Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Litteraturanvisningar - Italienne - Italiens fornspråk - Italienska folkpartiet - Italienska kriminalistskolan - Italienska republiken - Italienska Somaliland - Italienska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIENNE
1901—04); H. Kretzschmar, ”Geschichte der Oper”
(1919). — Teater: L. Riccoboni, ”Histoire du
théåtre italien” (2 bd, 1731); M. Sand, ”Les
masques et bouffons (comédie italienne)” (2 bd,
1859; eng. ed. ”The history of the harlequinade”,
2 bd, 1915); G. Guerzoni, ”11 teatro italiano nel
secolo XVIII” (1876); L. Stoppato, ”La
comme-dia popolare in Italia” (1887); A. d’Ancona, ”Le
origini del teatro in Italia” (2 ed., 2 bd, 1891);
K. Mantzius, ”Skuespilkunstens Historie” (6 bd,
1897—1916); L. Rasi, ”1 comici italiani” (2 bd,
1897—1905); A. Solerti, ”Le origini del
melo-dramma” (1903), ”Musica, ballo e drammatica alla
corte medicea dal 1600 al 1637” (1905); A. McLeod,
”Plays and players in modern Italy” (1912); W.
Smith, ”The commedia delFarte” (s.å.), ”Italian
actors of the renaissance” (1930); L. Tonelli,
”L’evoluzione del teatro contemporaneo in Italia”
(1913), ”11 teatro italiano dalle origini ai giorni
nostri” (1924), ”11 teatro contemporaneo italiano”
(2 ed. 1936); P. L. Duchartre, ”La comédie
italienne” (1924); J. S. Kennard, ”The Italian
theatre” (2 bd, 1932); S. d’Amico, ”11 teatro
italiano” (2 ed. 1937), ”Storia del teatro
dram-matico” (4 bd, 1939—40). — W. O. Hassall, ”A
select bibliography of Italia” (1946).
Italienne [-jänn’], benämning på en
boktrycks-stil: Italierxrxe
Italiens fornspråk. Det forna Italiens
språkförhållanden uppvisa betydande skiftningar och
olikheter och äro ännu ej fullt utredda. Bland
I. märkas i första rummet de till den italiska
språkstammen hörande (se Italiska språk). En
särställning intar etruskiskan (se Etruskiska
språket). Av de övriga genom inskrifter och
glos-sor kända språken, med ett gemensamt namn
numera ofta kallade pre-italiska språk,
höra venetiskan och messapiskan till den
indo-europeiska illyriska språkgruppen (se Illyriska
språk). Den förras gränser voro av fyndorterna
att döma ung. Adige i s. och v., Tagliamento
i ö. samt ö. Sydtyrolen och s. Kärnten i n.; den
är oss bekant genom nära 200 mestadels mycket
korta inskrifter. Den senare hörde hemma i s.ö.
Italien (huvudsaki. Apulien); av densamma
finnas o. 200 inskrifter samt ett antal glossor.
Andra med säkerhet indoeuropeiska språk i det
forna Italien voro grekiskan, ditförd av de
grekiska kolonisterna alltifrån 8:e årh. f.Kr. och
av stor betydelse i Italiens språkliga historia,
vidare alltsedan o. 400 f.Kr. den till den
keltiska språkgruppen hörande galliskan i n.
Italien, varifrån ett mindre antal galliska
inskrifter äro kända. De övriga, endast bristfälligt
kända dialekterna torde också vara
indoeuropeiska, ehuru den närmare språkliga
klassificeringen är oviss. Liguriskan, känd endast
genom ortnamn och ett 15-tal glossor, antogs
förr allmänt vara ett icke-indoeuropeiskt språk
men har påvisbara indoeuropeiska drag och
synes ha intagit en mellanställning mellan italiska
och keltiska språk. Besläktat med liguriskan är
språket i de s.k. lepontiska inskrifterna
från trakten av Luganosjön, Comosjön och Lago
Maggiore; närmast bör det betecknas som
kelto-liguriskt. I alpländerna ö. om Comosjön ha
påträffats en rad språkliga minnesmärken, som
numera tillskrivas reterna. R e t i s k a n
uppvisar drag, som förbinda den både med illyriska,
keltiska och germanska språk och har dessutom
stått under stark påverkan av etruskiskan. Ännu
så länge obestämbara men möjl. tillhörande den
illyriska språkfamiljen äro dialekterna i de s.k.
östitaliska inskrifterna, fördelade på två
grupper, en n., från trakten av Fano och Novilara,
s. om Pesaro, samt en s., från trakten s. om
Ancona; dessa senare kallades tidigare ofta
forn-sabelliska inskrifter. Bland de östitaliska
inskrifterna befinna sig de äldsta skrivna dokumenten
från Italien utanför etruskiskt och grekiskt
område. Alla fornitaliska inskrifter äro avfattade
med hjälp av från grekisk skrift härledda
alfabet, i n. med den etruskiska skriften som
mellanled. — Litt.: R. S. Conway, J. Whatmough
& S. C. Johnson, ”The Prae-Italic dialects of
Italy” (3 bd, 1933); J. Whatmough, ”The
foun-dations of Roman Italy” (1937). [C.F.]K.H.
Italienska folkpartiet, ital. Partito popolare
italiano, italienskt politiskt parti, grundat 1919 av Don
Luigi Sturzo. Det arbetade på bred demokratisk
grund och vann 1921 stora framgångar vid valen
till riksdagen samt beläde 109 mandat. Vid
bildandet av Mussolinis koalitionsregering 1922
inträdde representanter för I. i denna men utträdde
därur redan 1923; s.å. lämnade Sturzo landet.
Riksdagsvalen 1924, som ägde rum under starkt
fascistiskt tryck, reducerade partiets
parlamentariska representation till 39 man, och dess
verksamhet upphörde helt under det fascistiska
styrelseskickets konsolidering de närmast följ,
åren. B.
Italienska kriminalistskolan, en i Italien
verkande riktning inom den moderna
straffrättsvetenskapen. Den vill i straffet uteslutande se ett skydd mot
brottsligheten som ett samhällsont och bortser från
den gamla vedergällningstanken. I. grundades av C.
Lombroso genom hans uppslagsrika arbete
”L’uo-mo delinquente” (1876) och utbyggdes sedan av
hans lärjungar, särsk. R. Garofalo och E. Ferri.
I. har särsk. framhållit miljöns och dåliga yttre
förhållandens stora inverkan på brottsligheten. K.
Italienska republiken. 1) Cisalpinska republiken*
erhöll 1802 namnet L, då dess författning ändrades
till överensstämmelse med konsularförfattningens
principer; N. Bonaparte fick presidentskapet på 10
år. Efter franska kejsardömets upprättande
ombil-dades L 1805 till konungariket Italien. — 2) Efter
2:a världskriget namn på nuv. Italien.
Italienska Somaliland, se Somaliland.
Italienska språket talas i Italien (i några
alptrakter i v., Aostaområdet i n.v. och Friuli äro
dock folkmålen icke-italienska; sardiskan, i större
delen av Sardinien, räknas bäst som särskilt
språk), på Korsika, i schweiziska kantonen Ticino
(Tessin), i några alpdalar i s. Graubünden,
övervägande i territoriet Trieste, delvis på Adriatiska
havets östkust och Malta samt i Tunisien, vidare
i spridda kolonistgrupper i Amerika (särsk. USA,
Brasilien, Argentina) och i Italiens f.d.
besittningar. Det italienska riksspråket är officiellt
språk i hela republiken Italien, i Vatikanstaten, i
republiken San Marino samt jämte tyska och
franska i republiken Schweiz och jämte slovenska
— 891 —
— 892 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
