. under 1900-talets
första år flera föregångsmän, bl.a. Antonio
Sant’ Elia (1888—1916), den främste
arkitekten i den futuristiska konstnärskretsen. Efter
den fascistiska nyordningen sökte man
emellertid i arkitekturen nå en starkare anknytning till
I:s antika och klassicistiska traditioner. I denna
anda arbetade Arnaldo Foschini (f. 1884)
och M arcello Piacentini (f. 1881). Den
senare planlade universitetsstaden i Rom enl.
typiskt klassicistiskt mönster samt sanerade
områden i Bergamo och Brescia och förvandlade
dem till monumentalplatser. Under 1930-talet
SU 14.
28 b.
— 88l —
— 882 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
