Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jesus Kristus - Konsthistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JESUS KRISTUS
ligt idealskön i hellenistisk stil (stundom med
apolliniska drag). Annars — och redan tidigare
— hade J. betecknats genom symboler el.
monogram (se Kristussymboler och Kristusmonogram).
Från 2:a årh. bli mänskliga bilder av J. allt
vanligare. Äldst av dessa är den skägglösa
idealtypen med kort, krusigt hår; ett vackert ex. från
300-talets mitt är Junius Bassus’ sarkofag (Rom);
ännu under karolingisk tid är denna idealtyp icke
ovanlig. Från 300-talet framträder, vilket måhända
beror på en syrisk (palestinensisk) tradition, den
skäggiga typen. Denna typ förekommer stundom
i samma bildserie som den förra, så t.ex. i S.
Apol-linare Nuovo, Ravenna (500-talet), där J. som
skägglös idealgestalt framställdes i
underverks-scenerna, medan den skäggiga typen förekommer
i nattvards- och passionsscenerna. Den ”skäggiga”
typen, vars förnämsta drag äro icke blott det korta
skägget utan även det långa, i mitten delade, på
skuldrorna nedfallande håret -— ett utseende, som
avviker från alla profana porträttframställningar
—, blir från 400-talets senare del den vanligaste
(väggmålningen i katakomben SS. Pietro e
Mar-cellino och mosaiken i S. Pudenziana äro
huvudexemplen), och i stort sett bibehåller den sig
genom alla årh. Denna typ förekommer i
österlandet som Pantokrator i kyrkans huvudkupol
el. i altarrummet. I Västerlandet uppträder den
särsk. i bröstbild över kyrkans triumfbåge, t.ex. i
Rom, Venedig, Palermo etc. Som världsdomare,
ofta tronande mellan jungfru Maria och Johannes
Döparen, har J. detta högtidliga utseende (den s.k.
D e e s i s-framställningen). Särsk. i Västerlandet
utbildade sig därbredvid typen Majestas
Domini (Rex glo’riae), J. vanl. omgiven av en
man-delformig gloria (mandor’la) och sittande på
regnbågen el. världsklotet (ofta med en annan
regnbåge under fotterna); han håller h. handen (el.
två å tre fingrar därav) uppsträckt till välsignelse
och i v. handen ”livets bok”, vilande på knäet. Vid
mandorlan sväva änglar el. — och detta blir det
vanligaste — de fyra evangelistsymbolerna (se
Evangelist), vilka urspr. betecknat gudomlighetens
tron. Denna framställning, som först uppträder i
Bawit, Egypten, på 400-talet och under 500-talet
i S. Vitale, Ravenna, förekommer sedan i måleriet
oftare från 700—800-talen, först i bokillustrationen
och glasmåleriet, så i monumentalmåleriet som
utsmyckning av absiden; i skulpturen blir denna
framställning från noo-talet en av de allra
viktigaste scenerna, prydande bågfältet över kyrkans
huvudingång (tidigaste ex. S:t Trophime i Arles
och katedralen i Chartres, i Norden först på
domkyrkan i Lund). — J. som barn började under
den senare medeltiden framställas i konsten och
blev under renässansen ett synnerligen omtyckt
ämne, särsk. scenen vid krubban (se vidare Heliga
natten, Herdarnas tillbedjan, Heliga tre konungar,
Heliga familjen och Maria, konsthist.). Om Jesu
dop se Johannes Döparen.
Under medeltidens senare del blir den lidande J.
ett av konstens allra förnämsta föremål. Den
korsfäste hade tidigt blivit altarets prydnad
(se Altare, sp. 755). J. framställdes ant. naken
med ett kort skört el. i lång klädnad. Ännu under
den äldre medeltiden är hållningen majestätisk och
huvudet (nästan) rakburet; i st.f. törnekronan
fö
rekommer en verklig krona. Den korsfäste
(cru-cifixus), som jämte korset — vilket kunde få
utsmyckning av de 4 evangelisternas bilder el.
symboler på korsarmarna — bildar krucifixet,
brukade också uppsättas i stort format el. i bågen
mellan församlingsrummet och koret, vilken därför
kallades triumfbåge; här omgives det av trä
skulpterade krucifixet, stående på en trab’es (bjälke), av
Maria och Johannes. En sådan grupp fanns i
nästan varje kyrka i Norden. (En större grupp bildas
av alla tre korsen, Maria, Johannes,
krigsknektarna m.fl.; se Kalvarieberg.) Här får J. under
medeltidens senare årh. (i Frankrike redan under
1200-talet) ett starkt lidande utseende, armar, bål
och ben böjas, det h. benet korsar det v., båda
fotterna fastnaglas med en spik, och huvudet
nedsjunker (så särsk. under 1400-talet). Från den äldre
medeltiden lever på sina håll den majestätiska
typen kvar och får lång konungadräkt med krona:
den s.k. ”Volto santo” (mest bekant från domen i
Lucca); folktron gör denna gestalt till ett särskilt
helgon (S:t Vultus), också bekant från Sveriges
medeltidskonst. — Den lidande J., från vars
sår blodet flyter, får mot medeltidens slut ett
ytterligt realistiskt utseende, särsk. (den levande) J.
i gisslings- och törnekröningsscenerna; han står
bunden vid pelaren el. visad för folket av Pilatus:
”Smärtornas man” el. Ecce-homo-bilden (se Ecce
homo). — Marialegendens utveckling medförde
scenen ”Maria krönes av Sonen i den himmelska
härligheten”, en scen, som vid medeltidens slut
tävlade med korsfästelsen i popularitet (se Maria,
konsthist.); här uppträder J. åter i lugn skönhet
och värdighet. — Till framställningarna under
senare medeltiden och renässansen höra de s.k.
vesperbilderna, vilka äro, jämte
nedtagandet från korset, begråtelsen, Pietä,
Gregoriusmäs-san och gravläggningen. I
begråtelsesce-n e n framställes J. vanl. liggande på marken,
omgiven av de sörjande; så redan hos Giotto.
Den s.k. pietåbilden utgöres oftast av en
skulpterad grupp: Jesu moder med sonens
lekamen i skötet, den förra en värdig
draperifigur, den senare vanl. ett utmärglat, stundom
nästan förkrympt lik; mest fulländat blev detta
svåra kompositionsproblem löst av Michelangelo.
Som nyss uppstigen ur graven skall J. ha visat
sig för Gregorius den store, den förre stående
på altaret vid en av påven hållen mässa
(Grego-r i u s m ä s s a n), en vid slutet av medeltiden
synnerligen omtyckt scen. Vid gravläggningen,
t.ex. på Rafaels tavla, bäres Jesu lik in i graven
omgiven av de sörjande (jfr Josef av Arimatea).
Till de för konsten betydelsefulla scenerna höra
Jesu förklaring och nattvardens
instiftelse. Om den senare se Nattvard. Av Jesu
förklaring (transfigurationen) har Rafael gjort
den mest berömda framställningen. Det sätt, varpå
han löst svävandets problem, har också blivit
mönstergivande för himmelsfärden (se
nedan. -—- Nedstigandet till dödsriket
och predikandet för ”fångarna i fängelset”,
”Kristus i limbus”, blev redan under medeltiden en
omtyckt framställning, där den dramatiska
fantastiken tog sig uttryck. — Uppståndelsen
brukar framställas med J. stigande ur sarkofagen el.
gående ur klippgraven och de sovande soldaterna
— 1199 —
— 1200 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
