Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan av Leiden - Johan av Nepomuk - Johan av Österrike - Johan Baliol - Johan Brunke - Johan Cicero - Johan den fullkomlige - Johan den gode - Johan den orädde - Johan den store - Johan Filipsson - Johan Fredrik - Johan Georg - Johan Kasimir - Johann (namn) - Johanna - Johanna (”påvinna”) - Johanna av Valois - 1. Johanna (fransk furstinna) - 2. Johanna av Valois (drottning av Frankrike) - Johanna den vansinniga (drottning av Kastilien) - 1. Johanna (drottning av Navarra) - 2. Johanna - 1. Johanna I (drottning av Neapel) - 2. Johanna II (drottning av Neapel)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN AV LEIDEN
Johan av Leiden, se Jan van Leiden.
Johan av Nepomuk, helgon, se Jan av
Nepo-muk.
Johan av Österrike, se Juan de Austria.
Johan Baliol, konung av Skottland, se Baliol.
Johan Brunke, drots, se Brunkow, J.
Johan Ci’cero, kurfurste, se Johan,
Branden-burg i).
Johan den fullkomlige, konung, se Johan,
Portugal 2).
Johan den gode, konung, se Johan, Frankrike 2).
Johan den orädde, hertig, se Johan, Burgund.
Johan den store, konung, se Johan, Portugal 1).
Johan Filipsson, storman (d. 1280), tillhörde
genom släktförbindelser det mot Birger Jarl och hans
ättlingar fientliga parti, som i Erikskrönikan
benämnes folkungar. Under 1270-talets förra del
konspirerade han mot kung Valdemar; efter
Magnus Ladulås’ upphöjelse ställde han sig 1278 i
spetsen för ett uppror mot denne; trots att
förlikning åstadkoms, lät Magnus 1280 i Stockholm
avrätta J. jämte två hans nära fränder.
Johan Fredrik, kurfurste, se Johan, Sachsen 2).
Johan Georg. 1) Furste, se Johan,
Anhalt-Dessau. — 2) Kurfurstar, se Johan, Sachsen 3)
-6).
Johan Ka’simir. 1) Pfalzgreve, se Johan,
Pfalz-Zweibrücken. — 2) Konung, se Johan, Polen 2).
Johann’, tyska namnformen för Johan.
Johanna, urspr. hebreiskt kvinnonamn; eg.: Gud
har handlat i nåd.
Johanna (”p å v i n n a”), enl. medeltida
tradition (i skrift betygad sedan mitten av 1200-talet)
en kvinnlig påve, som skulle ha efterträtt Leo IV
(850-talet) under namn Johannes Anglicus
(enl. vissa versioner var J. av engelsk börd).
Traditionen berättar, att J. röjt sitt kön genom att
under en procession nedkomma med ett barn.
Uppgifterna sakna allt historiskt underlag.
Traditionen om J. antages ha uppkommit som förklaring
till vissa ceremonier vid påvarnas insättande i
ämbetet, vilka av folket missuppfattats som en
undersökning av deras kön, undvikandet av vissa
gator vid kyrkliga processioner och genom oriktig
tolkning av en Mitrastaty med inskrift. — Litt.:
J. J. I. v. Döllinger, ”Die Papst-Fabeln des
Mittel-alters” (2 Aufl. 1890); E. Vacandard, ”Études de
cri-tique et d’histoire religieuse”, 4 (1923). S.N.
Johanna av V a 1 o i s, helgon (1464—1505),
1476 g.m. hertigen av Orléans, sedermera konung
Ludvig XII. Sedan maken 1498 utverkat påvens
upplösning av äktenskapet, drog sig J. tillbaka
till ett slott i Bourges och grundade där en
1501 av påven erkänd fransk annunciatorden.
Själv avlade hon 1503 klosterlöftena. Enl.
påv-ligt dekret skall J., vars kult varit tillåten
sedan 1742 (festdag V2), kanoniseras under
jubelåret 1950.
Johanna, furstinnor.
Frankrike. 1) J oh ann a (fra. Jeanne) av Navarra
(d. 1305), dotter till konung Henrik den tjocke av
Navarra, som därjämte var greve av Champagne
och Brie. 1284 g.m. Filip den sköne av Frankrike
tillförde hon den franska kronan sina arvländer.
2) Johanna av Valois, drottning (1464—
1505), se Johanna (helgon).
Kastilien. Johanna den vansinniga (spa.
Juana la loca), drottning (1479—1555), dotter till
Ferdinand den katolske av Aragonien och Isabella
av Kastilien, blev 1496 g.m. Filip den sköne av
Habsburg, som 1482 tillträtt det burgundiska
mödernearvet. T.v. residerade makarna i
Nederländerna. Genom dödsfall i spanska kungafamiljen blev
J. 1500 närmaste arvinge till de förenade spanska
rikena, erkändes snart som sådan och vistades
tidvis i Spanien. Redan nu framträdde tecken på
begynnande sinnessjukdom, och då J. efter
moderns död 1504 hyllades som drottning av
Kastilien, kom hon aldrig att personligen föra
regeringen. Först 1506 anlände hon från
Nederländerna till Spanien. I den tvekamp om makten, som
utbröt emellan fadern och maken, avgick den
senare med segern men avled s.å. Ferdinand övertog
nu regeringen även i Kastilien och lät inspärra J.,
vars förstånd allt mer omtöcknades, i Tordesillas.
Vid hans död blev J:s son Karl konung. De
upproriska comuneros* sökte 1520 förmå henne att
överta regeringen, men förgäves. I sitt äktenskap
hade J. utom sönerna Karl (V) och Ferdinand (I)
fyra döttrar, bland dem Isabella, g.m. Kristian II
av Danmark och Sverige. — Litt.: Biogr. av L.
Pfandl (1930) och M. Prawdin (1938). B.
Navarra. 1)
Johanna (Jeanne
cTAl-bret), drottning (1528
—72), dotter till
konung Henrik II
d’Al-bret av Navarra, 1548
g.m. Anton av
Bourbon, med vilken hon
hade sonen Henrik
(IV av Frankrike).
1555 blev hon regent i
Navarra; hon var
anhängare till Calvin
och uppträdde,
utmärkt genom
viljekraft och statsklokhet,
jämte sin svage gemål som ledare för de franska
reformerta. J. avled kort före Bartolomeinatten.
2) Johanna, se ovan Frankrike 1).
Neapel. 1) Johanna (ital. Giovanna) I,
drottning (d. 1382), dotter till hertig Karl av
Ka-labrien av huset Anjou, ärvde 1343 Neapels tron
efter sin farfar kung Robert den gode. Hennes
giftermål med sin släkting Andreas av Ungern
slutade med att denne mördades i sitt palats,
trol. på anstiftan av J. Andreas’ bror, konung
Ludvig av Ungern, ryckte med en här mot
Neapel. J. sökte och fann stöd hos
påvemakten, åt vilken hon avträdde Avignon. Genom
upprepade giftermål sökte hon erhålla en
tronarvinge. Hon störtades och dödades 1382 av Karl
av Durazzo. E.Lö.
2) Johanna II, drottning (d. 1435), dotter
till Karl III av Neapel, efterträdde 1414 sin bror
Vladislav. Hennes älskare, greve Alapo, skötte
regeringen. J:s äktenskap med Jakob av
Bourbon förde till schism, som ändade med Jakobs
fångenskap och landsflykt. Under inflytande av
en ny älskare, G. Caracciolo, gynnade J.
ömsevis Ludvig av Anjou och Alfons av Aragonien
som tronföljare. En öppen brytning med Alfons
— 1243 —
— 1244 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
