Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Jakob II (konung av England) - 3. Jakob Edvard (”Jakob III”, son till Jakob II) - Jakob I (kejsare av Haïti) - Jakob (hertig av Kurland) - Jakob (konung av Sicilien) - 1. Jakob I (konung av Skottland) - 2. Jakob II (konung av Skottland) - 3. Jakob III (konung av Skottland) - 4. Jakob IV (konung av Skottland) - 5. Jakob V (konung av Skottland) - 6. Jakob VI (konung av Skottland) - 7. Jakob VII (konung av Skottland) - Jakob av Edessa - Jakob av Sarug - Jakob Baradai (Baradeus, Jakob Zanzalos)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKOB BARADAI
delsen av en son grusade hoppet, att J. skulle
efterträdas av sin äldsta, protestantiska dotter Maria,
vände sig whigs’ ledare till hennes gemål, Vilhelm
av Oranien, som 1688 landsteg i England, varpå
J. flydde till Frankrike. Hans försök att återtaga
Irland omintetgjordes genom nederlaget vid
Boy-ne-floden 1690. Senare franska försök att återföra
J. strandade på den engelska flottans
överlägsenhet; i freden i Rijswijk 1697 uppgav Ludvig
XIV hans sak, och J. dog som flykting i Saint
Germain. Med sin första gemål, Anna Hyde, hade
J. 8 barn, av vilka döttrarna Maria och Anna blevo
engelska drottningar, med den andra, Maria av
Modena, 7, bland vilka sonen Jakob Edvard. Av
hans barn utom äktenskapen märkes särsk.
hertigen av Berwick. — Litt.: H. Belloc, ”James II”
(1928). [PS.] B.
3) Jakob Edvard (”Jakob III”), ”den
äldre pretendenten” (1688—1766), son till J. II och
Maria av Modena — de utspridda ryktena, att han
skulle vara ett understucket barn, måste anses
helt ogrundade. Redan 1688 måste J. sändas till
Frankrike, där han växte upp i Saint Germain. Vid
faderns död 1701 erkändes han som dennes
efterträdare av Ludvig XIV men misslyckades i
försöket att 1708 med fransk hjälp återtaga sina fäders
tron. Efter freden i Utrecht måste J. lämna
Frankrike. 1715 utbröt ett jakobinskt uppror i
Skottland, men redan före hans egen ankomst dit i dec.
kunde det anses som misslyckat, och 1716 måste J.
åter lämna landet. Karl XII och Alberoni lovade
visserligen båda J. sitt stöd, men den planerade
landstigningen i Skottland blev ej av. 1719 äktade
J. Klementina Sobieski och slog sig ned i Rom,
där påven erkände honom som konung och gav
honom bostad och underhåll. Efter Klementinas
död 1735 försjönk J. i slöhet, frågade föga efter
sina tronanspråk, som sonen Karl Edvard ensam
fick företräda, och ägnade sig i stället nästan helt
åt andaktsövningar; långt före sin död hade han
upphört att vara en politisk faktor att räkna
med. PS.
Haiti. Jakob I, kejsare (1758—1806), se
Des-salines.
Kurland. Jakob, hertig (1610—82), son till
den av polackerna avsatte hertig Vilhelm,
erhöll först 1639 investitur, sökte i striderna
mellan Sverige och Polen hålla sig neutral och
närmade sig den store kurfursten, vars syster
han äktade. 1658—60 hölls J. i svensk
fångenskap men återfick i Olivafreden sitt land. J.
främjade näringarna, särsk. skeppsbyggeri,
industri och handel, och förvärvade t.o.m. kolonier
i både Afrika och Amerika, vilka dock snart
gingo förlorade. PS.
Sicilien. Jakob, konung, se ovan Aragonien 2).
Skottland. 1) Jakob (eng. James) I, konung
(1394—1437), son till Robert III, sändes vid späd
ålder ur landet för att uppfostras i Frankrike. På
vägen blev han uppsnappad av ett engelskt skepp
och förd till Henrik IV. I 19 år vistades J. i
England i mild fångenskap. Han lössläpptes för att
bestiga sin skotska tron och där tjäna Englands
intressen. 1424 kröntes J. vid Scone. Han förde
en kraftfull regering, frigjorde sig från engelskt
inflytande, knöt handelsförbindelser med Flandern,
idkade betydelsefull lagstiftning, förfäktade natio-
nalkyrkliga principer gentemot påven och lät
avrätta en aristokratisk oppositionsgrupp. — Litt.:
Biogr. av E. W. M. Balfour-Melville (1936). E.Lö.
2) J a k o b II, den föreg:s son, konung (1430—
60). Under J:s minderårighet kämpade två
adels-partier om makten i Skottland. J. anslöt sig till
earlen av Douglas. Partierna försonade sig vid
1440-talets slut, samtidigt som J. uppnådde
myndig ålder. Han frigjorde sig nu från Douglas’
inflytande och sökte stöd hos kyrkan. En adlig
sammansvärjning under Douglas’ ledning slutade
med att denne mördades av J., och hans
anhängare ledo fullständigt nederlag 1455. J.
regerade sedan så gott som enväldigt. Han inföll 1460
med en här i England för att hjälpa
Lancaster-partiet och stupade framför Roxburgh. E.Lö.
3) Jakob III, den föreg:s son, konung (1451
—88), bortrövades 1456 av guvernören på
Edinburghs slott, Alexander Boyd, kom under dennes
inflytande men grep 1469 själv regeringen under
gynnsamma yttre betingelser. Hans svaghet
medförde emellertid nedgång i kungamakten.
Engelsmännen vunno framgångar på Skottlands
bekostnad, och J. led mot upproriska stormän nederlag
vid Bannockburn och omkom under flykten.
4) Jakob IV, den föreg:s son, konung (1473
—I5I3)- J- hade av de upproriska proklamerats
som konung mot fadern och kröntes 1488. Han
stärkte den skotska statens inflytande över de
v. öarna. Hans understöd åt en tronpretendent
av huset York ledde till krig med England 1496
—97. Det avvecklades genom giftermål mellan J.
och Henrik VILs dotter Margareta. Hans
förbindelser med Frankrike mot Henrik VIII ledde
till nytt krig 1513. J. föll i ett slag vid Brankston
Hill s.å. E.Lö.
5) Jakob V, den föreg:s son, konung (1513
—42). En aristokratisk förmyndarregering av
växlande sammansättning rådde under J:s
minderårighet. 1528 tog han själv parti mot earlen av
Angus, förmyndarregeringens chef, och fördrev
honom ur landet. J. orienterade sig
utrikespolitiskt mot Frankrike, tog sina två gemåler
därifrån och kom snart i spänt förhållande till
England. 1542 utbröt ett krig med detta land;
skottarna ledo nederlag. J. avled s.å. och
efterlämnade blott ett legitimt barn, Maria Stuart. E.Lö.
6) Jakob VI, konung, se ovan England 1).
7) Jakob VII, konung, se ovan England 2).
Jakob av Edess’a, syrisk biskop och författare
(640—708), var i två korta perioder från 684
biskop i Edessa men tillbragte däremellan över 20
år under litterär verksamhet i olika kloster. Han
har bl.a. skrivit en fullständig bibelkommentar och
en syrisk grammatik samt infört metoden att
använda de grekiska vokaltecknen för vokalisering av
den syriska texten. — Litt.: A. Hjelt, ”Études sur
1’Hexaméron de Jacques d’Edessa” (1892).
Jakob av Saru’g, syrisk biskop och diktare (451
—521), 519 biskop i Batnan i distriktet Sarug. J.
är efter Efraim syrern den syriska litteraturens
störste diktare, känd framför allt för sina metriska
homilier, av vilka nära 300 finnas i behåll och
delvis utgivits av P. Bedjan (1905—10).
Jakob Barada’i (B a r a d e u s) (”med
hästtäcket”) el. Jakob Z a n z a 1 o s, syrisk munk (d.
578), biskop i Edessa 541, organiserade den från
— 965 —
— 966 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
