Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jensen, Adolph - Jensen, Georg - Jensen, 1. Johannes V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JENSEN
Georg Jensen: Terrin av silver.
må nämnas befattningarna som sekr. i
National-ökonomisk Förening och red. för
”Nationalekonomisk Tidsskrift” 1901—14, som statens
förlikningsman i arbetstvister 1914—19 och 1922—26
och som ordf, i den danska
befolkningskommis-sionen 1935. J. var delegerad vid Nat. förb:s
ekonomiska kommission 1920—27. — J. utgav
bl.a. ”Samfundskunskab” (1912, 5 Opl. 1929),
”Be-folkningsforholdene i det I9æ Aarh.” (2 Opl. 1919;
sv. övers. 1920; tills, med A. M. Koefoed),
”Be-folkningsspörgsmaalet i Danmark” (1937),
”Tallenes Tale” (1941) samt självbiogr. ”Erindringer”
(1946). Q.
Jensen, Georg Arthur, dansk konstnär (1866
—1935), utbildad till guldsmed men även med
framgång verksam som skulptör. Med sitt silversmide
i en personlig, strängt dekorativ stil har han
vunnit världsrykte. — Litt.: I. M. Olsen,
”Sölvsme-den G. J.” (i937).
Jensen. 1) Johannes Vilhelm J., dansk
författare (f. 1873). J. föddes i Farsö, Himmerland,
n. Jylland, där hans far var veterinär. J., som
stammade från bondeätter, tog livsavgörande
intryck av natur och människor i sin hembygd.
Han blev student i Viborg 1893 och kom s.å.
till Köpenhamn, där han började studera medicin,
varunder han fördes in på Darwin och dennes
lära, som blev grundläggande för hans livssyn
och författarskap. J. tog fasta på det positiva i
utvecklingsläran, dess tro på människans
utvecklingsmöjligheter, under det att han tidigt tog
avstånd från dem, som lade huvudvikten vid det
djuriska hos människan, hennes böjelse för det
brutala, obarmhärtiga, såsom man finner det hos
t.ex. Nietzsche. Darwinismen blev också
bestämmande för J:s
religiösa inställning; han
övergav tidigt sin
barndoms kristna tro
och har livet igenom
förhållit sig polemisk
till kristen kultur. För
att tjäna sitt uppehälle
skrev J. under pseud.
Ivar Lykke för
fa-miljetidskr. ”Revuen”,
Köpenhamn, 1893—98
tio
underhållningsromaner med kraftiga
ingredienser,
historis
ka romaner, samtidsromaner och kriminalromaner,
i vilka det finns uppslag och motiv, som peka fram
mot hans egentliga författarskap. Han tog intryck
av sekelslutets nervösa dekadensdiktning och skrev
romanerna ”Danskere” (1896) och ”Einar Elkær”
(1898), där han visade påverkan från Joh.
Jör-gensen och Knut Hamsun. Den norske diktaren
innebar för J. en hänvisning till det engelska, det
anglosaxiska, och J. uppträdde snart som
opponent mot de stämningar, som under namnet fin
de siècle spelade stor roll i samtida dansk
litteratur. J. hade 1896 gjort ett besök i USA och
var sedan flera år på resande fot; 1901—03
gjorde han en jorden-runtresa med uppehåll bl.a. i
Asien och Amerika. Han sökte sig i sin diktning
snart bort från huvudstadslivet till sin
födelsebygd och skrev ”Himmerlandsfolk” (1898), där
han i stark koncentrerade och osentimentalt
realistiska berättelser utnyttjade, vad han själv
upplevt el. hört omtalas under sin uppväxttid; han
visade fin förståelse för allmogen men kunde
också se med kritik på den. Han återvände i
fortsättningen upprepade gånger till denna
motivkrets (”Nye Himmerlandshistorier”, 1904, båda
saml. utg. under titeln ”Himmerlandshistorier”, 2
bd, 1905—06; ”Himmerlandshistorier”, 3:e saml.
1910, samlad uppl. 1916; sv. övers. 1930, och
”Jörgine”, 1926). Han inspirerades också av sina
utländska färder; det exotiska är huvudämnet i
”Intermezzo” (1899; sv. övers. 1909), som har
motiv från Spanien och Paris, och ”Skovene”
(1904), där han berättade om sina upplevelser
i Malacka. J. fick tidigt anknytning till pressen
och har hela livet igenom verkat som journalist;
journalistiken är, har han sagt, det enda yrke,
som passar en man. 1898 var han korrespondent
för ”Politiken” i Spanien under
spansk-ameri-kanska kriget. Han fylldes av förakt för det
förfallna spanska folket och beundran för
amerikanerna, ”den gotiske race”. Vid världsutställningen
i Paris 1900 var han korrespondent för
”Social-Demokraten” och hänfördes av den moderna
teknikens framsteg. Han bearbetade sina artiklar till
boken ”Den gotiske Renaissance” (1901), där han
utvecklade starkt personliga rasteorier och gav
uttryck åt sin beundran för England och Amerika.
J. såg med kritik på sina landsmän, som för honom
tedde sig som hamletnaturer, hos vilka reflexionen
försvagade viljekraften. Han förde fram sin kritik
i historisk dräkt i berättelserna ”Foraarets Död”
(1900), ”Den store Sommer” (s.å.) och
”Vinteren” (1901; samlade under titeln ”Kongens fald”,
1913; sv. övers. 1906), där Kristian II är
huvudperson. J. bröt med den naturalistiska
historie-romanen med dess krav på tidstrohet, men han
gav i stället sin framställning intensivt liv.
Intryck från J :s upplevelser under skilda besök i
USA lågo till grund för romanerna ”Madame
d’Ora” (1904; sv. övers, s.å.), dramatiserad i
”Sangerinden” (1921), och dess forts. ”Hjulet”
(1905; sv. övers. 1907), där J. i invecklade intriger
lade fram sina åsikter på skilda områden;
romanerna äro främst en hyllning till den sunda,
starka människan, som är inställd på handling. Utom
romaner och berättelser skrev J. under början
av 1900-talet också lyrik, samlad i ”Digte” (1906),
— 1155 —
— 1156 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
