Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
förstatligades byggnadsverksamheten till stor del,
och 1938—42 tvingades den att helt tjäna
förhärligandet av den fascistiska regimen. Vid
sidan av den traditionsbundna strömningen
utvecklades en socialt och estetiskt radikal
arkitektur, som utgör en motsvarighet till 1920-talets
holländska och tyska rationella funktionalism.
Dess genombrott skedde 1926 med framträdandet
i Milano av den s.k. ”Gruppo 7”, bestående av
bl.a. Pietro Lingeri, Giuseppe
Paga-no (1896—1943) och Giuseppe Terragni
(1904—43); den senares medborgarhus i Como
är riktningens huvudarbete. Kring dem slöto
flera arkitekter upp, bl.a. Franco Albini
och gruppen B.B.P.R. (sammanslutning av
arkitekterna Gian Luigi Banfi, Lodovico di Belgioioso,
Enrico Peresutti och Ernesto 7?ogers), och
Milano är genom dem centrum för en rationell
arkitektur, i vilken ofta konstruktionernas estetiska
effekter utnyttjas i hög grad. I Rom brytas
estetiskt och konstruktivt nya vägar av bl.a.
Adalberto Libera (f. 1903), Mar io
Rido 1 f i och den geniale betongkonstruktören
Pier Luigi Nerv i, som byggt Florens’
stadion. Efter 2:a världskriget ha dessa olika radikala
arkitektgrupper med stor kraft inriktat sig på att
vid återuppbyggnadsarbetet skapa så
människovärdiga bostads- och arbetsmiljöer som möjligt,
t.ex. Q.T.8-området i Milano.
Skulptur. Den romanska skulpturen var
oftast arkitektursmyckande. Det främsta
konstnärsnamnet var Benedetto Antelami, som
dekorerat baptisteriet och domen i Parma o. 1200.
Den förste store skulptören var N i c c o 1 ö P
i-sano (o. 1220—o. 1284), verksam i Pisa, där
hans främsta verk var baptisteriets predikstol. I
hans lugna stil blandades intryck av antikens
konst med franska unggotiska drag. Hos sonen
Giovanni Pisano (o. 1250—efter 1314) blev
det gotiskt livliga och nervösa draget mera
uttrycksfullt, så i predikstolen i S. Andrea i
Pis-toia. Med Andrea Pisano (o. 1290—1349)
överfördes denna gotik till Florens, dit han 1330
kallades för att utföra baptisteriets första
bronsportar. Det inbrytande quattroaento
kännetecknades i skulpturen liksom i måleriet av två
konkurrerande riktningar, dels en lyrisk, känslig
uttryckskonst, som hade sin utgångspunkt i
fransk gotik, dels en monumental plastisk konst,
som sökte sitt ideal i den romerska antiken. J
a-c o p o della Quercia (1374—1435) i Siena
tillhörde den senare riktningen med sin klara,
storfiguriga konst, exempelvis skulpturer på S.
Petronio i Bologna. Till samma riktning hörde
även florentinarna Nanni di Banco (o. 1375
—1421) med skulpturer på Or S. Michele i
Florens och Donatello (o. 1386—1466) under
sin tidigare period, t.ex. S:t Georg på Or S.
Michele. I det florentinska bronsgjuteriet
bildade Lorenzo Ghiberti (1378—1455) epok,
hans främsta verk var paradisportarna till
baptisteriet i Florens, där stilen är rik och målerisk.
Medaljkonsten fick sitt första stora namn i A
n-tonio Pisano (P isanello; före 1395—
1455). Donatello gick i sin senare produktion
över till gotiserande uttrycksfullhet och
berät
tande dramatik (Antoniusrelieferna i Padova).
Familjen della Robbia i Florens lanserade
den polykroma, glacerade majolikaskulpturen.
Som porträttörer verkade Benedetto da
Majan o (1442—97), Mino da Fiesole
(1431—84) och Francesco Laurana (o.
1420—o. 1502). I monumental och även
målerisk stil verkade bronsgjutarna Andrea del
Verrocchio (1436—88) och Antonio P o
1-laiuolo (1429—98). Familjen Lo mb ar di
arbetade i Venedig. Under 1500-talet var där
J. Sansovino verksam i högrerenässansens
anda (arbeten i Dogepalatset). Cinquecentos
skulptur fick sin ledande mästare i Michelangelo
med de storartade Medici-gravarna och
Julius Il-monumentet. Genom sin överbetoning
av det kroppsliga och sin expressiva
omgestaltning av de organiska formerna bildade
Michelangelo övergång till manierismen, som
inom skulptur och måleri motsvarade
senrenässansen. Benvenuto Celli ni (1500—71) och
Giovanni da Bologna (o. 1524—1608)
fullföljde manierismen på väg mot barock. Den
spiralformigt stigande rörelsen — la linea
serpen-tinata — var utmärkande för den senares
grupper, medan Cellinis konst, som stod på gränsen
till konsthantverk, utmärkte sig genom den
utsökta bearbetningen. Bernini blev barockens
store mästare, hans Teresa-altare i S. Maria
della Vittoria i Rom visar både dess religiösa
mystik och dess livliga ljus- och skuggspel. I
barock arbetade även Alessandro Algardi
(1602—54). På övergången mellan barock och
rokoko verkade Giacomo Serpotta (1656
—1732) i Palermo. En glättad nyantik
kännetecknar Antonio Canovas (1757—1822)
eleganta konst, en kraftfullare stil hade dansken
Thorvaldsen, som under 1800-talets förra del
länge vistades i Rom, likaså Pietro Ten
e-rani (1789—1869). Giovanni Duprés (1817
—82) konst från 1800-talets mitt visar
övergången från klassicism till realism. Kraftig
realism utmärker Vincenzo Velas (1820—91)
skulpturstil, medan monumentalskulptörerna från
1800-talets slut ha en mera tom och uttryckslös
form.
Målarkonst. En starkt bysantinsk prägel
kännetecknade de fresker och mosaikmålningar,
som under 1200-taiet utfördes. I Rom voro
Pietro Cavallini (o. 1250—o. 1334) och
Jacobo Torriti (1300-talet) de främsta, de
voro även verksamma i Assisi.
Mosaikmåleriet florerade i Venedig och särsk. på Sicilien
(Cefalu, Monreale och Palermo). I Florens
verkade Giovanni Cimabue (o. 1240—1303).
Medan dessa mästare så gott som uteslutande
arbetade i la maniera bisantina, upptog den
sam-tidige Duccio di Buoninsegna (o. 1255—
före 1319) i Siena förbindelsen med den franska
unggotiken, vilket inverkade både på linjeföringen
och på färghållningen, som blev ljusare och
mera genomskinlig. I florentinaren G i o 11 o di
Bondones (1266 el. 1276—1337) konst blev
sammansmältningen av dessa element fullständig,
och hans klara och ljusa, realistiska konst, som
främst utvecklade sig i Scrovegni-kapellet i
Padova, blev mönsterbildande för trecento. I Flo-
- 883 —
— 884 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
