Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jerusalem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JERUSALEM
Umar, som rensade tempelplatsen från allt där
hopat avskräde och där anlade en moské. De
kristna fingo betala tribut men behöllo sina kyrkor
och övrig egendom, medan judarna, som gynnats
av perserna, åter förvägrades bo i staden.
Umaijad-kalifen Abd-al-Malik proklamerade staden
helig, gav den namnet al-Kuds (det heliga) och
uppförde Klippmoskén, felaktigt kallad Omars moské,
samt moskén al-Aksa. 878 kom J. i händerna på
Egyptens tulunider och tillföll 905 fatimiderna. En
av dessa, al-Hakim, lät 1009 förstöra Gravkyrkan,
som efter hans död återuppbyggdes av den
bysan-tinske kejsaren efter överenskommelse med hans
efterträdare. 1070 erövrades J. av seldjukerna men
återtogs av fatimiderna 1096. 15/v 1099 intogo
kors-fararna den heliga staden och bildade 1100
konungariket J. (se sp. 1180), som först 1187 ånyo lades
under islams välde av Salah-ad-din. 1219
förstördes befästningarna, och staden överlämnades 1229
på 10 år åt den tyske kejsaren Fredrik II. Slutl.
förstördes J. i grund av Hulagus tatarer 1260 och
lades därefter av Baibars I för flera hundra år
under Egypten. En judisk koloni grundades 1267
av Nachmanides och har oavbrutet levt kvar till
våra dagar. 1517 erövrade turkarna under Selim
I staden, varefter den ännu bestående stadsmuren
byggdes. I mer än 3 sekler rådde under turkisk
överhöghet ett godtyckligt regemente, varunder
särsk. judekolonien fick lida mycket. 1824 gjorde
J. ett snart kuvat uppror och öppnade utan strid
portarna för Ibrahim paschas egyptiska armé 1831,
men i freden 1841 återställdes turkarnas välde. 9/i2
1917 intogo engelsmännen under Allenby J., som
1920—48 var säte för den brittiska
mandatregeringen för Palestina. Det judiska
befolkningsin-slaget växte starkt, och ett hebreiskt univ.
upprättades 1925. Det inbördeskrig, som utbröt i
Palestina i slutet av 1947, berörde våldsamt J.
När britterna vid mandatets upphörande 1948
utrymde staden, voro dennas förbindelser med de
judiska landsdelarna avskurna av araberna. Vid
krigsutbrottet mellan Israel* och arabstaterna i
maj d.å. hade judarna i J. fast grepp om Nya
staden. Araberna bemäktigade sig Gamla staden,
vars judiska befolkning belägrades i ghettot, de
överlevande kapitulerade där 28/s till Arabiska
legionen från Transjordanien, som redan 18/s hade
nått nordsidan av J. De judiska kvarteren
härjades svårt. I juni s.å. återupprättade israeliska
armén förbindelse med Nya staden, där en judisk
militärguvernör tillsattes. Under de följande
striderna förblev J. sålunda uppdelat. 17/o s.å.
mördades i Katamon-kvarteret FN:s medlare greve
Folke Bernadotte. — Enl. den av FN i nov. 1947
antagna delningsplanen för Palestina skulle J.
efter en övergångsperiod internationaliseras och
enl. förvaltarskapssystemet ställas under skydd
av FN. I dec. 1949 beslöt FN:s
generalförsamling med erforderlig 2/s majoritet, att J. jämte
närliggande byar och städer, inklusive Betlehem,
skulle internationaliseras. För kostnaderna under
FN-regimens i:a år anslogos 8,15 mill. $. Staten
Israel vägrade att godkänna beslutet. De
nederländska och svenska delegationerna hade av
praktiska skäl föreslagit, att endast de heliga
platserna i Gamla staden skulle ställas under
internationellt beskydd samt att J. skulle successivt
demilitariseras. Fyra dagar efter avgörandet i
generalförsamlingen proklamerade Israels
parlament J. som den judiska statens huvudstad och
beslöt att hålla nästa session där.
Centrum i det nuv. J. är Gamla staden inom
murarna från 1500-talet med sina trånga, branta,
delvis krokiga gator och med sina plana hustak,
som här och var avbrytas av mäktiga kupoler.
Av gator i n.—s. och v.—ö. riktning indelas denna
stadsdel i 4 kvarter: det armeniska i s.v., det
judiska i s.ö., det muhammedanska i n.ö. och det
kristna i n.v. Gamla staden ligger på en mot s.ö.
svagt sluttande kalkstensplatå mellan Kidrondalen
i ö. och Hinnondalen i v. och i s Men det nuv.
J. har betydligt större yta utom än inom murarna.
Särsk. har den sammanhängande stadsbygden växt
ut mot n. och n.v. med europeiska, amerikanska
och judiska kolonier. Vidare har J. utvecklats åt
s.v. kring järnvägsstationen och järnvägen J.—
Jaffa. Även Oljeberget ö. om Kidrondalen har
fått en ganska ansenlig bebyggelse. — J. har
obetydlig industri. Handeln med grönsaker och
frukt är betydande. Utom den förutnämnda
järnvägen till hamnstaden Jaffa märkas de urgamla,
numera förbättrade landsvägarna mot n. till
Nab-lus, mot s. till Hebron, mot v. till Jaffa och mot
ö. till Jeriko.
S. om den nuv. stadsmuren utbreder sig på
bergplatåns sluttning ett stort område av väldiga
grusmassor på ömse sidor om Siloadammen; här
låg den kananeiska staden och den äldsta
israelitiska. Under grävningar på senare tid ha ett
betydande antal smärre föremål från J:s äldre
period kommit i dagen, mestadels lergods.
Siloadammen fick, och får ännu, sitt vatten genom en
från n. löpande kanal (635 m lång), vilken konung
Hiskia lät utföra och varom den märkliga, 1880
upptäckta Siloainskriften* vittnar. F.ö. har staden
J., sedan den mer och mer utvidgats åt n.,
försetts med vatten genom ledningar, tillgängligt
genom brunnar och dammar el. uppsamlat i
cisterner; en viktig sådan ledning gick från de s.k.
Salomoniska dammarna s. om Betlehem. I
Kidrondalen ligga Mariakällan (Gichon, 1 Kon. 1133
m.fl.) och Jobsbrunnen (Rogelskällan, 1 Kon.
1:9 m.fl.). I äldre tider var stadsterrängen ännu
mer kuperad och sönderstyckad än i våra dagar.
Från n. löper först mot s.s.ö., sedan mot s. den
nu nästan igenfyllda Tyropöondalen, som delade
staden i en ö. och en v. del. Genom tvärdalar,
som gingo i v.—ö. riktning, delades dessa
ytterligare, den v. i två, den ö. i tre kullar. De båda
n. kullarna sammanhängde omedelbart med
höjdplatån n. om J. Staden J. hade i gammal tid ett
väl skyddat läge och behövde blott i n. starkare
befästas. Redan o. 3000 f.Kr. var den s.ö. kullen
bebyggd. Där låg senare borgen Sion, vilken
David erövrade och kallade Davids borg. På
kullarna i n.ö. uppförde Salomo en rad
praktbyggnader. Här nämnas (i 1 Kon. 7)
Libanon-trähuset, som bestod av en stor pelarhall, en
tronsal (audiens- och domsal) samt Salomos eget
palats jämte hus för Faraos dotter, för de övriga
hustrurna m.m. På en högre terrass lågo vid
palatset tempelbyggnaderna, vilka uppfördes över
en gammal kananeisk kultplats. Huvudingången
till tempelplatsen var från ö.; man uppsteg på
— 1175 —
•— 1176 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
