Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordell, Ivan - Jordemoder - Jorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JORDEN
Fig. 1.
paratutställningen 1940 i ”Gatflickan”, som
likaledes gick i svart och rött men var mera
verk-lighetsmässig både vad figuren och fondmiljön
beträffar. J. hade då lagt bakom sig en ”grå”
period med kräset avstämda valörskalor qch
börjat ge sin färg rikare mättnad och ,
klangkontraster, bl.a. i den materialskönt uppmurade,
pastosa bilden ”Hemväg” (1939), tillhörande
Malmö museum liksom ”Gatflickan”. På 1940-talet
använde J. ofta med framgång temperan vid sidan
av oljefärgen. Ett slags hemlöshetskomplex, en
dragning till de utstötta el. missgynnade, till
banala tivolinöjen och ödsliga landskap, gjorde
sig gällande, och tryckta färganslag el. överdrivet
fula kvinnoansikten tycktes i många bilder
avspegla en tilltagande bitterhet. I jan. 1948 visade
emellertid J. i Aura, som han tillhört sedan 1937,
en mänskligare, milt harmonisk interiör med grått
ljus, ”Sjuk flicka”, och ett något Matisse-aktigt
komponerat ”Stilleben med flygel”. — Litt.: H.
Hedemann-Gade i ”Festskrift vid Skånes
konst-fören:s 35-årsjubileum” (1939) och ”Skånsk
konstrevy” (1945)- H.Ge.
Jordemoder, se Jordegumma.
Jorden (lat. Tellus), den himlakropp vi bebo,
är den 3:0 i ordningen, från solen räknat, av
planeterna; dess astronomiska tecken är 3.
J:s form och storlek. I äldsta tider
betraktades j. som en fast skiva, vilande på ett fast
underlag; över j. välvde sig himlavalvet som en
kupa. Ett viktigt framsteg betecknar den grekiske
filosofen Anaximanders (610—547 f.Kr.) uppfattning,
att himlen hade sfärisk form och att j. svävade fritt
i dess mitt; han ansåg j. ha formen av en cylindrisk
skiva, på vars ena plana yta människorna bodde.
Tanken, att j. var klotformig, möter man hos
py-tagoréerna; klart uttalad och motiverad av
verkliga skäl finner man dock denna åsikt först hos
Aristoteles (384—322 f.Kr.). Hans skäl, som
återfinnas bland dem, som än i dag bruka anföras i
elementära läroböcker, voro bl.a. följ. Då man
förflyttar sig i riktning mot n. el. s. längs
jordytan, ändrar sig horisontens läge bland stjärnorna,
en stjärnas kulminationshöjd ändrar sig
kontinuerligt med förflyttningen. Ett annat skäl gav honom
månförmörkelserna, vilkas uppkomst därigenom
att månen passerar genom den skugga, som den
av solen belysta jorden kastar ut i rymden, var
känd redan då: jordskuggans begränsning
avtecknar sig alltid cirkelformig på månen. En fullt
tillförlitlig kunskap om j:s form och storlek kunde
emellertid först erhållas genom noggranna
mätningar, s.k. gradmätningar. Genom dessa är det
fastslaget, att j. ej är fullt klotformig utan något
avplattad kring polerna. J:s form är i det allra
närmaste en rotationsellipsoid, d.v.s. den har
samma form som den kropp, vilken uppkommer, om
en ellips roterar kring en av sina axlar, i detta fall
den mindre, som sammanfaller med j :s
rotations-axel. Vid ekvatorn är jordradiens längd 6,378,388
m enl. Hayford, vid polen 6,356,912 m (jfr fig. 1
och art. Geodesi).
J:s täthet. Genom att jämföra storleken av
den attraktionskraft, som verkar mellan två
kroppar med kända massor, med den kraft, varmed den
ena av dem attraheras av j., kan j:s massa
beräknas. Då j:s dimensioner äro kända, kan härur j :s
medeltäthet härledas; man har funnit den vara
5,5 ggr vattnets.
J:s dagliga rotation. För en iakttagare
förefaller det, som om stjärnorna sutte fästade på
insidan av en ihålig sfär, i vars medelpunkt j.
befinner sig, och som vrider sig runt kring en axel
från ö. mot v., ett varv på ett stjärndygn. Detta
blev också länge den allmänt antagna förklaringen
av rörelsen. Copernicus* framhöll emellertid, att
det ur flera synpunkter vore enklare att tänka sig
den dagliga rörelsen hos himmelssfären som
skenbar och/framkallad av en daglig rotation hos j.
från v. möt Ö. kring en genom dess medelpunkt
gående axel. Denna tanke var ej ny; den
framkastades långt tidigare av de båda pytagoréerna
Ekfantos och Hiketas utan att vinna beaktande.
Fig. 2. Schematisk bild av solbelysning vid olika tider
på året.
SU 15.
5 — Red. avsl. 19/i 50.
— 129 —
— 130 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
