Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JORDEN
resistensområden, som utgöras av äldre veckade
områden, vilka vid en förnyad orogenes icke
längre delta i veckningarna och ej undergå
avsevärda förändringar i sitt ytinnehåll. De kunna
dock under orogenesen brytas sönder i mindre
block. De viktigaste av dessa resistensområden (se
fig. ii), vilka äro kontinenternas kärnområden, äro:
i) på n. halvklotet (Laurasien) det fennosarmatiska
blocket (Fennoskandia med den ryska plattan
som sedimentationsområde), Angaralandet
(urbergsområdet kring Jenisej) med Obsänkan som
sedimentationsområde samt den laurentiska platån
(med Hudson Bay och de kanadensiska öarna
som centrum) med Nordamerikas inre slätter som
sedimentationsområde, 2) på s. halvklotet
(Gond-wanakontinenterna) Brasilien—Uruguays bergland
med sedimentationsområden i övre Amazonas—La
Plata-områdena, större delen av den afrikanska
kontinenten, Arabien, Främre indiska halvön, v.
och centrala Australien samt Antarktis. Till dessa
ansluta sig ett flertal mindre kärnor, inbäddade
i veckområdena. Mellan dessa båda
fastlandssy-stem låg en flera gånger nybildad geosynklinal,
Tethyshavet.
Kaledoniderna uppträda nära
resistensområdenas randzoner. De viktigaste stråken utgöras
av den kaledoniska fjällkedjan i Skandinavien
med fortsättning åt s.v. över Storbritannien och
(okänd) på Atlantens botten, mot n. över
Spetsbergen. I ö. är denna veckning begränsad av
det fennosarmatiska blocket och Barents’ havs
kärna, dess v. rand, tidigt neddenuderad, är höjd
i samband med den alpina veckningen. Det andra
stora kaledoniska systemet omger Angaralandet
(Byrrangabergen på Tajmyrhalvön,
Verchojansk-bergen och nuv. brottberg mellan Bajkalsjön
och Balkasj, ss. Sajanska bergen, Changaibergen,
Altai, Tarbagatai, samt Vitim- och
Aldan-pla-tåerna), det tredje ansluter till den laurentiska
platån i Nordappalacherna och fortsätter
sannolikt efter Grönlands östkust, ett fjärde är slutl.
s.ö. Australien och Tasmanien. Kaledoniska
störningar uppträda mångenstädes på jordytan.
Den variskiska orogenesen, den mäktigaste av
de fyra, innefattar ett hela j. omspännande
system av nu helt nederoderade och genom den
alpina orogenesen delvis sönderbrutna och höjda
brottberg. S. om den laurentiska platån löper
den som Appalacherna för att längre i v. dyka
upp ur yngre sediment i Ouachita Mountains i
Oklahoma. Den brasilianska platån kantas i v.
och s. av variskider, vilka till större delen ingå i
Andernas ö. delar, men uppträda i s. mera
självständigt i Sierra de Cördoba och mellan Bahia
Blanca och Buenos Aires. — I Mellan- och
Sydeuropa urskiljas ett flertal noggrant undersökta
variskiska zoner: 1) den rheno-hercyniska
geo-synklinalen från Sydirland och Sydengland över
Belgien och Mellantyskland, 2) den
saxo-thu-ringiska s. därom, bl.a. genom Bretagne, 3) den
moldanubiska zonen över Massif central,
Voge-serna, Schwarzwald och Böhmen (armorikanska
bergskedjan*). Den sistn. zonen består
huvudsaki. av prekambrisk berggrund. Sammanhanget
mellan dessa zoner och mesetan på Pyreneiska
halvöns västhälft med n.v.—s.ö. veckaxlar är icke
närmare känt. — Dessa variskider, även ingående
i n.v. Afrikas mesetaområden, i delar av det
senare alpina området (se Alperna), stryka n.
om Asovska sjön och fortsätta sedan över Mindre
Asiens och Irans högplatåer in i de väldiga och
oerhört komplicerade, ännu till stora delar
outredda asiatiska variskiderna, som omrama de
nordasiatiska resistensområdena, Angaralandet
med Obsänkan samt Karahavet. Det sistn.
området omges av Novaja Zemljas,
Byrrangaber-gens och Severnaja Zemljas veckzoner. Det
centralsibiriska området kantas i v. av
Uralber-gen och i s. av en bred veckzon med Tien-shan,
Altyn-tag, Kun-lun, Nan-shan och Tibets
högslätt som viktigaste element i ö., vari
Tarim-bäckenet under orogenesen kvarstod som ett litet
resistensområde. I s.ö. Asien urskiljas fyra
smärre resistenta kärnor (den östkinesiska kring
Gula havets inre del, Ordos-platån i Inre
Mongoliet samt de sydkinesiska och indokinesiska
bergplatåerna). Kring dessa utvecklade sig ett
storartat variskiskt vecksystem med en n.ö. gren
(t.ex. nordkinesiska berglandet, Chingan-bergen,
Shantung- och Korea-halvöarna, Japans öar,
Sichota alin och Stanovojbergen) och en sydlig
(Bortre Indiens bergland). Tjuktjerhalvön
innehåller variskider, likaså det östaustraliska
berglandet och Kaplandet.
Under mesozoisk tid fortsatte veckningarna i
nära anslutning till den variskiska inom t.ex. s.ö.
Asien över Malackahalvön till Borneo, i en båge
inom ö. Sibirien (bl.a. Tjerskijbergen), Nya
Zeeland, Sydafrika och Kaukasus. Viktig är också
den första anläggningen av den amerikanska
kordilleran, där den västligaste veckningen (bl.a.
Cascade Mountains) anlades från Alaska ned till
Eldslandet.
Slutl. innebar den yngsta, alpina veckningen
utbildningen av en mäktig mediterran veckzon i
Tethyshavets geosynklinal över Atlasbergen,
Be-tiska kordilleran, Pyrenéerna, Alperna, Kaukasus,
Mindre Asien, Irans högland och dess
randkedjor, Omanbergen samt Himalaya, Transhimalaya,
Karakorum, Burmas v. bergland och ostindiska
arkipelagen. I det pacifiska systemet delta
öst-asiens öbågar samt den amerikanska kordilleran,
i Nordamerika på ömse sidor om variskiderna
m.m. omslutande smärre resistensområden, ss.
Great Basin och Coloradoplatån, inom Anderna
huvudsaki. ö. om dessa. Alpiderna fortsätta här
i öbågen Syd-Georgien—S. Orkneyöarna till
Gra-ham Land. I dessa ännu ej nedbrutna
vecksystem ingå j:s mäktigaste bergskedjor. Längs
öbågarna ha bildats marginala djuphavsgravar,
där oceanernas största djup äro att finna. — Stilla
havets botten är ett sedan arkeisk tid resistent
område, runt vars rand under de orogena
perioderna fogats veckade zoner.
Veckningarna inleddes med en kompressionsfas
med ökat tangentiellt tryck i jordskorpan, som
först torde ha åstadkommit stora vågor på 200
—400 km bredd. Amplituden i dessa vågor ökade,
till dess jordytans plasticitetsgräns överskreds
och en bristning skedde. De ytliga
sedimentbergarterna blevo därvid veckade och delvis
nedpressade till stort djup. Veckningarna förde med sig
betydande förändringar på andra områden. Den
orogena perioden med dess sammanskjutning av
— 141 —
— 142 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
