Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JORDEN
Fig. 3. Jordens ställning vid sommarsolståndet.
Fig. 4. Jordens ställning vid dagjämning.
Copernicus anförde ej några direkta bevis för j:s
rotation, dessa framkommo först senare. Ett
sådant är en fallande kropps avvikelse mot ö., vilket
först anfördes av Newton. En högt belägen punkt,
t.ex. toppen av ett torn, ligger längre från j:s
medelpunkt än själva jordytan och får därför på
gr. av j:s rotation en större hastighet mot ö.
Låter man en kropp falla från tornets topp till
marken, bibehåller den på gr. av trögheten sin
större hastighet och faller därför ej lodrätt utan
avviker något åt ö. Sådana fallförsök ha utförts
av Benzenberg (1802, 1804) och Reich (1831); de
ha utfallit i god överensstämmelse med teorien.
Det mest påtagliga beviset för j:s rotation är
Foucaults pendelförsök*. På gr. av j:s rotation måste
en centrifugalkraft uppstå, som förminskar
tyngdkraften mer och mer, ju närmare man kommer
ekvatorn. Påvisandet av denna kraft är
ytterligare ett bevis för rotationen, liksom också j:s
avplattning. J :s rotationsaxel, jordaxeln,
träffar jordytan i de båda polerna, j. roterar ett varv
kring densamma på ett stjärndygn, motsvarande 23
tim 56 min 4,09 sek medelsoltid; för en punkt på j :s
ekvator uppgår hastigheten på gr. av rotationen till
465 m pr sek. Jordaxelns läge inom jordklotet är
underkastad små periodiska variationer; hela
rörelsen försiggår emellertid inom ett område av
jordytan, vars genomskärning ej överstiger 20 m.
J:s årliga rörelse kring solen.
Copernicus lärde även, att j. ej är världens medelpunkt
utan blott en planet, som rör sig kring solen i en
cirkelformig bana, ett varv på ett år. Ej heller
denna tanke var ny, den hade framkastats redan av
Aristarchos från Samos (o. 280 f.Kr.); ej heller för
denna hade Copernicus några direkta bevis, hans
skäl var, att alla observerade rörelser inom
solsystemet därigenom fingo en ytterst enkel förklaring.
Bevisen erhöllos först senare, bl.a. genom den årliga
aberrationen* och den årliga parallaxen*. J:s bana
kring solen är ej exakt en cirkel utan en ellips
med liten excentricitet (0,0197), solen befinner sig
i ellipsens ena brännpunkt. J:s medelavstånd från
solen är 149,5 mill. km; då den befinner sig
närmast solen, i perihelium, är dess avstånd 2,5 mill.
km mindre; då den befinner sig längst bort, i
aphelium, lika mycket större. Då j. passerar
perihelium, i början av jan., är dess hastighet störst;
i aphelium, i början av juli, är den minst;
medel
hastigheten är 29,70 km i sek. och omloppstiden
ett år. Under omloppet är jordaxelns riktning i
rymden nästan oföränderlig (jfr Precession och
Nutation), den bildar en vinkel på 66°33’ med
jordbanans plan. Växlingen mellan dag och natt,
dagens och nattens olika längd vid olika tider av
året samt årstidernas växling äro förorsakade av
j:s rotation och årliga rörelse. Fig. 2 visar j. i
fyra olika lägen under omloppet kring solen. Vid
sommarsolståndet (21/e) är nordpolen vänd mot
solen (se fig. 3) och hela den del av jordklotet,
som ligger ovanför n. polcirkeln (en cirkel på
jordytan parallell med ekvatorn och på 66°33’ avstånd
från densamma), ständigt belyst av solen, som
således här vid denna tid ständigt är över
horisonten. Går man söderut, går solen en viss del av
dygnet ned under horisonten, natten blir längre
och längre; vid ekvatorn bli natt och dag lika
långa, och nedanför s. polcirkeln råder ständig
natt. Vi ha då sommar på n., vinter på s.
halvklotet. Vid vår- och höstdagjämningarna (21/s, resp.
23/a) äro båda polerna belysta (se fig. 4), dag och
natt äro lika långa över hela jordklotet. Vid
vintersolståndet (22/is) är sydpolen vänd mot solen,
här råder nu ständig dag, kring nordpolen
däremot ständig natt. Vi ha då vinter på n., sommar
på s. halvklotet. J. deltager även i solsystemets*
rörelse i rymden.
J:s areal är 509,950,714 km2 enl. Bessels
värden (1841), 510,100,779 km2 enl. Hayford-Helmerts
1924 internationellt antagna. Av dessa upptas c:a
29,2% av land, 70,8% av hav. För kontinenter
Fig. 5. Världsdelarnas och världshavens ytvidd.
— 131 —
— 132 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
