Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Jakob I Erövraren (furste av Aragonien) - 2. Jakob II den rättfärdige (furste av Aragonien) - Jakob (dansk greve) - 1. Jakob I (konung av England) - 2. Jakob II (konung av England)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKOB
presentant för det medeltida riddarväsendet, blev
kung 1213, låg i framgångsrik kamp med morerna
och erövrade från dem Valencia och Mallorca.
Han slöt 1258 fördrag med Ludvig IX av
Frankrike, som avsade sig länshöghet över Aragonien.
1269 gjorde J. ett misslyckat korståg. Han
efterträddes i Aragonien av sin son Peter III, under
det att han åt sonen Jakob instiftade kungariket
Mallorca*. B.
2) Jakob II den rättfärdige (d. 1327),
blev vid fadern Peter HI:s död 1285 kung av
Sicilien och vid brodern Alfons IH:s död 1291
jämväl av Aragonien. Sicilien gick snart egna vägar
under J:s yngre broder Fredrik. J. förlänades i
samband med tidens många italienska strider av
påven med Sardinien, som han 1326 intog i strid
med Genua. 1319 lät han cortes proklamera
odelbarheten av hans spanska länder, vilka dock
alltfort behöllo sina egna lagar och särrättigheter.
Danmark. Jakob, greve av N. Halland (d. o.
1310), sonson till Valdemar Sejrs oäkta son, greve
Nils Valdemarsson av N. Halland, son till greve
Nils Nilsson av N. Halland (d. 1251), hade genom
sin farmor och sin mor släktskapsförbindelser
med tyska furstehus och dansk högaristokrati och
fick här stöd för sina anspråk mot danska kronan.
1283 utverkades, att J. mottog sin faders grevskap
i förläning. Han knöt alltjämt nya förbindelser
med kung Eriks motståndare inom och utom
landet, bl.a. Norges kung Erik, som 1285 slog honom
till riddare, och dömdes 1287 fredlös som
medskyldig i konungamordet i Finderup. Jämte övriga
fredlösa vann J. stöd i Norge och kunde med dess
hjälp hävda sig i besittningen av sitt grevskap i
den långvariga fejd med kung Erik Menved, som
utbröt. Han knöt även nära förbindelser med
Sverige, vars regering vid denna tid förestods av
Torgils Knutsson. Efter dennes fall och
brödra-stridens utbrott i Sverige stod J. i de internordiska
motsättningarna på den norske kung Håkons och
de svenska hertigarna Eriks och Valdemars sida
mot kungarna Erik Menved och Birger
Magnusson. När dessa 1304—05 gynnades av krigslyckan
och Erik Menved belägrade J:s borgar i Halland
— denne hade där nyligen uppfört borgen
Hune-hals —, måste J. överlåta sitt grevskap till Håkon
av Norge, som förlänade det till hertig Erik. Vid
brytningen mellan dessa slöt sig J. till Håkon och
sökte 1307 förgäves återvinna sina besittningar.
Eljest hade han redan 1305 slutfört sin politiska
huvudroll. B.
England. 1) Jakob (eng. James) I, konung
(1566—1625), som konung av Skottland Jakob VI,
enda barn till Maria Stuart och Henrik Darnley,
förklarad för skotsk konung 1567, 1572 till namnet
myndig men övertog i verkligheten först 1583
regeringen. Han fick en vårdad uppfostran och ägde
stora kunskaper, framför allt i teologi. Hans svaga
och sjukliga kroppskonstitution jämte de oroliga
förhållandena under hans uppväxttid bidrogo till
den feghet och hållningslöshet, som utgjorde hans
kanske svåraste fel. Han var dock ganska envis
och hade en hög tanke såväl om sin egen person
som om sin kungliga värdighet. Som regent var
han ej utan förtjänster, särsk. i Skottland. Här
böjde han feodaladeln under kronan och hävdade
energiskt statens makt över kyrkan. För att ej
riskera sin arvsrätt till England hade J. vid
moderns avrättning 1587 undvikit allt, som kunde
stöta Elisabet, och 1603 blev han också hennes
efterträdare. I England blev J. dock aldrig populär;
missnöjet tog sig uttryck i flera
sammansvärjningar, främst ”krutkonspirationen” 1605. Han var och
förblev en främling, gynnade länge otillbörligt sina
skotska landsmän och ådrog sig åtlöje genom sitt
uppträdande och harm
genom sin svaghet
för gunstlingar; särsk.
Buckingham hade
under senare delen av J :s
regering stort
inflytande. Hans
vacklande, ofta spanskvänliga
utrikespolitik
ogillades av engelsmännen,
hans hängivenhet för
episkopalkyrkan som
kronans starkaste stöd
retade både katoliker
och puritaner, och
hans förkunnande i
tid och otid av konungadömets gudomliga rätt
bragte parlamentet i harnesk; redan 1604
framträdde motsättningen dem emellan. Kampen
mellan krona och parlament har därför sina rötter i
J:s regering, ehuru den under hans tid ej tog
några svårare former. Även som förf, har J.
uppträtt, i sin ungdom med åtskilliga poem, sedan
med avh. om konungadömets gudomliga rätt. Han
äktade 1589 Anna av Danmark och hade med henne
sönerna Henrik Fredrik (d. 1612) och Karl (I)
samt dottern Elisabet, g.m. ”vinterkonungen”,
Fredrik av Pfalz. — Litt.: Biogr. av T. F.
Hen-derson (1904) och C. Williams (1934). [P.S.JB.
2) J a k o b II, konung (1633—1701), yngre son
till Karl I och Henriette Marie, föll 1646 i
parlamentets händer men rymde 1648 och utbildade sig
sedan 1652—55 i fransk, 1657—60 i spansk tjänst
till en god militär. Efter restaurationen gjorde han
sig som storamiral väl förtjänt om den engelska
flottan. Testakten tvang
J., som — sannolikt
1671 — övergått till
katolicismen, att
nedlägga sitt ämbete, och
o. 1680 svävade t.o.m.
hans arvsrätt i
allvarlig fara. Han vann
emellertid allt större
inflytande över
brodern, Karl II, och
erkändes vid dennes död
1685 utan motstånd
som konung. Hans
mot Frankrike rätt
självständiga politik
vann folkets bifall, och Monmouths uppror
kuvades, men grymheten vid dettas bestraffande och J:s
okloka inre politik kommo stämningen att svänga
om. Ivrig katolik var J. dock en principiell
anhängare av tolerans och utfärdade 1687 en
indul-gensförklaring till förmån för både katoliker och
dissenters. Därjämte dispenserade han från
testakten och ökade armén till 20,000 man. Då 1688
fö
— 963 —
— 964 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
