Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordan (flod) - Jordan (stat) - Jordan, Alexis - Jordan, Wilhelm (författare) - Jordan, Wilhelm (geodet) - Jordan, Sverre - Jordan, Pascual - Jordanalys - Jordana y Souza, Francisco - Jordandar, gnomer - Jordanes (Jornandes)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JORDANES
forsar och fall. Från Gennesaret till Döda havet
(392 m u.h.) genomflyter J. den djupa, 104 km
långa Jordandalen (al-Ghaur el. el-Ghor, ”sänkan”),
i vars mäktiga, av J. och dess bifloder tidigare
avlagrade sedimentmassor floden uteroderat två
dalgångar, en bredare och äldre (härstammande från
en tid med fuktigare klimat och därmed större
vattenföring) och i denna en yngre och smalare,
den nuv. flodbädden. Trots att J. på denna
sträcka har en fallhöjd av 184 m, har den ett mycket
slingrande lopp. Flodbädden kantas av en
halv-tropisk galleriskog, men f.ö. är dalslätten på gr.
av den ringa nederbörden en öken med bebyggelse
endast vid mynningen av större bifloder (t.ex.
Betsan) el. där kraftiga källor springa fram (t.ex.
Jeriko). Bifloderna, av vilka Jarmuk är den
största, äro obetydliga och knappast hela året
vattenförande. J. mynnar med ett delta i Döda havet och
är under större delen av sitt lopp gränsflod mellan
å ena sidan Palestina och å den andra Syrien och
Transjordanien. Jfr Döda havet. — Litt.: V.
Schwöbel, ”Der Jordangraben” (i ”Zwölf
länder-kundliche Studien, von Schülem A. Hettners ihrem
Lehrer zum 60. Geburtstag”, 1921). J.C.
Jorda’n, stat, se Jordanien.
Jordan [zårdan’], Alexis, fransk botanist (1814
—97), utgav ett flertal arbeten i beskrivande
botanik, däribland det berömda verket ”Icones ad
flo-ram Europae” (3 bd, 1866—1903; tills, med J.
Four-reau). Mest bekant är dock J. för sin uppfattning
av artbegreppet. Genom undersökningar i
naturen och renkulturer utgående från ett individ kunde
han visa, att Linnés arter till stor del äro
kollektiva och bestå av en större el. mindre grupp
ärftligt konstanta elementararter, s.k. jordanoner.
Varje art liksom varje släkte har enl. J. ett geografiskt
centrum, numera kallat gencentrum, där
elementar-arterna förekomma talrikast. Bland anhängarna
av J:s skola må nämnas Michaele Gandoger, vars
”Flora Europae” utgör det omfångsrikaste verket
i denna forskningsriktning. J:s arbeten ha varit
av stor betydelse för ärftlighetsforskningen och
växtförädlingen. G.
Jordan [jår’-], Wilhelm, tysk författare (1819
—1904). Mest kända av J:s skönlitterära verk äro
den stora lärodikten ”Demiurgos” (3 bd, 1852—54)
och ”Die Niebelunge” (1867—74). J. skrev även
dramer och romaner samt översatte klassiska
diktverk (Homeros, Sofokles, Eddan, Shakespeare). —
Litt.: M. R. v. Stern, ”W. J.” (1910).
Jordan [jår’-], Wilhelm, tysk geodet (1842
—99), prof, i Karlsruhe 1868, i Hannover 1882.
J. har lämnat värdefulla bidrag inom nästan alla
områden av geodesien. Han utgav 1873 en lärobok
i geodesi, sedermera utvidgad till ”Handbuch der
Vermessungskunde” (3 bd), vilken alltjämt utgår
i nya uppl.
Jo’rdan, Sverre, norsk tonsättare och pianist
(f. 1889), elev av bl.a. J. V. Da Motta, C.
An-sorge och W. Klatte. J. verkar som
musikkritiker och kördirigent i Bergen och är sedan 1932
kapellmästare vid Den nationale scene. Förutom
mer än 100 sånger har han, i en stil, som
närmast anknyter till Grieg, komponerat
orkesterstycken (t.ex. sviten ”Norvegiana”), musik till
Björnsons ”Halte Hulda”, violin- och klaver-
stycken, kantater och körverk (t.ex. ”Smeden”),
manskvartetter m.m. Å.D.
Jordan [jår’-], Pascual, tysk fysiker (f. 1902),
prof, i teoretisk fysik i Rostock 1929, i Hamburg
1947. J. har jämte M. Born väsentligen bidragit
till utvecklandet av de heisenbergska
kvantummekaniska idéerna till en systematisk
matrismekanik (se Kvantummekanik). Bland J:s skrifter
märkas ”Elementare Quantenmechanik” (1930; tills,
med M. Born), ”Anregung von Quantensprüngen
durch Stösse” (1926; tills, med J. Franck).
Jordanalys avser att utröna jordarters och
jordmånens kemiska, fysikaliska och biologiska
beskaffenhet och tjänar främst praktiska syften. Sedan
gammalt skiljes mellan kemisk och mekanisk j.
Den mekaniska, som utföres dels genom
sikt-ning, dels — beträffande de finare kornstorlekarna
— genom slamning*, åsyftar att fastställa
proportionerna mellan de ingående kornstorleksgrupperna
(jfr Jordarter). Härtill kommer ofta bestämning av
kapillaritet, hygroskopicitet, vattenhalt, hållfasthet
och krympning m.m. Den kemiska utföres på
vanlig analytisk väg och avser vanl. mängden av för
kulturväxterna assimilerbara näringsämnen, ofta
kompletterad av växtodlingsförsök och
bestämning av surhetsgraden el. den s.k.
vätejonkoncentrationen. För bestämning av torvjordarternas
struktur och moderformation tillgripes
mikroskopisk analys. Jfr Pollenanalys. G.Fn.
Jordana y Souza [/årÖa’na i so’za],
Francisco Gömez, greve, spansk ämbetsman (1876
—1944), urspr. officer, tjänstgjorde på Cuba och
i Marocko, kapten 1903, generallöjtnant 1928,
överkommissarie i Marocko 1928—30. J., som
under Primo de Riveras diktatur en kort tid
varit utrikesminister, erhöll 1938 samma post i
Francos nationalistregering och blev samtidigt
v. statschef. Han avgick i aug. 1939 och ersattes
av F. Suner men övertog vid dennes avgång 1942
ånyo ledningen av utrikesministeriet. B.
Jordandar, g n o m e r, se Elementarandar.
Jorda’nes (Jornandes), romersk-gotisk
hävdatecknare (500-talet), har författat framställningar
om den romerska och den gotiska historien;
endast den sistn. (”De origine actibusque Getarum”,
utg. 1882 av Th. Mommsen i ”Monumenta
Germa-niae historica”) har självständigt källvärde. J.
identifierar i enlighet med tidens uppfattning goterna
med geterna och gör därigenom de förras historia
äldre och bragdrikare. Den gotiska stammens
hemland förlägger han till ön Scandza, Skandinavien.
Av förhållandena där ger han en skildring, som
endast till ringa del går tillbaka på nu bevarade
källor och är den utförligaste beskrivningen av
Norden i så gammal tid. Här förekomma de
mång-debatterade uppgifterna om herulernas fördrivande
genom danerna och dessas ursprung från svearna.
Utom daner och svear omtalar J. ett stort antal
stammar i Norden. Det förefaller, som om han
hade särsk. god reda på folken i v. Skandinaviska
halvön. Man kan knappast tveka om att han
nämner ett antal småstammar i n.v. Skåne, Halland och
Norge. Dock härska ännu rörande enskildheter
vitt skilda åsikter. Som källa för den nordiska
historieforskningen har J. använts redan under
medeltiden; den prosaiska krönikans förf, känner
hans verk och drar därur slutsatser ang. goternas
— 81 —
— 82 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
