Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
rens verkade Ta d de o (d. 1366) och Agn olo
(d. 1396) G a d d i, i Pisa fullföljde Francesco
T r ai ni (1300-talet) Giottos linje i Campo
Santos ”Dödens triumf”, och i samma riktning
arbetade i Siena bröderna Pietro och A
m-brogio Lorenzetti (1300-talet). En mera
lyrisk och känslig stil hade sienesarna
Simone Martini (o. 1283—o. 1344) och Lippo
Memmi (trol. 1317—47). Den förstn. målade
också tills, med Matteo da Viterbo (1340—
60-talen) i Avignons påvepalats. En starkare
go-tisering, som förenade sig med en mera
fantasirik och innerlig stämning och en mera brokig
helhetsverkan, kunde under det slutande trecento
förmärkas hos Gentile da Fabriano (1370
—1427) och Lorenzo Monaco (1371—1425).
Denna riktning fick i Fra Giovanni A
n-gelico (1387—1455) sin främste företrädare i
Florens; det begynnande quattrocentos innerliga
trosvisshet och förandligande fick här ett sant
uttryck. Liksom fallet var i bildhuggarkonsten
hade den gotiserande riktningen sin motvikt i en
mot tyngd, plasticitet och monumentalitet efter
antikens mönster strävande riktning, den konst
som blev den egentliga ungrenässansens. M
a-saccios (1401—28) storvulna plastiska
figurstil, t.ex. i Brancacci-freskerna i Carminekyrkan
i Florens, blev denna riktnings utgångspunkt i
det florentinska måleriet. Paolo U c cel 1 os
(1397—1475) framställningar av ryttarstrider och
Andrea del Castagnos (1410—57)
helfigurfresker hörde dit, men dessa konstnärer
kom-mo även att ta intryck av den gotisk-lyriska
riktningen, liksom Fra Angelicos lärjungar B
e-nozzo Gozzoli (1420—97) och Fi lippo
L i p p i (o. 1406—69) i sin naivt omedelbara,
brokiga stil upptogo drag av Massaccios konst.
Vid 1400-talets mitt verkade P i e r o della
Francesca (1416—92) i Umbrien och
Tosca-na. I hans monumentala, förnämt lugna konst
tog atmosfär- och ljusstudiet ett kraftigt steg
framåt. I det slutande quattrocentos måleri i
Florens representerade Sandro B o 11 i c e 11 i
(1444 el. 45—1510) den poetiska och lyriska
inlevelsen, medan Ghirlandajos (1449—94)
kompositioner ha en mera lugn, realistisk
prägel. En kraftfull stil hade Melozzo da F o
r-li (1438—94), som verkade i Urbino och Rom.
Denne utgick från Piero della Francesca liksom
Luca Signorelli (o. 1441—1523), som i sina
fresker i Orvieto gav den starkt plastiska
formen ett själsligt innehåll. I Norditalien
representerades den plastiskt illusionistiska stilen av
Andrea Mantegna (1431—1506). Bland
norditalienska målare vid 1400-talets slut
märktes C o sim o Tura (o. 1432—95), Lorenzo
Costa (o. 1460—1535) och Francesco
Francia (o. 1450—1517). I Venedig utbildades
framför allt det koloristiska sinnet;
konstnärs-familjerna Vivarini och framför allt B e 1 1
i-n i framstodo som praktfulla färgkonstnärer,
vidare märktes Carlo Crivelli (o. 1435—o.
1495) och Vittore Carpaccio (o. 1455—
1526) samt Antonello da Messina (o.
(o. 1430—79), en av de första som upptog
olje-måleriet; det tidigare måleri, som icke var gjort
al fresco, var vanligtvis utfört i tempera. — Som
övergångsmästare till högrenässansen, vilken
inriktade sig på en harmonisk form, inställd på
det väsentliga och en uttrycksfull färggivning,
stodo umbrierna P e r u g i n o (o. 1450—1523)
och Pinturicchio (o. 1454—1513) samt
flo-rentinaren Fra Bartolommeo (1472—1517).
Högrenässansens mästare voro Lionardo da
Vinci (1452—1519), Rafael och Michelangelo.
Lionardo verkade länge i Milano, och hans
form-betonade sfumatoteknik upptogs i Lombardiet
av Bernardino Luini (o. 1480—o. 1532).
Rafael, som utgick från Perugino, uppnådde en
av senare tider ofta eftersträvad harmonisk och
ädel form i sina madonnaframställningar och
väggmålningar. I storslagenhet, kraft och
uttrycksfull dramatik dominerade Michelangelo i
Sixtinska kapellets målningar. Dessa konstnärers
viktigaste verksamhet var förlagd till Rom, som
blev högrenässansens härd liksom Florens
dominerat under quattrocento. I Florens utbildades
högrenässansen av Andrea del Sarto (1486
—1531), i Parma av Correggio
(1489—1534)-Den venetianska kolorismen hade sina
högrenässansföreträdare i Giorgone (1478—1510) och
Tizian (1477—1576). Den enkla och
storslagna formen var gemensam för alla dessa mästare,
i Venedig tillkom en viss känsla för naturen. —
Det manieristiska draget behärskade
senrenässansens måleri. Figurskildringen blev
dominerande och ofta påträngande, ibland blev måleriet
allegoriskt och tungt som hos G e o r gi o
Vasari (1511—74). En mera förandligad känsla
inrymde Jacopo da Pontormos (1494—
1557) konst. Hos denne fick porträttkonsten
fördjupning och psykologisk koncentrering, så ock
hos Bronzino (1503—72). D a n i e 1 e da
Volterra (1509—66) och Francesco
Maz-zola Parmigianino (1503—40) representera
Mellanitaliens manierism. I Venedig fick
måleriet en motsv. stegrad uttrycksfullhet, främst på
färgens område men även i formen. Jacopo
Tintoretto (1518—94) och den grekfödde,
sedan i Spanien verksamme El Greco (1547
—1614) voro huvudgestalter, inom
porträttmåleriet verkade Lorenzo Lotto (o. 1480—1586),
som festlig dekoratör Bonifazio Veron
e-s e (1487—1553). — Under barocken blev
Bologna måleriets huvudort genom Caracciernas
akad. Dess kraftfulla, tämligen realistiska och
måleriska konst omfattades även av G u i d o
Re ni (1575—1642), som dock ofta blev sötaktig,
och den stränge Domenichino (1581—1641).
Denna konst spreds till Rom, bl.a. genom A
n-nibale Caraccis (1560—1609) målningar i
Palazzo Farnese; här fick den sina utövare i
Guercino da Cento (1591—1666) och
Pietro da Cortona (1596—1669). Ett
il-lusionistiskt dekorationsmåleri utvecklades av
Andrea Del Pozzo (1642—1709). Från
Neapel kom en ny realism, representerad av den
starkt plastiske Caravaggio (i573—1610),
som var figurmålare, och av Salvatore
Rosa (1615—73), som blev I:s förste
landskapsmålare. — Under 1700-talet mattades det
italienska konstlivet delvis och förlorade sin
europeiska betydelse. Alessandro Magnasco
(o. 1677—1749) fortsatte landskapsmåleriet, G i a m-
- 885 -
— 886 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
