Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italienska språket - Italienska viner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIENSKA VINER
i territoriet Trieste. Omkr. 40 mill. människor ha
f.n. italienska riksspråket el. en italiensk dialekt
till modersmål.
I. tillhör de romanska språken. Dess äldsta
minnesmärken härröra från 900-talets senare hälft.
Efter sparsamma litterära alster började under
1200-talets förra hälft en rik litteratur med den
sicilianska diktarskolan, vars verk bevarats i en
språkdräkt, som huvudsaki. är toskansk men med
ord och former från den sicilianska dialekten, från
de av skolan efterbildade provensalska
trubadurernas språk och från latinet. De flesta anse nu,
att verken urspr. avfattats på sicilianska men
kommit i händerna på skrivare från Toscana och
däromkring, vilka kraftigt toskaniserat deras form.
Först något senare, i och med den kulturella
blomstringen i Toscana, främst då den rika
vitterhet, som kulminerade med Dante, upphöjdes denna
landsdels, särsk. Florens’, dialekt, något förädlad,
till litteraturspråket framför alla andra. Den
högitalienska, som alltjämt är Italiens skrift- och
riksspråk, är i allt väsentligt grundad på florentinskan.
— Utvecklingen från latinet visar huvudsaki. följ,
drag, till en del redan vulgärlatinska: övergång
från syntetiskt till analytiskt språk med
omskrivningar i st.f. kasus- och komparationsändelser, i
st.f. verbens passiv och i st.f. vissa verbformer; i
fonetiken: i tonstavelse fritt è~>ie [jä] (tenet>tiene),
i, é>e (fide^fede, mè)>me), ö,ü>o
{coröna>coro-na, güla)>gola), fritt ö>wo [på] (med öppet å-ljud;
bönu^buono), eftertonigt u)>o (populu>popolo);
apokope och synkope (aetate>etadej>etå, directu>
dritto), hårda konsonantförbindelsers upplösning
(factu>fatto, sextu>sesto), intervokala konsonanters
sonorisering (pacare^pagare, ripa^riva, rosaj>rosa
[rå’za]), palatalisering av k (c), g framför e, i
(cen-tum>cento [cän’tå], gente> gente [jän’te]), muljering
av l, n (melius>meglio [mä^iå], vinea>vigna
[vi’nia]), l>i efter vissa konsonanter (claru>chiaro
[kja’rå], flore>fiore); i böjning: bortfall av
slutkonsonant el. vokaltillsats (flores)>fiori, vidit)>vide, est
>è, sum>sono), verbala analogibildningar i stor
utsträckning (veduto el. visto för lat. visu); i syntax:
användning av artikel, även partitiv, mera bunden
ordställning på gr. av kasusändelsernas fall. I.
anses som ett av världens mest välklingande och
sångbara språk. — Högitalienskan har efter Dantes tid
undergått märkvärdigt få förändringar. I
böjningen bortfalla tidigt en mängd former ss. li, ali, deli
(till förmån för i, ai, dei), pronominalformer ss.
me-ne, tene (me, te), lo mi, lo li (me lo, glielo), li ne
(gliene), verbformer ss. semo, credemo (siamo,
cre-diamo), usclo (usci), for o, f os sono (fur ono, fossero),
suto (stato) m.m., suffixlösa particip få en viss
spridning (porto, trovo o.s.v. för portato, trovato;
bl.a. hos A. Manzoni). I syntaxen inskränkas
latinska konstruktioner, ss. ack. med inf. och
gerun-divkonstruktioner. Mera generella äro de
förändringar, som bero på politiska och kulturella
förhållanden och som yttra sig förnämligast i
ordförrådet. Sålunda följa efter den äldre tidens
latinismer och provensalismer hispanismer under det
spanska herraväldet i Neapel och Milano,
galli-cismer under gallomanien på 1700-talet,
romanismer, sedan Rom blivit Italiens huvudstad, slutl.
en mängd tekniska, mest internationella, termer
ss. följd av kulturens utveckling och de förbättrade
kommunikationerna på 1800-talet. — Allt detta
har i århundraden utgjort la questione della lingua
(”språkfrågan”), vid vars behandling huvudsaki.
följ, teorier framställts: Bembo menar, att
trecen-tisternas språk bör vara litteraturspråk (”Prose”,
1525), en tes, som fick stöd i Crusca-akademiens
ordbok (1612); Cesarotti (1785) vill inrymma
inflytande även åt andra språkformer; för Manzoni
gäller endast det levande florentinska språket, en
åsikt, som han redan satt i praktik, då han i
Florens till ren florentinska omarbetade ”1 promessi
sposi” (utg. 1840); Ascoli hävdar rätten att med
florentinskan förena lämpliga drag ur andra dial.,
och efter den linjen skriva i allm. förf, som
Verga, Giacosa, Deledda, d’Annunzio, som även
gärna griper tillbaka på äldre språkformer. —
Italienskan har starkt skilda dialekter, vilka
kunna delas i nordliga (gallo-italiska och
venetians-ka), centrala (toskanska, markisk-umbriska,
romerska, korsiska), sydliga (neapolitanska,
abruz-ziska, kalabriska, sicilianska och apuliska).
Litt.: H. Vockeradt, ”Lehrbuch der italienischen
Sprache” (2 bd, 1878); Th. Hagberg, ”Italiensk
språklära” (2 uppl. 1882); W. Meyer-Lübke,
”Ita-lienische Grammatik” (1890), ”Grammatica storica
della lingua italiana” (1941, omarbetning av föreg.);
G. Bertoni, ”Italia dialettale” (1916); Th.
Labande-Jeanroy, ”La question de la langue en Italie”
(1925); K. Nyrop, ”Lärobok i italienska” (s.å.),
”Italiensk Grammatik” (6 Udg. 1934); C. H.
Grand-gent, ”From Latin to Italian” (1927); B. Migliorini,
”La questione della lingua” (i A. Momigliano,
”Questioni e correnti”, 1949). Lexikon: N.
Tommaseo & B. Bellini, ”Dizionario della lingua
italiana” (7 bd, 1861—79); ”Vocabolario degli
Ac-cademici della Crusca” (5 impr., utgivandet
avbröts vid bokstaven P, u bd, 1863—1923); P.
Petröcchi, ”Növo dizionario universale della
lingua italiana” (2 bd, 1887—91; sedan flera uppl.);
C. A. Fahlstedt, ”Italiensk-svensk ordbok” (ny
uppl. 1940); R. Accademia dTtalia, ”Vocabolario
della lingua italiana” (hittills bd 1, A—C,
1941)-— Tidskrifter: ”Archivio glottologico
ita-liano” (1873 ff.); ”LTtalia dialettale” (1925 ff.);
”Lingua nostra” (1939 ff.). [J.VJA.Lbd.
Italienska viner. Sannolikt har vinrankan införts
till Italien österifrån. Antikens i. liknade också i
framställning och smak de grekiska. Vid tiden o.
Kr.f. voro massiskt, caecubiskt vin samt det av
Horatius besjungna falernervinet högt
uppskattade. I våra dagar odlas vinrankan i Italien från
Alperna till landets sydligaste del, vilket medför,
att i. ha en mycket skiftande karaktär.
Vinberedningen i Italien kan knappast sägas stå på samma
höga nivå som i de nordligare länderna. I allm.
äro i. också i kvalitet underlägsna de franska och
tyska förnämligare märkena. De utmärka sig ej
genom någon större hållbarhet och äro ofta
garv-syrerika och sura. Mera kända äro det ljusröda
A s t i, oftast musserande (A. spumante), det vita,
ofta alkoholstarka Vino Santo, det röda B
a-rolo från Piemonte och Lacrima Christi
del Vesuvio. Det till Sverige mest importerade
torde vara det röda el. vita C h i a n t i i
bastom-spunna, kolvliknande flaskor. Söderut och på
öar-na framställas flera av de mera kända alkohol-
— 893 —
— 894 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
