Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jellinek, 1. Georg - Jellinek, 2. Walter - Jellinek, Max Hermann - Jellinge, Jelling - Jelöy - Jem - Jemappes - Jemen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JELLINEK
icke ser en med människan analog organism utan
endast sammanfattningen av människors mot ett
gemensamt mål inriktade viljor. Mera humanist
än jurist har han befruktat statskunskapens
studium icke minst i Sverige. F.Lth.
2) W a 11 e r J., den föreg:s son, rättslärd
(f. 1885), prof, i Kiel 1913, i Heidelberg 1929—35
och sedan 1945; led. av förvaltningsdomstolen i
Baden-Württemberg. J:s författarskap tillhör
helt den offentliga rättens område; av hans
skrifter märkas ”Der fehlerhafte Staatsakt und
seine Wirkungen” (1908), ”Verfassung und
Ver-waltung des Reichs und der Länder” (i ”Teubners
Handbuch der Staats- und Wirtschaftskunde”,
Abt. 1, Bd 1:2, 1925) ”Verwaltungsrecht” (i
”En-zyklopädie der Rechts- und Staatswissenchaft”,
25, 1928, 3 Aufl. 1931—34) och ”Grenzen der
Ver-fassungsgesetzgebung” (1931). J. har även utg.
bearbetningar av faderns verk. F.Lth.
JelFinek, Max Herm ann, österrikisk
språkforskare (1868—1938), prof, i germansk filologi i
Wien 1900—34. J :s huvudarbeten äro ”Geschichte
der neuhochdeutschen Grammatik von den
An-fängen bis auf Adelung” (1913—-14) och
”Geschichte der gotischen Sprache” (1926).
Jellinge, J e 1 1 i n g, kyrkby på Jylland, 10 km
n.v. om Vejle, frejdad som platsen för Danmarks
förnämsta fornminnen, två på ömse sidor om
kyrkan liggande högar, 6 m höga och 30 m i diam.,
av vilka den nordliga visat sig omsluta en
gravkammare med fynd från senare delen av
900-talet, medan sydhögen är en kenotaf, samt två
runstenar, den mindre rest av kung Gorm över
dennes maka Tyra, den större av Harald
Gorms-son över Gorm och Tyra. Vid en undersökning
av nordhögen 1880 påträffade man en timrad
kammargrav 6,75 X 2,60 m, som emellertid visade
sig redan vara plundrad. Bland fynden märktes
två små fågelfigurer av brons, en liten utskuren
träfigur, föreställande en brynjeklädd krigare,
samt en liten bägare av silver (se Djurornamentik,
bild 13), som är det klassiska typexemplet på
äldre jellingestil. Genom undersökningar 1941—
42 ha viktiga drag i Jellinge-monumentens
ursprungliga karaktär och utseende kunnat
rekonstrueras. Nordhögen har tillkommit först och
i samband med att från dess bas och i sydlig
riktning rests tvenne linjeräta, konvergerande rader
av tättställda, närmare manshöga bautastenar;
rester av dessa ha i ursprungligt läge påträffats
dels under sydhögens jordmassa, dels i grunden
till en äldre kyrkogårdsmur, som löpt fram mellan
de båda högarna i linje med sydhögens stenrader.
Bautastenarna ha ingärdat ett triangulärt fält av
c:a 200 m längd, en till format och mäktighet
enastående anläggning, som otvivelaktigt kan
karakteriseras som en hednisk kultplats av något slag,
el. också är anläggningen hälften av en förstörd
skeppssättning av väldiga dimensioner. — Vid
ett senare tillfälle anlades, som kenotaf,
sydhögen över triangelfältets sydligaste parti.
Därvid spolierades den ursprungliga kultplatsen, och
eftersom delar av bautastensraderna utnyttjats för
en äldre kyrkogårdsmur, har man antagit, att inom
området mellan gravhögarna, d.v.s. på den
hedniska kultplatsens mark, samtidigt med sydhögens
byggande anlagts en kristen kultplats med
trä
kyrka, den nuv. kyrkans direkta föregångare. —
Den första byggnadsperioden skulle i tid
sammanfalla med resandet av Gorms runsten, den senare
ombyggnaden skulle vara den kristne Harald
Gormssons verk, som omtalas i den stora
runstenens text: ”Harald konung påbjöd att göra
detta minnesmärke efter Gorm, sin fader, och
Tyra, sin moder, den Harald, som åt sig vann hela
Danmark och Norge och gjorde danerna kristna”
(se Djurornamentik, bild 14). — Litt.: E. Dyggve
i ”Acta archaeologica”, 13 (1942). [F.JC.A.A.
Jelöy, ö i Oslofjorden, vid Moss; 19,43 km2;
6,109 inv. (1946). Hela Jelöy herred, varav J.
utgjorde c:a Vs, inkorporerades med staden Moss
V7 1943. Ett smalt näs, genomskuret av en kanal,
förbinder J. med den del av Moss, som är
belägen på fastlandet. Detta näs bildar jämte ett
morängrusområde på s. delen av J. en del av den
utpräglade ändmorän, vilken från det inre av
öst-fold når fram till Oslofjorden vid Moss-J. J. är
känd för sin vackra natur.
Jem, turkisk tronpretendent, se Djem.
Jemappes [zamapp’], stad i Belgien, närmast v.
om Mons*. Här utkämpades 6/n 1792 ett slag
mellan österrikarna, knappt 14,000 man under
hertig Albrekt av Sachsen-Teschen, och fransmännen,
o. 50,000 man under Dumouriez. Efter häftiga
strider erövrade fransmännen, till stor del tack
vare sitt överlägsna art., österrikarnas befästa
ställning. Striden var ytterst betydelsefull som
den franska revolutionshärens första seger i öppet
slag och medförde hela Belgiens erövring.
Jemen, eng. Yemen (arab, al-Ja’man, eg. ”landet
till höger”, d.v.s. söderut, av romarna genom
missförstånd kallat Arab’ia felix, ”Lyckliga Arabien”),
stat (imamat) i s. Arabien, vid Röda havet närmast
n. om Bab el-Mandeb och Adenprotektoratet; c:a
75,000 km2; c:a 3,5 mill. inv. Längs den c:a 450 km
långa och ogästvänliga kusten utbreder sig en c:a
50 km bred, het och ökenartad kustslätt, varpå
följa västsluttningarna av arabiska höglandet; i
ö. når J. in på platån med höjder mer än 3,100 m
ö.h. Innanför det torra kustlandet är nederbörden
rikligare, och dalarna i det inre höra till Arabiens
bäst bevattnade; de äro också mångenstädes
fruktbara med produktion av bl.a. spannmål (korn, vete,
hirs) och kaffe. Boskapsskötseln lämnar hudar
till export. Huvudstad är San’ä uppe i höglandet,
viktigaste sjöstad Hudaida.
Ang. J :s (och det övriga Sydarabiens) historia
i förmuhammedansk tid se Arabien, sp. 54 f.
Under Muhammeds sista år (631—632) vann islam
insteg i J., som anslöts till kalifatet och
förvaltades av dess ståthållare. Judar och kristna
tillförsäkrades i särskilda fördrag fri
religionsutövning. I den mån statsmakten försvagades,
minskades kalifens makt i J. Ståthållare o.a. stormän
el. äventyrare gjorde sig efter förmåga till herrar
över större el. mindre delar av landet. Efter 925
hade kalifen icke ens till namnet någon
ståthållare där. När i det följande någon gång en
starkare statsmakt uppkom i något av islams
huvudländer, sökte denna i regel upptaga kalifatets
traditioner och utsträcka sin kontroll även till J.
Så gjorde aijubiderna 1174—1228 och, kort före
den turkiska erövringen, mamluksultanen i
Egypten 1507. Turkarna fortsatte från 1517 denna po-
— 1143 —
— 1144 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
