Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japan - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAPAN
in natura el. dagsverken. I st.f. ättecheferna skulle
som styresmän insättas av kejsaren utsedda
ickeärftliga provins- och distriktsguvernörer, de förra
(skatteindrivare) tillsatta på 4—6 år, de senare
(domare) på livstid. Men systemet blev en halvmesyr,
långt ifrån så demokratiskt som mönsterlandet
Kinas. De höga sysslorna anförtroddes åt
uji-chefer och blevo snart slentrianmässigt ärftliga.
Där så ej var fallet, förbehöllos de den gamla
ujiaristokratien genom att de högskolestudier och
examina, som ledde till ämbeten, förbehöllos
denna. Dock hade reformen djupgående följder: den
tidigare lösa koalitionen ersattes med en
organisatoriskt enad kejserlig nation, vars
centralregering uppbar betydande skatter och höll avsevärda
trupper. Med den administrativa kinesiseringen
gick den andliga hand i hand, buddismen vann stor
utbredning, och i början av 700-talet var det
ganska primitiva levnadsskicket för de ledande
familjerna antikverat. Man skapade nu en
permanent huvudstad (vilket förut ej funnits): Nara
(huvudstad 710—784), en lysande stad med tempel
och palats, byggd efter kinesiskt mönster.
Litteratur uppblomstrade, skriven på både kinesiska
och japanska. — Buddhakyrkorna blevo snart så
starka, att de hotade kejsarhusets makt; detta
försökte förgäves genom flyttning från Nara
undandraga sig deras inflytande (från 794 residerade
man i Miako, nuv. Kyoto). Nya tempel uppväxte
i Kyoto och på det närbelägna berget Hieizan, och
kejsaren blev alltmer en lekboll i de mäktiga
prelaternas händer, så mycket mer som ätten i
huvudstadens lyx och dådlöshet hastigt
förvekligades. Snart nog togo världsliga stormän,
huvudmän för gamla ätter, vilka genom inbringande
provinssysslor vunnit rikedom och inflytande,
ledningen. Bland dessa framträdde under 800-talet
alltmer Fujiwaraätten (avkomlingar till
Kama-tari), och sedan F. Yoshifusa blivit formligen
utnämnd till sessho, viceregent, ledde
Fujiwaraher-rarna nästan enväldigt regeringen, i det de gifte
kejsarna med Fujiwaradamer och tvungo dem, den
ene efter den andre, att abdikera vid unga år. —
Under denna kejsarepok ända fram till 1000-talet
utvidgades det japanska väldet ständigt åt alla
håll på ainos bekostnad. De familjer, som
utkämpade dessa strider med hjälp av legoknektar och
som skapade stora nyodlingar, vilka skänkte dem
förmögenhet och makt, utvecklade sig småningom
till en ny krigaradel av helt annat snitt än den
gamla förvekligade huvudstadsaristokratien.
Cheferna, daimyo (”stora namn”), hade lägre riddare,
samurai (”tjänare”), som vasaller, och detta nya
ridderskap bildade småningom en sluten kast, med
starkt förakt för det ofrälse folket och inbördes
enat av en ridderlig trofasthets- och
solidaritets-moral. Dess främsta familjer blevo nära nog
oberoende härskare över sina stora domäner, och då
de satte sina unga män som officerare i gardet i
huvudstaden, fingo de starkt inflytande även över
hovet. De ledande buddistkyrkorna följde
exemplet och blevo genom stora legotrupper stater i
staten. Det kom snart till stark rivalitet mellan ett
par ledande hus, Taira och Minamoto, och
Taira-ätten hade nästan diktatorisk makt under senare
delen av noo-talet, tills dess makt fullständigt
krossades av Minamotoätten, ledd av bröderna
Yoritomo och Yoshitsune, framför allt genom
sjöslaget vid Dannoura 1185.
Shogunatets tid. Yoritomo blev grundaren
av ett helt nytt statsskick i J. Förklarande, att han
återerövrat hela landet åt kejsaren från
krigar-adelns främste, förmådde han kejsaren (1192) att
utnämna honom till shogun, general. Lämnande
kejsarhovet i okvald besittning av Kyoto och med
en viss begränsad administrativ makt bevarad
koncentrerade han den väsentliga makten till sin
generalstab (bakufu) i sitt residens Kamakura. Alla
övriga daimyo fingo sina domäner som förläningar
av honom och voro hans vasaller, liksom de själva
hade sina undervasaller, samurai. Så fastlåstes J. i
det underliga ”dualistiska” statsskick, som rått
fram till 1868, med en kejsare som en i helig
avskildhet levande symbol för den högsta makten och
en shogun som den verkliga suveränitetens
utövare. Snart nog upprepades den gamla historien med
förskjutningar i makten; redan från 1205 blev det
shogunernas mera lågättade rådgivare, som blevo
de verkliga styresmännen, och Hojoättens främste
dominerade i denna ställning (shikken, regent) fram
till 1333, då ett annat stormannahus, Ashikaga,
grundade ett nytt shogunat, residerande i
Muro-machigatan i Kyoto (ofta därför kallat
Muromachi-shogunatet). Bland märkligare händelser under
dessa riddarväldets första årh. må nämnas dels
två försök (1274 och 1281) av Khubilai kan att
med väldiga flottor underkuva J., vilka
misslyckades främst genom stora stormar men även tack
vare den unge regenten Hojo Tokimunes
entusiasm och duglighet; dels ock en splittring inom
kejserliga familjen, varigenom J. under perioden
1336—92 hade två ”kejsare”, residerande i ett
nordligt och ett sydligt hov. — Det feodala
samhällsskicket började snart undergräva riksenheten, och
vid 1500-talets inbrott var J. faktiskt en serie
små-kungadömen under daimyo som suveräna regenter,
i ständig strid med varandra. Vid mitten av detta
årh. utsattes J. för västerländskt inflytande.
Portugisiska köpmän döko upp i J. 1542 el. 1543, och
1549 började Frans Xavier jesuitisk mission i
Ka-goshima (riket Satsumas huvudstad på Kyushu).
Framgångarna för den portugisiska handeln och
missionen blevo rätt avsevärda, framför allt i
Kyushus småriken; huvudhamn var först Hirado
och fr.o.m. 1567 Nagasaki. 1582 beräknades 150,000
japaner vara kristna. Av dessa voro o. 25,000 på
huvudön. Att kristendomen fick fotfäste även där,
trots att den där ej stöddes av nämnvärd handel,
berodde på att den av ledande politiker utspelades
mot buddismen. — Från 1560 kom det till en
successiv upprensning av den inre splittringen i J.
genom tre stora fältherrar och politiker, Oda
No-bunaga, Toyotomi Hideyoshi och Tokugawa leyasu.
Nobunaga, furste över ett obetydligt rike nära
Kyoto, lyckades först med stöd av sin duglige
samurai Hideyoshi vidga sitt välde till ett
inflytelserikt land, som blev shogun Yoshiakis huvudstöd,
och vann därigenom, att leyasu, som skapade sig
ett betydande välde på ö. huvudön, slöt sig till
honom och erkände hans överhöghet. Under det
mångåriga erövringskrig, varigenom Nobunaga
underlade sig de centrala delarna av J., alltjämt
med Hideyoshi som sin mest lysande fältherre,
gick han skoningslöst fram mot de mäktiga bud-
— 1041 —
— 1042 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
