Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jesus Kristus - Förkunnelse - Legenden - Jesu-liv-forskningen - Konsthistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JESUS KRISTUS
sent. Guds erbjudande är utan förbehåll och
gäller alla utan hänsyn till rang el. förtjänst. Men
Guds krav är också absolut: människan skall leva
i obegränsad tro på sin himmelske Faders makt
och omsorg. Och hon skall älska sin nästa ss.
sig själv, ställa sig helt och fullt till förfogande
för varje medmänniska, som kommer i hennes
väg. Hat och hämnd äro uteslutna, plikten att
förlika sig med sin ovän går före varje annan
religiös plikt, och Guds förlåtelse är betingad av
att människan förlåter den henne skyldig är. Gud
själv är i allt detta det högsta föredömet för sina
barn. — Genom Jesu förkunnelse gick en helt
annan anda än den ortodoxa judendomens.
Fari-seismen var inställd på minutiös laglydnad och
var byggd på en kasuistisk lagtolkning, som
hängde vid ordet och bokstaven. Därmed följde
tanken om religiös förtjänst för den fromme samt
förakt för alla, som icke strängt höllo alla lagens
otaliga bud och förbud. J. koncentrerade allt
kring Guds nåd och kärleken. Lagen och
profeterna tolkade han efter de stora religiösa
grundtankarna. Därför uppsökte han just de ”omyndiga”,
de utblottade och hjälpbehövande och förklarade,
att publikaner och skökor skulle gå före de
skriftlärde och fariséerna in i gudsriket. Det i
judendomen föraktade barnet framställde han som
religiöst föredöme. En konsekvens av allt detta var,
att J. gentemot judendomens inst. och stadgar intog
en hållning, som kan betecknas som pietetsfull
frihet, t.ex. gentemot sabbaten, de rituella
reningarna och templet. Med sin övervärldsliga och
alltigenom andliga gudsriketanke var han oberörd
av de politiska lidelserna; de brinnande
national-religiösa problemen förbleknade inför Guds nåd
och dom. Jesu budskap om gudsrikets närhet och
hans höga värdering av ödmjukheten inför Gud
röja hans sammanhang med den apokalyptiska
pietismen. Men han lämnade dennas passiva
hållning och förkunnade Guds nådesanbud till Israel
och den aktiva, aldrig vilande kärleken. Därmed
tog han även ett avgörande steg ut över Johannes
Döparens ensidiga domspredikan. — Jesu
evangelium är på det närmaste förknippat med hans
självmedvetande. Han kallade sig icke Messias*
men avvisade heller icke denna titel. Själv kallade
han sig ”Människosonen”*, ett namn, som ger
uttryck på en gång åt hans ringa, mänskliga gestalt
och hans höga kallelse till att vara Guds sändebud
och härska vid Guds sida i gudsriket. Sin makt
över sjukdomar och demoner uppfattade han som
uppenbarelser av det av honom representerade
gudsriket. I sin lärjungakrets såg han det sanna Israel,
kärnan i det kommande riket. Om sin förestående
död förklarade han, att den var ett offer för
gudsfolkets förlossning och för honom själv en
genomgång till hans återkomst i härlighet. A.J.F.
Legenden. Med den kristna församlingsbildningen
började även den kristna legendbildningen,
utge-staltandet av Jesu historia ur trons synpunkt.
Föremål för legendarisk bearbetning voro i första
hand lidandeshistorien samt händelserna vid och
efter Jesu uppståndelse. Men snart bemäktigade
sig legenden även Jesu födelse, barndom och dop,
som kompletterades med frestelsen. Motiven i
legendbildningen, i den mån de äro övertagna,
äro huvudsaki. gammaltestamentliga och judiska.
Jesu-liv-forskningen. Upplysningstiden började
anlägga en kritisk måttstock på evang. och
försöka att få fram den verkliga historien bakom
legenden. Frågan blev aktuell genom de av
Les-sing 1774—77 utg. ”Wolfenbüttler-fragmenten”, en
postum skrift av H. S. Reimarus. Denna utlöste
en livlig, tidtals lidelsefull debatt, som pågår än i
dag och där de mest motstridande åsikter ha
framställts. Epokgörande var D. F. Strauss, vars
”Das Leben Jesu” (2 bd, 1835—36) väckte ett
oerhört uppseende. Han betraktade evang. som den
”mytologiska” formen för en andlig historisk
realitet. Mycket spridd blev E. Renans ”Vie de Jésus”
(1863), som tecknade en romantisk jesusbild i
färgrik orientalisk miljö. Vid sekelskiftet
dominerade den "liberala” evangelieforskningen, som
hos J. återfann grunddragen i modernt
protestantiskt religionsideal och försökte att rekonstruera
Jesu liv och personlighet på historisk och
psykologisk väg. Ett dråpslag mot dessa liberala ”Jesu
liv” och moderniserande, psykologiserande
jesus-bilder riktade A. Schweitzer i sin bok ”Von
Reimarus zu Wrede” (1906; senare uppl. med titeln
”Geschichte der Leben-Jesu-Forschung”), där han
visade, att nyckeln till evang. ligger i
”eskatolo-gien”*; Jesus talade och handlade som Messias
inför världsundergången. Sedan dess bildar den
eskatologiska åskådningen huvudsynpunkten för
tolkningen av jesustraditionen, och forskningen har
definitivt avstått från att skriva ”Jesu liv” el.
teckna hans karaktärsbild. En stark skepsis
gentemot den evangeliska traditionen finner man hos
vissa forskare, ss. J. Wellhausen, W. Bousset och
W. Wrede. Radikal skepsis möter hos Bruno
Bau-er, som förnekade Jesu historiska existens och
ansåg evang. vara litterära fiktioner. I hans spår
vandra moderna kritiker, ss. A. Drews, W. B.
Smith (”Ecce Deus”, 1911). I de senares tolkning
av evang. spela astralmytologiska motiv en stor
roll. — På socialdemokratiskt håll har man velat
göra Jesus till samhällsförbättrare (K. Kautsky,
F. Naumann). — Även ur medicinsk (psykopatisk)
synpunkt har man behandlat J. — Talrika försök
ha gjorts att skriva Jesu liv i romanform och låta
den diktande fantasien utforma och utfylla de
evangeliska berättelserna; början gjordes o. 1800
av K. F. Bahrdt och K. Venturini (”Natürliche
Geschichte des grossen Propheten von Nazareth”,
1800—02); i nyaste tid märkas bl.a. G. Papini, W.
v. Molo, Emil Ludwig, G. Carlberg, Schalom
Asch. A.J.F.
Konsthistoria. Någon porträttkonst har icke
florerat i Palestina, och om Jesu verkliga utseende
vet man intet. Ingen av hans samtida har
efterlämnat någon skildring därav. (De länge som
”autentiska” ansedda Abgarus-bilderna och
Vero-nika-bilderna ha uppstått ur legendarisk tradition;
se Abgarusbilder, Veronika och Lukas.) När äldre
kyrkofäder skildra hans utseende som ”oansenligt”,
kan detta bero på motsatsen till hans himmelska
kallelse. Ä andra sidan är den sköna bild, som det
s.k. Lentulusbrevet* utmålar, en idealbild, men
denna beskrivning har visserligen utövat
inflytande på senare framställningar av J. När den
kristna kyrkan under 2:a årh. började begagna
sig av konstnärliga uttrycksmedel, blev den
gestalt, varunder Frälsaren framställdes, helt
natur
— 1197 —
— iiq8 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
