Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japan - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAPAN
distkyrkorna, vilka tack vare sin prestige och sina
stora trupper blivit stater i staten, och knäckte
väsentligen deras makt genom att (1571) intaga
och bränna 3,000 kloster på Hieizan; han gynnade
därför även kristendomen för att komma
buddist-kyrkorna till livs. Nobunagas lysande karriär
avbröts genom att en hans general Akechi
revolterade och genom överrumpling dödade honom
(1582). Hideyoshi blev nu efter en kraftmätning
med leyasu, som till sist underkastade sig honom
(1584), fullständig diktator, med en ung shogun
som sin lekboll, och fortsatte rastlöst enhetsverket.
Sedan detta genomförts, uppgjorde Hideyoshi
vidlyftiga erövringsplaner: via Korea skulle han
skapa ett östasiatiskt världsvälde. Dessa planer sökte
han realisera genom ett stort fälttåg i Korea (1592)
med 200,000 man under Konishi Yukinaga och
Kato Kiyomasa; på kort tid hade dessa underlagt
sig större delen av Korea. Men när å ena sidan
kinesiska undsättningstrupper hunno anlända
(Korea var kinesiskt lydland), å andra sidan den
koreanske sjöhjälten Yi Sun-sin upprev och
tillintetgjorde den ena japanska flottan efter den andra
och hindrade tillförseln av förråd och
förstärkningar, samtidigt som ett förödande gerillakrig
utmattade de japanska trupperna, måste dessa dra
sig tillbaka till halvöns sydspets. Ett nytt fälttåg
1597 misslyckades, och på sin dödsbädd måste
Hideyoshi 1598 ge order om Koreas utrymmande.
Arvet efter Hideyoshi togs av leyasu, som i ett
sista stort slag vid Sekigahara 1600 definitivt
knäckte allt väpnat motstånd från andra furstars
sida. leyasu grundade ett nytt shogunat,
Tokuga-waväldet (J:s regenter fram till 1868), som vilade
på ett välbalanserat och sinnrikt system.
Ledningen låg i händerna på generalstaben (bakufu)
kollektivt, varför enstaka svaga shoguner ej kunde
äventyra systemet. Tokugawas direkta vasaller
inflikades som länsfurstar mellan andra daimyo,
varigenom farliga koalitioner förebyggdes. Alla
länsfurstar ålades bo i shoguns huvudstad Edo (Yedo)
halva året och ha sina familjer ständigt boende där
— en värdefull gisslan. Systemet konsoliderades
under leyasus närmaste efterföljare Hidetada (1616
—22) och lemitsu (1622—51). — Redan Hideyoshi
hade gripits av farhågor för det spanska
världsväldets erövringsplaner, 1587 förbjudit kristendomens
predikande och vägrat kristna präster tillträde till
landet. Han hade emellertid då ej gjort allvar av
förbudets efterlevnad, men 1597 tog han itu med
de farliga utlänningarna, lät fängsla 6
västerländska franciskaner, 3 japanska jesuitfäder och 17
proselyter samt korsfäste dem. Propagandan
fortsattes emellertid energiskt i det fördolda, och även ett
kategoriskt utvisningsedikt (1614) av leyasu kunde
ej stävja denna trafik; kristendomen vann stadigt
nya proselyter trots svåra förföljelser
(martyrernas antal från 1614 till 1640 torde ha varit o. 3,000).
De spanska och portugisiska köpmännen, som från
sina skepp insmugglade missionärerna, blevo illa
anskrivna och från 1640 helt avstängda från
handel i J. Holländarna, som helt avhöllo sig från
religiös propaganda, upptogo deras mantel och
fingo i faktorier på ön Deshima i Nagasakis hamn
bedriva en handel, som dock var ytterligt strängt
reglerad och övervakad. Även med kineserna
upp-rätthöllos vissa handelsförbindelser. I övrigt blev
— 1043 —
J. under två årh. totalt avspärrat från förbindelser
med utlandet. — Från 1600-talets början till
1800-talets mitt åtnjöt J. en tid av inre lugn och
förkovran som aldrig förr. Men avspärrningen
utåt framkallade snart försörjningssvårigheter.
Redan under shogun Tsunayoshi (1680—1709) voro
de kännbara, och under lenobu (1707—12) och
letsugu (1713—16) tvingade de till
myntregleringar och tvångsavskrivningar av statsskulder,
under Yoshitsune (1716—45) ledde de till
allvarliga kriser, och o. 1800 hade de starkt
undergrävt shogunatets prestige; denna minskades
ytterligare genom intellektuella strömningar, ledda
av framstående lärde, vilka ivrade för en återgång
till den forntida ”guldålder”, då kejsaren själv, ej
usurpatorn shogun, hade hela makten. Så var
marken undergrävd för den gamla dualistiska
regimen, när en ytterligare påfrestning kom i form
av utländsk påtryckning om landets öppnande för
främmande handel.
Efter fruktlösa försök till närmanden från
flera länder under 1800-talets förra hälft kom
det till allvar, när USA:s ombud kommodor
Perry 1853 dök upp med en eskader utanför
Tokyobukten och krävde handelsfördrag. Detta
inledde en 15-årig kris. Shogunregeringen, som
kunde något bedöma de främmande ländernas
resurser, var hågad för tillmötesgående, men
ridder-skapet i gemen var starkt chauvinistiskt och
ut-landsfientligt. Den konservative kejsar K o m e i
(1847—67) blev medelpunkten i denna rörelse.
Efter våldsamma brytningar slöt shogunregeringen,
ledd av Ii Naosuke, 1858, egenmäktigt
handelsfördrag med USA och sedan med Holland,
Ryssland, England, Frankrike på för J. hårda villkor:
tullar fastställdes till mycket låga satser, och
främlingarna beviljades exterritorialrätt (d.v.s. de
undandrogos J:s lagar och stodo under sina egna
konsulers jurisdiktion). Shogunatets maktpolitik
var dock dömd att misslyckas. Ii mördades 1860,
och efterträdaren Ando kunde blott en kort tid
genom skräckvälde upprätthålla systemet. En
rid-darhär tågade till Edo och tvang
shogunregeringen att gå in på underhandlingar med
kejsar-hovet om nytt statsskick. Utlandsfientligheten
blossade nu upp, och diverse våldsdåd mot
främlingar ledde till repressalier. 1863 besattes
Yokohama av engelska och franska trupper, Kagoshima,
huvudstad i länsriket Satsuma (på Kyushu), och
riket Choshus fort vid Shimonoseki
bombarderades av främmande eskadrar. Detta tvang vill
besinning, och kejsaren nödgades 1865 själv avblåsa
striden och godkänna traktaterna. Till shogun
utsåg Edoregeringen 1866 Yoshinobu, tidigare en av
chauvinistledarna, vilken hade goda förbindelser
med Kyotohovet, och Tokugawahuset hade nu
utsikter att med utländskt stöd och alltjämt stor
makt få regera genom ett modifierat, med
kejsar-familjen samarbetande shogunatsystem. Detta drev
rivaliserande länsriken, främst Satsuma, Choshu,
Tosa och Hizen samt vissa grupper av hovadeln
(kuge) till en ny ansträngning att helt eliminera
Tokugawaväldet. I nov. 1867 förmåddes
Yoshinobu att nedlägga sitt ämbete, som i ett kejserligt
dekret förklarades avskaffat. Senare
resnings-försök av honom och hans anhängare nedslogos
av de nya makthavarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
