Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jeanmaire, Renée - Jeanne (namn) - Jeanne d’Albret - Jeanne d’Arc, Jungfrun av Orléans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JEANMAIRE
Jeanmaire [zaumä’r], R e n é e, fransk dansös (f.
1921), har fått sin utbildning i Stora operans
(Paris) balettskola och var engagerad där 1939
—44. Sistn. år utträdde hon tills, med Roland
Petit ur Parisoperans balettensemble och blev
solodansös i den av den senare grundade Ballet
des Champs-Élysées. Hon har vidare varit
solodansös i Nya Monte Carlo-baletten (under Serge
Lifar) och i Ballet russe (de Basils trupp) och
gästspelat i England och USA. Sedan 1947 är
hon engagerad vid den av Petit grundade Ballets
de Paris. J., som tillhör eliten av samtida
franska dansartister, har framför allt gjort sig känd
som en utomordentlig karaktärsdansös och har
kreerat ledande roller i moderna baletter av bl.a.
Lifar, Massine och Petit. Hennes största
framgång hittills är titelrollen i Petits ”Carmen” till
Bizets musik (1949). B.Hgn.
Jeanne [zann], fransk namnform för Johanna. —
Härtill diminutiven Jeannette [zanätt’; sv. utt.
Ja-].
Jeanne d’Albret [zann’ dalbrä’], drottning, se
Johanna, Navarra 1).
Jeanne d’Arc [zann’ dark’], kallad Jungfrun
av O r 1 é a n s (la pucelle cPOrléans), fransk
natio-nalhjältinna, helgon (d. 1431). Bonddotter från
Domrémy, en liten by i det vid denna tid med
Lothringen förenade Bar, hade hon vuxit upp i en
miljö av brinnande fromhet, där inflytanden från
tidens mystiska riktningar voro starkt märkbara.
Förbi hennes hemtrakt gingo stora stråkvägar, och
man hörde där ständigt talas om hundraårskrigets
fasor. Redan tidigt hade J. visioner, varvid hon
hörde röster av helgon. Efter hand koncentrerades
hennes uppenbarelser kring kriget och Frankrikes
hotande upplösning; hon sade sig vara utvald att
ingripa till den okrönte dauphins (sedermera Karl
VII:s) förmån. Hövitsmannen på det nära
Domrémy belägna slottet Vaucouleurs, Robert de
Bau-dricourt, gick till sist efter åtskillig tvekan in på
att ge henne eskort till Karl, som då vistades i
Chinon (febr. 1429). Här mottogs hon med
utpräglad misstro och fick undergå en noggrann
undersökning för fastställande av hennes
sändnings äkthet men lyckades till slut övertyga några
personer i konungens omgivning och drog med
sig ett antal officerare, med vilka hon skyndade
till undsättning av Orléans, som var till stor del
inringat av engelsmännen och tycktes på väg att
falla. I slutet av april nådde hon med sin lilla
styrka fram till staden, lyckades komma in i den
och ingöt nytt mod bland försvararna. I början
av maj avtågade belägrarna, hela Frankrike
jublade, och konungen talade om ett gudomligt
ingripande. J. blev från denna tid den påtagliga
symbolen för de krafter, som höllo Frankrike samman.
Hennes friska, oförfärade lynne (en av hennes
biografer talar med någon överdrift om hennes
”kavalleristspråk”) gjorde henne omtyckt av
soldaterna; från alla håll strömmade folk till, som ville
tjäna den gudasända. — Då hon begivit sig till
konungen, hade hon meddelat, att rösterna gett
henne tre uppdrag: att befria Orléans, att föra
dauphin till kröning i Reims samt att driva
engelsmännen ut ur Frankrike. Även det andra av
dessa uppdrag lyckades hon genomföra, under
lyckosamma belägringar och drabbningar fram-
Huvud, som antages föreställa Jeanne d’Arc.
trängde den kungl. hären till Reims, där kröningen
ägde rum (juli 1429). Sviktande inför den tredje
uppgiften stötte J. dessutom på ovilja och intriger
i kungens omgivning. Då hon våren 1430 deltog i
försvaret av Compiègne mot burgunderna,
engelsmännens bundsförvanter, tillfångatogs hon under
ett utfall (mars) och överlämnades därefter åt
engelsmännen. Förd till Reims ställdes hon här inför
en andlig domstol under biskopen av Beauvais,
Pierre Cauchon, vilken med delvis ovärdiga medel
sökte förmå henne till bekännelse, att hennes
uppenbarelser varit falska: endast på detta sätt kunde
hennes sändning av Gud till Frankrikes räddning
bortförklaras. I rättegången visade hon
beundransvärd uthållighet, klarhet och mod; ett
ögonblick sviktade hennes övertygelse om sin gudomliga
sändning, men hon återvann den. Hon dömdes för
häxeri och kätteri till bålet och brändes 30/s 1431.
—- Ehuru konungen tycks likgiltigt ha iakttagit
hennes öden i fångenskapen, förstod han dock
förträffligt att senare i politikens tjänst utnyttja det
levande minnet av hennes uppträdande, i sht
genom den rehabilitationsprocess, som fördes ang.
henne 1450—56. — J. beatificerades 1909 och
kanoniserades 1920. — I litteraturen hör J. till de
klassiska ämnena. Medan Villon kallar henne ”den
goda lothringflickan”, uppträder hon i
Shakespea-res ”Henrik VI” som trollpacka. Voltaires ”La
pucelle” behandlar henne som exponent för
medeltida vidskepelse i grovt skämtsam stil; han har
dock även fällt omdömen av motsatt innebörd om
henne. Schiller behandlar i ”Die Jungfrau von
Orleans” det historiska förloppet med stor frihet, me
dan Shaw i sitt drama ”Saint Joan” nått god
verkan genom att noga följa förstahandskällorna. —
Litt.: J. Quicherat, ”Procès de condamnation et de
réhabilitation de J.” (5 bd, 1841—49); P. Champion,
”Procès de condamnation de J.” (2 bd, 1920—21);
S. Luce, ”J. å Domrémy” (1886); A. France, ”Vie
de J.” (2 bd, 1908); G. Hanotaux, ”J.” (1911); A.
— 1131 —
— 1132 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
