Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jayadeva - Jazerin, jazeran - Jazid (Jesid) - Jazider, jesider - Jazyger - Jazz - JB - Jc - Je- - Jean (namn) - Jean de Boulogne - Jean de Brienne - Jean de Joinville - Jean de Meung - Jean de Muris - Jeanetteexpeditionen - Jeanetteön - Jean le bon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JEAN LE BON
tion, vari besjunges Krishnas kärlek till Radha
och deras slutliga förening. Man har dock, ofta
ovisst med vad rätt, velat i dikten finna
symboliserad den fromma själens bhakti till Krishna.
Jazeri’n, j a z e r a n (ital. ghiazzerino), en i
Italien och Frankrike under medeltiden och in
på 1500-talet använd pansarskjorta, flätad av
mycket små, tätt liggande stålringar.
Jazi’d (Jesid), tre kalifer av umaijadernas
dynasti, resp, den 2:a, 9:e och I2:e. Jazid I
i b n M u’a’w i j a, kalif 680—683, bekämpade
ali-derna och intog kort före sin död Medina, som
liksom Mekka understött al-Husain ibn Ali. J
a-zid II ibn ’Abd a 1-m a’l i k, kalif 720—724,
var en kraftfull regent, som förde krig både i
Mindre Asien och i Frankrike, där Narbonne
erövrades. Jazid III i b n a 1-W a 1 i’d regerade
blott 6 mån. och dog av pest 744.
Jazi’der, j e s i d e r, en stam av oviss härkomst
på högst 50,000 personer, bosatt dels i
Sindjar-bergen v. om Mosul, dels i Kurdiska bergen s.ö.
om Vansjön. Deras märkliga religion, som skaffat
dem namnet ”djävulsdyrkare”, är en blandning av
gammalpersiska, muhammedanska och kristna
element. Som dess stiftare nämnes Schaich Adi, f. i
Syrien på noo-talet. De tro på en hög, oåtkomlig
gud, Jazdän, som för 10,000 år givit väldet över
världen åt en av de från honom utgångna 7
andarna, Schaitän, satan, vars namn ej får nämnas
men som de dyrka under namnet Ma’Vak Tä’ü’5,
”ängeln Påfågel”, i form av en påfågel av brons,
förvarad i en helgedom i Sindjarbergen. J. tro
på en själavandring: 7 år efter sin död blir en
människa häst, får, hund el. åter människa,
alltefter förtjänst. Genom häftiga omvändelseförsök
och förföljelse under turkiskt välde ha j. starkt
decimerats. — Sedan 1929 verkar en svensk
jesid-mission bland j., utger ”Från jesidmissionen”, 1931
ff. — Litt.: M. Bittner, ”Die heiligen Bücher der
Jeziden” (i ”Denkschriften der Akademie der
Wis-senschaften in Wien. Philologisch-historische
Klas-se”, 55, 1913). O.
Jazy’ger, ett folk av trol. iranskt ursprung, som
o. 50 e.Kr. var bosatt i Ungern och tidigare n.
om Svarta havet. Benämningen j. överfördes
senare till en stam, likaledes antagl. iransk, som
mot mitten av 1200-talet slog sig ned kring Donau
och Theiss men snart uppgick dels i ungrarna och
dels i de kringboende turkstammarna (senast 1500).
De språkliga minnesmärken de kvarlämnat finnas
i orts- och personnamn.
Jazz [jass] (amer., av omtvistat ursprung, enl.
somliga eg.: buller), ett slags nyare dansmusik,
vars förebild varit de nordamerikanska negrernas
folkmusik (plantation-songs, negro-spirituals), som
i sin tur anknyter till afrikansk musik, båda
påverkade av de vita kolonisternas och
missionärernas musik samt av engelsk-amerikansk folksång.
Åtskilliga av de tekniska element, som utmärka j.,
finnas redan hos förebilderna: synkoper, rytmiska
och melodiska variationer över givna melodityper,
samspel av olikartade rytmer, glidningen mellan
tonerna (portamento), avvikelser från ”ren”
into-nering (på gr. av negermusikens förbindelse med
det arabiska tonsystemet), vidsträckt bruk av
slag- och bullerinstrument såsom bärare av den
rytmiska pulsen samt slutl. biåsinstrumentens
an
vändning (dessa instrument, i sht saxofonen, kände
negrerna från militärorkestrarna och utnyttjade
deras register på groteskt sätt). Efterbildningar
av denna egendomliga blandning av negroid och
europeisk-amerikansk musik sattes o. 1910 i
förbindelse med den urartade sällskapsdansen
(”cake-walk”). Ung. vid tiden för i:a världskrigets
utbrott skedde en viss förändring i fråga om själva
dansstegen, i det att valsens mjuka, vaggande
rörelser följdes av stepdansernas marschartade steg.
Den av negermusiken påverkade dansmusiken
anknöt nu härtill och förbands intimt med de nya
dansmetoderna, varvid samtidigt de ovannämnda
musikaliska elementen förfinades genom
upptagandet av en rad av den europeisk-amerikanska
konstmusikens principer (Paul Whiteman o. 1916, senare
George Gershwin, Billy Mayerl m.fl.). Till Europa
kom j. under i:a världskriget och blev hastigt en
svår konkurrent till den äldre dansmusiken, med
vilken den alltjämt kämpar om populariteten.
Genom den konstmusikaliska förfiningen har j.
emellertid mist förbindelsen med sitt ursprung (den
förekommer så gott som aldrig mer i sin
ursprungliga form), detta både i fråga om besättning (hos
negrerna betydligt enklare), harmonier (nu helt
europeiserade) och själva kompositionsformen (nu
i senromantikens och impressionismens tecken),
där särsk. den fria variationstekniken, som var
den ursprungliga j:s innersta kärna, efter hand
stelnat i fantasiartade kadenser, som dock icke
rubba den rytmiska pulsen. I denna form, sådan
den förekommer i den moderna dansorkesterns
repertoar, i ljudfilm och nyare operettmusik, är
den sentimentala, med refräng försedda
dansmelodien det mest bekanta och mest populära alstret,
i övrigt kännetecknat av sin raffinerade, hastigt
växlande instrumentering och, som en sista
reminiscens från ursprunglig j., den
genomkompone-rade av synkoper präglade variationen (h o t* och
s w i n g*). J. har påverkat och inspirerat flera av
det moderna Europas kompositörer på
konstmusikens område (Stravinskij, Hindemith, K. Weil,
Kfenek, Satie m.fl.); å andra sidan söker j. själv
höja sig till konstmusik i den s.k. ”symfoniska j.”,
vilken kan betecknas som fria fantasier för
konsertbruk, begagnande j:s instrumenteringsteknik och
rytmer, utan att vara bunden till dansen. — Litt.: A.
Cæuroy & A. Schæffner, ”Le j.” (1926). [E.A.1S.E.S.
JB, förk. för Jordabalken.
Jc, sign, för journalisten A. E. Jacobsson.
Je-, se även Dje-.
Jean [zat); sv. utt. Jag’], fransk namnform för
Johan.
Jean de Boulogne [zat)’ da bolåni’], bildhuggare,
se da Bologna, G.
Jean de Brienne [zat)’ da briänn’], konung, se
Johan, Jerusalem.
Jean de Joinville [zat)’ da zQäDvill’], se Joinville.
Jean de Meung [zat)’ da möt)’], skald, se Roman
de la rose.
Jean de Muris [zat)’ da myri’], musikteoretiker,
se Johannes de Muris.
Jeanetteexpeditionen [zanätt’-], polarexpedition,
se De Long.
Jeanetteön [zanätt’-], se De Longöarna.
Jean le bon [zat)’ la båt)’], konung, se Johan,
Frankrike 2).
— 1129 —
— 1130 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
