Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JORDEN
Fig. 9. Hypsografisk kurva över jordytan enl. Kossina.
T.v. om kurvan litosfär, t.h. hydrosfär. Talen överst ange
arealen i mill. km2. På abskissaxeln betecknar i °/o 5,1 mill.
km2. CQ havsytans nivå, BOR jordytans medelnivå, AS
havens medeldjup, BFLO = BDMO kontinentalblock (553 mill.
km2), AFHK — AEGK landblock (607 mill. km2), DP
hydro-sfärens yta Vid jämning av litosfären järns med dess
medelnivå BR.
två tydligt skilda nivåer. Kontinenterna
sammansättas, om de befrias från sedimenttäcken,
väsentligen av sura granitbergarter (el.
motsvarigheten gnejs); Nordamerika synes härvid något
lättare och surare än övriga kontinenter. Detta
är sialskiktet (si = silicium, al = aluminium) med
en spec. v. av c:a 2,7 och en tjocklek i
kontinenterna av 45—60 km, på oceanbottnarna 5—25 km
(tunnast på Stilla havets botten; enl. B.
Guten-berg saknas här sialskikt, en möjlig men ej
sannolik uppfattning). — Vid jordytan ha de
longitudinella jordbävningsvågorna (P) en hastighet
av 5,5 km/sek, de transversella (S) 3,2 km/sek.
På 20—30 km djup ökas P-vågornas hastighet till
något över 6,0 km/sek, vilket skulle innebära en
ökning av tätheten till 3,0 och en motsv. mera
basisk sammansättning av bergarten
(sialma-skiktet; ma = magnesium), sannolikt motsv. den
bergart, som finns 1 j:s stora platåbasaltom-
Fig. 10. Sammansättningen och tätheten
(T) av de olika sfärerna i jordens inre.
Väsentligen enl. V. Goldschmidt.
råden (t.ex. Columbiaplatån, Dekkans platå,
Cen-tralsibirien). Som jordskorpa kan sålunda
sial-och sialmalagren betecknas. — Vid c:a 55 km
djup under kontinenterna ökar så P-vågornas
hastighet plötsligt till 8 km/sek och 5-vågornas till
4,5. Här vidtar simaskiktet med en täthet av
3,6—4,0 (peridotit). Detta homogena mantelskikt
(eklogitskalet enl. V. Goldschmidt) sträcker sig
ned till 1,200 km djup. Vid detta djup har
tätheten ökat till 5,0 till följd av den ökade
kompressionen, P-vågornas hastighet till 12 km/sek
och 5-vågornas till 6,7. Där uppträder en svagt
utpräglad diskontinuitetsyta, förändringarna i
hastigheten bli därunder ojämna, vilket tyder på
snabba växlingar i materialet. Detta är mellam
skikten, sulfidoxidskalet enl. Goldschmidt,
bestående av sulfider och oxider av tunga metaller,
särsk. järn. Andra forskare anse detta ge ett för
stort värde på j:s svavelinnehåll och jämföra
skiktet med innehållet i de likaledes mycket
variabla stenmeteoriterna. Alla utsagor om skiktets
kemiska sammansättning äro hypotetiska. — På
2,900 km djup kommer en mycket kraftigt
utpräglad diskontinuitetsyta, och förändringarna i
de seismiska vågorna bli utomordentligt starka.
P-vågornas hastighet minskar där plötsligt från
13 km/sek till 8,5, ^-vågorna, vilkas hastighet där
är 7,4 km/sek, utsläckas helt. Detta är j:s
fysikaliska huvudgränsyta, och härifrån till j:s
medelpunkt (6,370 km under ytan) befinner sig en
homogen kärna med ett hydrostatiskt tryck,
vilket framgår av N-vågornas frånvaro. Inom detta
skikt ökar P-vågornas hastighet åter långsamt
mot medelpunkten, där den är icke fullt 11 km/sek.
— Jordskorpan med manteln ned till 1,200 km
djup bildar enl. Goldschmidt litosfären. Under
denna vidtar barysfären, innehållande en
ytter-zon, mellanskikten, och under 2,900 km den rent
metalliska kärnan, som antas bestå av 90 °/o järn
och bl.a. 8 °/o nickel, analogt med järnmeteoriterna.
J. skulle därmed vara att likna vid en
metallsmälta under högt tryck, omgiven av ett
slaggskal, där genom differentiation allt lättare
element samlats mot ytan. Tätheten är vid
huvudgränsytan c:a 9 och i medelpunkten med ett tryck
av c:a 3 mill. atmosfärer c:a 11,5. Hela j :s spec. v.
är 5,52.
Kontinenternas ytgestaltning och
byggnad återspegla tillnärmelsevis de yttre och inre
krafter, som under olika geologiska perioder varit
verksamma. De orogena (bergskedjebildande)
perioderna (jfr Bergskedja) äro koncentrerade till
bestämda tidsavsnitt i j:s utvecklingshistoria. Om
de före kambrisk tid inträffade orogena
perioderna är vår kunskap ännu ofullständig, och de
beröras ej här (jfr Fennoskandia, sp. 375). Efter
denna tid urskiljas fyra stora orogena system på
j.: 1) den kaledoniska veckningen, som ägde rum
på skilda platser av jordytan från yngre kambrium
till devon med sin huvudperiod under silur och
början av devon (för o. 300—350 mill. år sedan),
2) den variskiska under karbon och perm (för
200—250 mill. år sedan), 3) den mesozoiska vid
början av jura- och kritperioden (för 100—150 mill.
år sedan) och 4) den alpina från tertiärtidens
början, där bergsbildningen ännu är i gång. —
Veckningarna uppträda i geosynklinaler mellan
— 137 —
- 138 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
