Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Joniska öarna - Jonisk stil - Jonisk tonart - Jonium - Jon Jarl - Jonk - Jonkheer - Jonkvill - Jon Litle - Jón Loptsson - Jonn (Jonn-Andersson), Gunnar - Jonn-Andersson, Gunnar - Jonnart, Charles - Jonon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JONON
1807 införlivade dem i Frankrike. Efter hand
besatte engelsmännen den ena efter den andra
av öarna; dessa ställdes vid uppgörelsen 1814
—15 under engelskt skydd och organiserades
som Joniska öarnas förenade stater. Vissa
områden på fastlandet, som under det venetianska
och franska herraväldets tid varit fast förenade
med J., överlätos till Turkiet. Republiken styrdes
täml. autokratiskt av de engelska
generalguvernörerna, men de befrämjade kraftigt öarnas
materiella och kulturella uppsving. På J.
framträdde emellertid en rörelse, som önskade deras
anslutning till moderlandet, och tid efter annan
ägde oroligheter rum. 1864 överläto britterna J. till
Grekland. J.F.;B.
Jonisk stil, konsthist., se Kolonnordning.
Jonisk tonart, mus., se Kyrkotoner.
Jonium, kem., se lonium.
Jon Jarl, storman, omtalad i ”Erikskrönikan”,
som berättar, att J. i 9 år bekrigat hedniska
ryssar och ingrer; omedelbart efter sin
hemkomst överfölls han och dräptes av hedningar på
sin gård Askanäs. J :s hustru överföll med
krigsmakt J :s mördare, som nedgjordes vid ”Estaskär”.
”Erikskrönikan” tillåter icke någon datering av de
omtalade händelserna, och J. kan icke identifieras
med någon från andra källor känd person. Om
hans historiska realitet råder likaledes ovisshet.
— Litt.: N. Ahnlund i ”Svensk sägen och hävd”
(1928); A. Stade i ”Historisk tidskr.”, 59 (1939). B.
Jonk [jånk], sjöv., se Djonk.
Jonkheer [jåij’kher] (jfr Junker), titel på
holländsk adelsman (se Adel, sp. 160).
Jonkvill [Jåijkvill’] (av fra. Jonquille), art av
fam. narcissväxter*.
Jon Litle, dansk storman, se Litle.
Jon Loptsson, isländsk hövding (1124—97), var
sonson till Sämund frode; hans mor var oäkta
dotter till Magnus Barfot. Från mitten av noo-talet
bodde J. på gården Oddi, där hans fosterson Snorre
Sturlasson uppfostrades. Då J. var fint bildad och
litterärt intresserad, fanns där antagl. ett gott bibi.
J. var mycket inflytelserik, särsk. på alltinget, och
vann genom klokhet och humanitet allmän aktning.
Till J :s ära är skriven ”Nöregs konungatal”.
Jonn (förut J o n n-A n d e r s s o n), Gunnar,
målare (f. 19/2 1904). J. representerar i yngre
skå-nemåleri det dramatiska, nästan vulkaniska
temperamentet och den himlastormande, ofta
färgvilda fantasiflykten, som söker halvt kosmiska
perspektiv över tillvaron och patetiska symboler
för tidsandan. Han började som amatörmålare
på lediga stunder, studerade vid Skånska
målarskolan 1926—28, debuterade 1929 och hade en
stor, förvirrande utställning av övervägande
makaber art på Malmö rådhus 1933. S.å. blev han
elev av A. Jörgensen vid Köpenhamns konstakad.
och fortsatte där till 1937, sista tiden på
fresko-skolan. Efter en tidigare resa i Tyskland 1930,
som torde ha befordrat en litterär-filosofisk
inställning till konsten, besökte J. Norge 1934 och
1935 samt Jugoslavien 1937. Han utförde 1938
—39 al secco-målningar i Solidars kontorshus och
ABF:s nybyggnad, Malmö, ofta överfyllda av
häftigt agerande figurer i olika skala. Samma
improviserat hopgyttrande kompositionssätt dröjde
kvar i J :s väggmålning i Trelleborgs nya hamn-
Gunnar Jonn: Rum, drama, rekvisita, II. Gouache 1947.
kontor 1943, en parafras över
handelsförbindelserna med kontinenten, men själva
färgbehandlingen fick där en angenämare, mural karaktär.
— Linjerytmen och den upprörda el. spända
idé-patetiken äro ledande element i J :s konst, där
man emellertid sedan 1930-talets slut även
frapperats av en rad materialexperiment i samband
med ökat intresse för naturen och färguttrycket,
ss. reliefbetonade målningar med
kromoplast-massa. — I koloristiskt avseende har J:s måleri
ofta tett sig ganska grovt och hårt el. råkallt,
men ibland har färgen fått frisk strålkraft, särsk.
i barnporträtt, i stilleben och i vinterbilder från
Simlångsdalen. Den tidiga 1930-talsproduktionen
hade en förhärskande stämning av mardröm och
spökromantik (serien ”Hund skäller på månen”
med genombrutna husfasader m.m.), som sedan
med tillsats av realistiska, aktuella inslag kunde
glida över i antikrigstendens (”Tidsbild”, ”1
ljuskäglan”, ”Friheten i bojor”, ”Flyglarm”,
”Häx-dans 1939”), samtidigt som direkt naturstuderade
bilder sågo dagen. Vissa fönstermotiv med i
nattmörkret framrusande tåg förenade fantasi- och
verklighetsprägel. Efter en mera lugnt
naturalistisk period sköt mot slutet av 1940-talet den
uppjagade fantastiken fram på nytt i vissa bilder
(”Drömspel”, ”Man, som bryter sig ut”,
”Expansion”, ”Väntan”, ”Rum, drama, rekvisita”), ibland
med en anknytning till teatern, som samtidigt
ännu tydligare märktes hos J:s äldre
gruppkamrat i Aura, Martin Emond. — Litt.: H.
Hede-mann-Gade, ”Skånsk konstrevy” (1945). H.Ge.
Jonn-Andersson, Gunnar, målare, se Jonn.
Jonnart [zåna’r], Celestin August Charles,
fransk politiker (1857—1927), deputerad 1889—1914,
därefter senator, minister för offentliga arbeten i
Casimir Périers kabinett 1893—94, generalguvernör
i Algeriet 1909—11, utrikesminister i Briands
regering 1913. Som republikens överkommissarie
i Aten 1917 framtvang han konung Konstantins
tronavsägelse. 1921 blev han fransk ambassadör
vid påvestolen. Led. av Franska akad. 1923.
Jonon [-å’n], kem., ett terpenartat ämne, som har
samma doft som iron, den luktande principen i
violrot. J. kan syntetiskt framställas genom
kon-densation av citral och aceton samt efterföljande
behandling med svavelsyra.
SU 15.
3 — Red. avsl. 17/i 50.
— 65 —
— 66 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
