Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Johan utan land (konung av England) - 2. Johan av Gaunt (prins av England) - 1. Johan I (konung av Frankrike) - 2. Johan II, den gode (konung av Frankrike) - 3. Johan V av Armagnac (fransk furste) - 4. ”Johan III” (fransk tronpretendent) - Johan (prins av Glücksburg) - Johan den milde (greve av Holstein-Kiel) - Johan (Hans) Adolf (hertig av Holstein-Plön) - Johan av Brienne (konung av Jerusalem, latinsk kejsare) - 1. Johan I (konung av Kastilien)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN
Lackland), konung (1167—1216), Henrik II :s yngste
son. Under tvister mellan kung Henrik och hans
äldre söner sökte Henrik binda J. på sin sida
genom förläningar. I den slutliga
sammansvärjningen mellan bröderna 1189 före Henriks död
deltog emellertid J. Under Rikard Lejonhjärtas
deltagande i 3:e korståget konspirerade han med
konungens fiender på kontinenten för att bli
herre i England. J. designerades 1199 med
förbigående av Artur av Bretagne, son till en J:s äldre
broder, till tronföljare. Sedan han s.å. efterträtt
Rikard, sökte han fortsätta dennes kontinentala
politik men led ständigt motgångar mot Filip II
August av Frankrike och förlorade till denne
största delen av de engelska besittningarna på
fastlandet. 1214 lyckades J. medverka till en
mäktig koalition mot Frankrike, men Filip Augusts
seger vid Bouvines krossade även denna gång hans
förhoppning. Vid hans död stod den franske
tronföljaren Ludvig i England med en invasionshär.
Inrikespolitiskt utmärkes J:s regering dels av
aristokratiens frammarsch mot konungamakten,
manifesterad 1215 i Magna charta*, dels av J:s
försök att genom erkännande av påvens suveränitet
söka kyrkopolitisk försoning med Innocentius III,
med vilken han legat i fejd till följd av motstånd
mot ärkebiskop Stefan Langton av Canterbury.
J., som var gift två gånger, med Isabella av
Glou-cester och Isabella av Angouléme, hade sönerna
Henrik III, som blev hans efterträdare, och Rikard
av Cornwall, tysk-romersk konung 1257. — Litt.:
K. Norgate, ”John Lackland” (1902). [E.LöJB.
2) Johan av Gaunt, prins (1340—99),
hertig av Lancaster*.
Frankrike. 1) Johan (fra. Jean) I, konung, son
till Ludvig X, föddes 1316 efter faderns död, blev
enl. gällande tronföljdsordning automatiskt
konung men dog efter 7 dagar.
2) Johan II, den gode (Jean le bon),
konung (1319—64), var son till Filip VI, som han
efterträdde på Frankrikes tron 1350. Han
fullföljde faderns
ridderligt feodala
regerings-ideal. Hans oöverlagda
och våldsamma
uppträdande mot konung
Karl av Navarra och
några högadliga
vasaller framkallade ett
förnyande av kriget
med England. J. blev
1356 trots mångdubbel
övermakt slagen och
tillfångatagen vid
Poi-tiers av prinsen av
Wales. Efter freden i
Bré-tigny 1360 lösgavs J.
ur fångenskapen men återvände dit för att ej bryta
ridderskapets lagar, då hans son, vilken lämnats
som gisslan, rymt. J. dog 1364 i England. Den
sociala spänning, som hans regering skärpt, tog
sig uttryck i starka inre omvälvningar, bl.a. ett
svårt bondeuppror 1358 (se Jacquerie). J., som
från 1332 var g.m. Bonne av Luxemburg, dotter
till konung Johan den blinde av Böhmen,
efterträddes av sonen Karl V. [E.Lö.]B.
3) Johan V av Armagna c, feodalfurste
(d. 1473), deltog i Ligue du bien public
(förbundet för allmänt bästa), som adelns mera
framträdande medl. bildade mot konung Ludvig XI
1465, och hörde även i fortsättningen till de mest
svårhanterliga herrarna; han drog sig icke för
förbindelser med utländska makter. Då Ludvig
XI upptog kampen mot feodalherrarna, vände
han sig 1472 mot J. Dennes fästning Lectoure
måste kapitulera 1473, och J. själv dödades, mot
kapitulationsbestämmelserna, av en av konungens
bågskyttar. I.A.
4) ”Johan III”, tronpretendent (1874—1939),
se Guise, sp. 257.
Glücksburg. Johan, prins (1825—1911), se
Hans, Danmark 3).
Holstein-Kiel. Johan den milde, greve (d.
1359), son till Gerhard den blinde och Erik
Klip-pings änka, Agnes. Jämte sin kusin, Gerhard
av Rendsburg, bistod J. 1326 den danska
stor-mannaoppositionen i att störta halvbrodern
Kristofer H, men då han såg sig skjuten åt sidan
av den övermäktige Gerhard, understödde han
Kristofer, då denne 1329 återvann den danska
kronan. För sin hjälp lät han dyrt betala sig,
bl.a. genom pantsättning av Skåne. I förbund
med Kristofer sökte J. 1331 krossa Gerhard,
vilket misslyckades genom Kristofers nederlag på
Lohede s.å. I freden i Kiel 1332 förstod J. att
närma sig Gerhard, och båda delade det danska
riket med St. Bält som demarkationslinje,
varvid J. tog ö. Danmark på sin lott. Hans
maktställning här led 1332 ett svårt avbräck, då
skåningarna avföllo och anslöto sig till Sverige.
Under den följ, tiden spelade J. ej någon mera
framträdande roll; han understödde Valdemar
At-terdag, då denne 1340 besteg tronen. H.Bg.
Holstein-Plön. Johan (Hans) Adolf,
hertig (1634—1704), blev, efter att ha deltagit i krigen
mot turkarna och fransmännen, 1676 dansk
överfältmarskalk och s.å. president i krigskollegiet.
Ivrig tillskyndare av kriget med Sverige tog J. en
väsentlig del i Griffenfelds störtande och förde
befälet över den danska hären vid dess
landstigning i Skåne. De stora danska framgångarna där
voro till stor del J:s förtjänst. På hösten
nedlade J. på gr. av misshälligheter med konungen
befälet, ehuru han ännu länge kvarstod i dansk
tjänst. Senare blev han nederländsk
fältmarskalk. P.S.
Jerusalem. Johan av Brienne, konung,
latinsk kejsare (d. 1237). J. var son till greve
Érard II av Brienne och utsågs av konung Filip
August till make åt Konrads av Montferrat
dotter Maria, arvtagarinna till konungariket
Jerusalem. J. drog 1209 till Palestina, ingick sitt
giftermål och mottog värdigheten som konung
av Jerusalem. Då han märkte, att hans egna
resurser ej förslogo mot saracenerna, gjorde han
kejsar Fredrik II till sin måg och lät honom
överta kungatiteln. 1229 valdes J. till latinsk
kejsare vid sidan av Balduin II. J. tillbakaslog
med framgång grekernas och bulgarernas
angrepp på Konstantinopel. E.Lö.
Kastilien. 1) Johan (spa. Juan) I, konung (1358
—90), blev vid fadern Henrik H:s död 1379
konung, låg intill 1387 i strid med Johan av Gaunt,
vilken som svärson till Peter den grymme gjorde
— 1235 —
— 1236 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
