Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japan - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAPAN
ut. Den andra dekorativa stilen, Sotatsu-stilen,
nådde sin fulla mognad med bröderna O g a t a
Korin (1661—1716) och Ogata Kenzan
(1663—1743) under Genroku-perioden (1688—
1703), då ett rikt borgarstånd utgjorde
förutsättningen för en lyxartad konstblomstring.
Genremåleriet hade först upptagits av Kano-skolan, som
en av mästarna själva relativt ringaktad
konstgren. I och med de lägre samhällsklassernas
frammarsch vann det likväl större anklang, och
under 1600-talet utbildades Ukiyo-ye-skolan*; som
dess förste mästare brukar nämnas I w a s a M
a-tabei (1578—1650). Dess förnämsta
uttrycksmedel blev emellertid träsnittet (se nedan), som
tillkom för att tillfredsställa bredare folklager.
I dessa träsnitt har det kinesiska inflytandet
reducerats till ett minimum. Omkr. 1700 hade
tillgångarna så gott som helt övergått från såväl
adeln och militären som jordbrukarna till de rika
affärsmännen, och landsbygden isolerades från
städerna. I denna miljö gynnades materialistiska
tänkesätt, och konsten mottog realistisk
förnyelse. Kano-skolan fick lämna rum åt
Maruyama-skolan (se d.o. och Goshun). Jämsides med dessa
båda skolor utbildades ett måleri, nan-gwa, i
reaktion mot formalismen; man lade mer vikt vid
känsla och omedelbarhet än teknik och stod i
kontakt med det kinesiska Zen-måleriet under
södra Sung. Den förste, som målade i denna stil,
var Gion Nankai (1677—1751), som den
störste räknas Yosa Buson (o. 1715—84).
Slutet av 1700-talet och början av 1800-talet var
den gemensamma kulminationstiden för dessa tre
skolor. Ofta flöto de samman, och en mästare,
som rörde sig inom alla stilarna, var T a n i
Buncho (1763—1842). Under 1800-talets förra
hälft överlevde nan-gwa de båda andra skolorna,
men dessutom utvecklades en historicerande
eklekticism (Kikushi Y o s a i, 1788—1878). När
gränserna öppnades 1868, började ett ivrigt
studium av den västerländska konsten, uppmuntrat
av regeringen och med centrum i den 1878
bildade målarakad. i Kyoto. Nationell reaktion
började likväl redan på 1880-talet och fick mot
90-talets slut ett centrum i sammanslutningen Nippon
Bijitsuin, som leddes av Okakura Kakuzo och
där man studerade J:s gamla konstprodukter.
Träsnittet utvecklades under 1600-talet ur
Ukiyo-ye-skolans måleri, och det blev allt
framgent huvudsaki. Ukiyo-ye-målare, som lämnade
förlagor till träsnidarna. Genom
Tokugawa-regi-mens sociala nyordning uppstod en ny
samhällsklass med konstnärlig efterfrågan, bunden som
den var inom en estetisk isolering i det
uppblomstrande nöjeslivet. Denna efterfrågan
tillfredsställdes genom de billiga träsnitten, som
hämtade sina motiv framför allt från
Yoshiwara-glädjehusen, från teatrar och brottningsmatcher
men också från romanlitteraturen och det dagliga
livet. Träsnittstekniken är sedan gammalt känd
i Kina; buddistiska träsnitt äro bevarade från
800-och 900-talen. Den första kända kinesiska boken
med färgträsnitt dateras till 1625. Det japanska
träsnittet har emellertid huvudsaki. utvecklats
skilt från det kinesiska. Till 1500-talet och äldre
tider kan man datera spridda ansatser. I och med
en tvåbandsuppl. av Ise-Monogatari 1608 började
en hel rad liknande illustrerade romanverk
utkomma. Det konstnärliga träsnittets historia
brukar likväl räknas fr.o.m. Hishikawa M o r
o-nobu (1638—1714) och hans första illustrerade
bok från 1658. Sukenobu (1671—1751) står som
en av dem, som tidigast utformade
kvinnoporträttet, och med Torii Kiyonobu I (1663
—1729) blev skådespelarporträttet populärt;
därvid blev ettbladstryck mer utnyttjat än de
tidigare bokillustrationerna. Den effektfullt
storslagna kompositionen utvecklades också inom
Torii-familjens teateraffischkonst. Kwaigetsudos
(verksam 1661—69) kurtisanbilder spelade samma
roll. Kurtisanerna gåvo också motiv åt O ku
mura Masanobu (1689—1756), som bidrog till
träsnittets utveckling genom att o. 1740 börja trycka
med två färger. Vid 1750-talets mitt började man
använda tre färger men nådde slutl. 1765 fram
till flerfärgstrycket. Den förste, som använde
detta, var Harunobu (o. 1724—70). Med
denne och den jämnårige Shunsho (1726—92)
började träsnittets klassiska skede. Shunsho gav
ny kraft åt skådespelarporträttet och fick genom
sina elever (se Katsukawa) stor betydelse. Den
yngre Kiyonaga (1752—1815) ägnade sig
hu-vudsakl. åt kvinnobilder. Skådespelarporträttet
fick sin intensivaste utformning genom S h
a-r a k u, en mästare i expressionistisk tolkning,
som under ett par år före 1794 framträdde
med en produktion, som markerar den
klassiska periodens avslutning. De närmast följ,
mästarna kunna utan nedsättande betydelse
betecknas som dekadenter, eklektiker el. manierister.
Proportionerna överbetonades, konturen blev mer
raffinerad. Den betydelsefullaste bland dessa
konstnärer är Utamaro (1753—1806). Sin tredje
och sista blomstring upplevde
skådespelarporträttet med Toyokuni (1769—1825) och hans
skola. Hokus ai (1760—1849) bröt mot de
gamla traditionerna genom att söka sina motiv
överallt och återge dem med en ny naturalistisk
karakteristik. Med Hiroshige (1797—1858)
förlorade träsnittet sin lineära skärpa och
närmade sig måleriet i nyanserade färgeffekter och
impressionistiska naturstämningar. Sedan de
europeiska anilinfärgerna 1845 införts, fick den gamla
välstämda koloriten ge vika för grälla, brutalare
sammanställningar. Den siste store mästaren var
Kyosai (1831—1889).
Konsthantverk. Från det första årh. efter
buddismens införande finns knappast något
inhemskt konsthantverk att räkna med. Det som
bevarats, främst i Shosoin i Nara, urspr.
kejserlig skattkammare, vilken 756 skänktes till
Tod-aiji-templet, består ant. av kinesisk importvara
el. också av direkta efterbildningar. Ej heller
kunna japanska konsthantverksprodukter med
visshet tillskrivas Heian-perioden. Från
Fujiwara-tiden har emellertid något bevarats, bl.a.
sutra-kistor med metallapplikationer, i vilka d&n
tidigare symmetrien är på väg att lösas upp.
Speglarna, som i Shosoin äro försedda med
inläggningar, utföras i ren brons och med mjukare
relief. Glaserad keramik gjordes trol. ännu icke
av inhemska konstnärer, men användandet av
lack, som japanerna lärt av kineserna, blev
vanligare. Från Kamakura finns ej heller mycket
— 1097 —
— 1098 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
