Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jacobus a Voragine - Jacobus Erici - Jacobus Johannis (Vestrogothus) - Jaconet - Jacopo Benedetto - Jacopo da Bologna - Jacopo di Arcangelo - Jacopo di Cione - Jacopone da Todi (Jacopo Benedetto) - Jacotot, Jean Joseph - Jacquard, Joseph - Jacquardmaskin - Jacque, Charles Émile - Jacquemart, Jules Ferdinand - Jacquemart-André-museet - Jacquerie (jaquerie), La
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JACQUERIE
attribut. — Litt.: E. C. Richardson, ”Materials for a
life of Jacopo da Varagine” (1935). G.Bgh.
Jaco’bus Eri’ci, teolog (d. 1619). J. blev 1581
mag. i Wittenberg, 1583 lärare i grekiska vid
Collegium regium i Stockholm och 1593 prof, i
dogmatik vid univ. i Uppsala. 1599 blev han
domprost i Uppsala och 1605 kyrkoherde i Böstil.
J. stödde tills, med de övriga uppsalaprofessorerna
hertig Karl i konflikten med Sigismund men
ställde sig likväl jämte dessa bakom en
lojalitets-förklaring till konungen 1598 och ställdes därför
1606 av Karl IX inför rätta.
Jaco’bus Johannls (Vestrogothus), biskop
(o. 1510—1602), kyrkoherde i Örebro 1565, biskop
i Skara 1570, var en av Johan III:s villigaste
medhjälpare under den s.k. liturgiska striden men
lät vid Uppsala möte 1593 göra avbön för sin
medverkan.
Jaconet [zakånä’ el. -nätt’] (av fra. jaconas),
billigt, glest bomullsfoder i tvåskaft.
Jac’opo Benedett’o, skald, se Jacopone da Todi.
Jac’opo da Bologna [bålåni’a], italiensk
musiker, verksam vid mitten av 1300-talet och en av
de första till namnet kända företrädarna för en
inhemsk odling av flerstämmig musik i Italien.
J. skrev bl.a. tvåstämmiga madrigaler (till
skillnad från 1500-talsmadrigalen i strofform) med
märkliga ansatser till imitationer mellan
stämmorna. J. var lärare till Francesco Landino,
1300-talets störste italienske tonsättare.
Jac’opo di Arcan’gelo [-Jelå], målare, se del
Sel-laio.
Jac’opo di Cione, konstnärer, se di Cione.
Jacopone da Todi [-å’ne ... tå’-] (Jacopo
Bened e 11 o), italiensk skald (d. 1306). J. var en firad
advokat i Rom men förlorade sin hustru och
ingick som följd därav som lekmannabroder i
fran-ciskanorden. Han har författat dels italiensk poesi
”Cantici” (1480), dels latinska dikter, ”De laude”
(1490; ny uppl. med inledning av S. Caramella,
1930), varibland det mest kända av hans verk:
”Stabat mater”. Genom sin frihet från litterär
påverkan betecknar J. en ny riktning. Han tar icke
hänsyn till tidens stränga regler i fråga om språk
och känsla, han vet intet om teologi el. filosofi,
han diktar ur hjärtats fullhet, blandande dial. och
riksspråk, groteskt och sublimt. Hans ”Le piü
belle pagine” utg. med inledn. av D. Giuliotti
1922. — Litt.: E. Underhill, ”J., poet and mystic”
(1919); N. Sapegno, ”Frate J.” (1926). G.Bgh.
Jacotot [zakåtå’], Jean Joseph, fransk
matematiker och pedagog (1770—1840). Efter att
ha varit prof, i matematik i Dijon och dir. för
École polytechnique i Paris var J. 1818—30 prof,
i litteraturhistoria i Louvain. Där utvecklade han
i ”Méthode d’enseignement universel” (1822) en
undervisningsmetod, som i främsta rummet tog
sikte på minnets övande och stärkande. J.
ansåg, att ett språks grunder borde läras genom
noggrant inövande och analyserande av viss text.
Jacquard [zaka’r], Joseph Marie, fransk
väv-nadstekniker (1752—1834), arbetade under slutet
av 1700-talet vid sidenväverier i Lyon och kom
att intressera sig för förbättring av metoderna
vid den omständliga och svåra mönstervävningen.
Han utarbetade småningom en vävstol för
mönstervävning, som utställdes i Paris 1801, och 1803
blev han fast anställd
vid Conservatoire des
arts et métiers på gr.
av sina uppfinningar,
vilka han successivt
förbättrade, delvis
med impulser från
äldre modeller. 1805
anses den berömda,
efter J. uppkallade
vävstolen
(jacquard-maskinen) ha varit
fullt färdig. J. rönte
starkt motstånd från
väveriarbetare, vilka
av fruktan för att maskinen skulle beröva dem
deras levebröd, förstörde den, men snart slog
uppfinningen igenom, och redan 1812 funnos
11,000 exemplar av den i gång vid franska
fabriker. Maskinen förklarades för statsegendom,
och J. hedrades med en pension. I.
Jacquardmaskin [sv. utt. Jaka’rd-], väveritekn.,
se Textilmaskiner.
Jacque [zakk], Charles Émile, fransk
målare och grafiker (1813—94), konstnärligt
befryn-dad med Millet, som även var hans vän. J:s
vanligaste motiv voro landskaps- och djurbilder.
Jacquemart [zakma’r], Jules Ferdinand,
fransk grafiker (1837—80), son av samlaren och
konstskriftställaren Albert J. (1808—75), var som
konstnär autodidakt men nådde snart fulländat
tekniskt mästerskap. Berömda äro J:s raderingar
till faderns vetenskapliga verk om keramik. —
Familjens rika samlingar av konst och
konstindustri donerades av systern N é 1 i e J., g. A n d r é
(1841—1912), till Institut de France och bilda
Jac-quemart-André-museet i Paris.
Jacquemart-André-museet [zakma’r-at)dre’-], i
Paris, beläget vid Boulevard Hausmann,
testamenterades 1912 till Institut de France (se Jacquemart,
J. F.). Det innehåller målningar och skulpturer av
högt värde; särsk. märkas Tiepolos fresk
”Con-tarini mottager Henrik III i Mira”, tavlor av V.
Carpaccio, Fragonard m.fl. italienska och franska
mästare samt av Alexander Roslin.
Jacquerie (j a q u e r i e), La j. [zakri’], den
vanliga benämningen på det stora bondeupproret i
Frankrike 1358, härledd ur det bland adeln vanliga
öknamnet på bönderna, ”Jacques (Bonhomme)”. Vid
denna tid rasade i Frankrike hundraårskriget med
England, och förödelsen var ohygglig. Snarare
dessa speciella förhållanden än ett allmänt nödläge
för bönderna framkallade resningen. En efter
nederlaget vid Maupertuis utbredd folkopinion lade
skulden för landets olyckor på adeln, och 1358
utbröt upproret bland bönderna i Beauvaisis,
varifrån det utbredde sig i Champagne, Ile-de-France
etc. Beväpnade med klubbor och knivar drogo
bönderna fram, brände adelsborgarna och dräpte
deras herrar. De trädde även i förbindelse med
den borgerliga resningen mot adelsväldet i Paris
under ledning av Étienne Marcel*. Deras
ohyggliga framfart skildras av flera krönikörer, t.ex.
Froissart. Den överraskade nordfranska adeln
samlade sig dock inom kort och slog ned de
odisciplinerade och illa beväpnade hoparna. —
Litt.: S. Luce, ”Histoire de la J.” (1894). I.A.
— 941 —
— 942 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
