Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Johan (hertig av Östergötland) - 5. Johan Kasimir (svensk hertig) - Johan Georg (furste av Anhalt-Dessau) - 1. Johan I (konung av Aragonien) - 2. Johan II (konung av Aragonien) - 1. Johan Cicero (kurfurste av Brandenburg) - 2. Johan Sigismund (kurfurste av Brandenburg) - Johan den orädde (hertig av Burgund) - Johan (konung av Böhmen) - 1. Johan utan land (konung av England)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN
och visade sig som en tapper krigare ehuru utan
några större fältherreegenskaper. De följ, åren
kännetecknas av ett nära samarbete mellan kungen
och hertigen, varvid dock konflikter icke
saknades. J., som personligen synes ha varit eftergiven,
påverkades härvid ofta av den viljestarka
änkedrottning Kristina, som i egenskap av
förmyndare för sin yngre son, Karl Filip, var mån om
att bevaka arvfurstarnas rättigheter gentemot
kungen. Motsättningen kom särsk. till uttryck
vid 1617 års båda riksdagar, då J. även måste
värja sig för kungens misstankar om samröre
med Sigismund. Den då tillkomna Örebro stadga
mot katoliker hade även sin spets mot J., likaså
1617 års riksdagsordning, som på olika sätt
inskränkte hans befogenheter. — I sitt hertigdöme
styrde J. med stor självständighet men
undergrävde dess finanser genom slösaktighet och
dyrbara byggnadsföretag. 1612 hade han på
änkedrottningens önskan gift sig med Gustav II
Adolfs syster Maria Elisabet, som snart visade
sig sinnessjuk. När han 1618 avled utan äkta
arvingar, indrogs hans hertigdöme till Kronan. —
Litt.: F. Lindberg, ”Hertig J. av Östergötland
och hans furstendöme” (i ”Historisk tidskr.”,
1941). S.A.N.
5) Johan Kasimir, hertig (1589—1652),
pfalzgreve, se nedan Pfalz-Zweibrücken.
Anhalt-Dessau. Johan (ty. Johann) Georg
II, furste (1627—73), trädde 1655 i svensk tjänst
som kav.-överste och deltog i krigen i Polen och
Danmark. 1658 övergick han i brandenburgsk
tjänst, där han genast blev general av kav. och
ståthållare i Kurmark, som han 1674 försvarade
mot svenskarna. Från 1660 var J. regerande
furste av Anhalt-Dessau.
Aragonien. 1) Johan (spa. Juan) I, konung (d.
1395), efterträdde 1387 sin fader Pedro IV, känd
genom sitt yppiga hov, vilket han gjorde till ett
centrum för trubadurdiktning och musik,
efterträddes 1395 av sin bror Martin, tidigare konung
av Sicilien.
2) J o h a n II, konung (d. 1479), son till
Ferdinand I av Aragonien, 1419 g.m. Blanca av
Na-varra. Han besteg jämte henne 1425 Navarras
tron, undanträngde vid hennes död 1441 sonen
Karl av Viana från hans mödernearv, ingick nytt
äktenskap med Johanna Henriques och
efterträdde 1458 sin bror Alfons V i Aragonien med
Sardinien och Sicilien. Johannas försök att utestänga
Karls barn i i:a giftet från tronföljden till
förmån för sin och J:s son Ferdinand ledde till många
internationella och inre slitningar samt
familje-dramer — Karl av Viana avled 1461, trol.
förgiftad — men kröntes slutl. med framgång, och
J. efterträddes 1479 i Aragonien av Ferdinand, som
då redan äktat Isabella av Kastilien, varigenom
Spaniens enhet grundades. B.
Brandenbur g. 1) Johan (ty. Johann) C i c e r o,
kurfurste (d. 1499), son till kurfurst Albrekt
Akilles, hyllades 1470 som landsherre i
Mark-Brandenburg och regerade självständigt redan
under faderns livstid. J. ägnade sin
uppmärksamhet företrädesvis åt den inre politiken och
bekämpade laglöshet och rovridderskap. J :s
humanistiska lärdom var berömd i samtiden.
2) Johan Sigismund, kurfurste (1572—
1619), var som regent (1608—19) föga betydande
men förvärvade genom giftermål med Anna av
Preussen 1618 detta land. Anna hade även
anspråk på det jülichska arvet (se Jülich), vilka blevo
aktuella vid den siste hertigens död 1609. Av
religiös övertygelse men säkerligen även för att
vinna nederländarnas hjälp i kampen om detta rika
arv, övergick J. 1613 till den reformerta läran,
men hans försök att åstadkomma en
sammansmältning mellan de båda protestantiska kyrkorna
strandade på hans strängt lutherska undersåtars
motstånd. P.S.
Burgund. Johan den orädde (fra. Jean
sans peur), hertig (d. 1419). Sitt tillnamn
förvärvade J. som deltagare
i det ungerska
krigståget mot turkarna 1396.
Han efterträdde sin far
Filip den djärve som
hertig av Burgund
och lade därtill
Flandern efter sin mor,
samtidigt som
förbindelser knötos med
andra nederländska stater.
Under den rådande
förvirringen i
Frankrike, vars konung
Karl VI var
sinnessjuk, fullföljde J. sin
fars planer att få inflytande över regeringsmakten
där och råkade därigenom i strid med Ludvigs
av Orléans parti, som hade samma önskan. J. lät
1407 röja Ludvig ur vägen, och univ. i Paris, som
sympatiserade med J., tillät Jean Petit att
försvara mordet som tyrannmord. Fullt inbördeskrig
följde nu i Frankrike mellan J:s anhängare,
bour-guignons, och det orléanistiska partiet, armagnacs.
J. förband sig, reellt om också ej formellt, med
Henrik V av England, då denne företog ett
eröv-ringståg mot Frankrike; han erövrade 1418
huvudstaden, där han hade starka sympatier. Emellertid
började han finna engelsmännens segrar hotande,
och då dauphin befanns villig till underhandlingar,
möttes de i sept. 1419 på bron vid Montereau. Det
blev ordväxling mellan furstarna; J. dödades av
en av dauphins män, dock var detta tydligen ej
avsett från dauphins sida. — J. var den förste av
de nyburgundiska furstarna, har man sagt, som
helt var burgundare, ej Valois; han hyste stort
intresse för de flandriska delarna av sitt rike. Hans
död framkallade en ännu skarpare motsättning än
förut mellan Frankrike och Burgund. I.A.
Böhmen. Johan (tjeck. Jan), konung (1296
•—1346), son till kejsar Henrik VII, blev greve
av Luxemburg 1309 och konung av Böhmen 1311.
J. följde de luxemburgska familjetraditionerna
genom konsekvent front mot huset Habsburg.
Efter faderns död stödde han Ludvig Bayraren
mot Fredrik den sköne. Efter den sistn:s
slutliga nederlag 1322 blev emellertid förhållandet
spänt mellan J. och kejsar Ludvig. Upprepade
militärexpeditioner till Italien misslyckades för
J., som här sökte uppträda som kejsarens rival.
Han understödde Frankrike i hundraårskriget
och stupade i slaget vid Crécy 1346. E.Lö.
England. 1) Johan utan land (eng. John
— 1233 —
— 1234 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
