Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jubileerbocken el. Lilla Genesis - Jubilera - Jubileum - Jubileumsavlat - Jubileumsfonder - Jubileumskliniker - Jubileumssport - Jubileumssanatorier - Jubileumsår - Júcar - Jucker - Jud, Jakob - Jud. - Juda - Judae, Leo - Juda Halevi - Judar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUBILERA
delning i jubelårsperioder (jubileer) på 49 år. J.
finnes i tysk övers, i ”Die Apokryphen ... des Alten
Testaments” utg. av E. Kautzsch, 2 (2 Aufl. 1921).
Jubile’ra, se Jubileum.
Jubile’um (jfr lat. annus jubilaeus, jubelår*),
jubelfest, minnesfest (100-, 50-årsfest o.d.). — J u b
i-1 a’r, person som firar jubileum. J u b i 1 e’r a, fira
jubileum.
Jubileumsavlat, se Jubelår.
Jubileumsfonder, se Konung Oscar II:s
jubileumsfond och Konung Gustav V:s jubileumsfond.
Jubileumskliniker, se Konung Gustav V:s
jubi-leumskliniker.
Jubileumsport, se Jubelår.
Jubileumssanatorier, se Konung Oscar II :s
jubileumsfond.
Jubileumsår, se Jubelår.
Jücar [zo’kar], flod i ö. Spanien, upprinner på
Muela de San Felipe helt nära Tajo samt flyter åt
s. och ö. till Valenciabukten, där den mynnar vid
Cullera; 500 km lång. Kustslätten bevattnas av J.
Jucker, hästras, se Hästar.
Jud [jot], Jakob, schweizisk romanist (f.
1882), e.o. prof, i Zürich 1922, prof, där sedan
1926. J. har tills, med K. Jaberg* utg.
framstående verk inom romansk språkgeografi, främst
en monumental dialektatlas över Italien och s.
Schweiz; utger med A. Steiger serien ”Romanica
Helvetica” sedan 1935 och tidskr. ”Vox Romanica”
sedan 1936. 1942 erhöll J. festskriften ”Sache und
Wort”.
Jud., förk. för Judas’ brev.
Juda, israelitisk stam (Jos. 15), för vilken Juda,
Jakobs son (1 Mos. 49:8 ff.), ansågs vara
stamfader; tillhörde de stammar, som o. 1200 f.Kr. från
s. inkommo i Palestina. Av dessa trängde blott J.
in i kulturlandet och övergick till åkerbruk; dess
område omfattade trakten mellan Jerusalem och
Hebron. David organiserade J. som stat, Juda
rike, och förenade det med Israel*.
Judae [jo’dä], Leo, schweizisk teolog (1482—
1542), Zwinglis och Bullingers medarbetare vid
reformationens genomförande i Schweiz. — Litt.:
L. Weisz, ”L. Jud” (1942).
Juda Halevi, se Jehuda ha-Levi.
Judar. Namnet j. betecknar urspr. befolkningen
i Juda rike till skillnad från dem, som bodde i
Israel, och blev efter babyloniska fångenskapen
det vanliga namnet på ättlingarna av det gamla
Juda rikes inv. Om j:s tidigare historia se Israel
och Babyloniska fångenskapen. 539 f.Kr. föll
Babylon i persernas händer, och de där bosatta j.
fingo av Kyros tillåtelse att återvända till sitt
land. Juda utgjorde nu endast en prov, i persernas
världsvälde och fick avstå från egen politik men
erhöll ett avsevärt mått självstyre och fullständig
religiös frihet. 520 f.Kr. fanns i Jerusalem som
persisk ståthållare en avkomling av den davidiska
dynastien, Serubbabel, vilken erhöll tillstånd att
återuppbygga templet, därmed skapande en
religiös medelpunkt för j. De nationella kretsarna
knöto stora förhoppningar vid Serubbabel, och
Sakarja och Haggai siade om honom som Messias.
445 f.Kr. förordnade Artaxerxes I en jude
Nehem-ja, perserkonungens munskänk, till ståthållare
över j. med uppgift att återuppbygga Jerusalems
murar, från storkonungens sida ett led i hans
strä
vanden att åt sig skapa fasta stödjepunkter i det
oroliga Syrien. Nehemja grep sig ivrigt an med
åtskilliga religiösa reformer, hans ideal var j:s
avsöndring från andra folk, han verkade mot de
blandade äktenskapen, för prästtionden och
sab-batsvilan (jfr Esra). J:s historia under det sista
årh. av persernas välde är så gott som okänd.
—-Under det grekiska herraväldet erhöllo
j. av Alexander tillåtelse att bosätta sig i det av
honom grundade Alexandria och fingo f.ö. behålla
sina rättigheter. Från denna tid börjar den
hellenistiska kulturen öva allt starkare inflytande på
j. 301 f.Kr. kommo j. under ptoleméerna,
vilka fortsatte persernas toleranta religionspolitik.
Ptoleméerna sökte aldrig med våld påtvinga sina
undersåtar den grekiska kulturen och rönte därför
sympatier från de konservativa i Jerusalem och
största delen av folket. 198 f.Kr. gick makten över
Palestina över på seleukiderna, vilka voro
fanatiska ivrare för Orientens hellenisering. De
understöddes i Jerusalem av en bildad överklass,
vars ledare voro de mäktiga tobiaderna (en judisk
släkt härstammande från en viss Tobia, med rätt
att indriva skatter m.m.). Motsatserna bland j.
stegrades alltmer, och när den geniale Antiochos
Epifanes bestigit tronen, blev krisen akut. Det
hellenistiska reformpartiet lyckades besätta det
översteprästerliga ämbetet med sina partivänner,
ett grekiskt gymnasium byggdes, och plikten att
hålla den judiska lagen upphävdes. Då
oppositionen växte, beslöt Antiochos att våldsamt nedslå
den: Jerusalems murar nedrevos, på den s.ö.
kullen byggdes en borg (Akra), där en syrisk
besättning inlades, sommaren 168 f.Kr. förbjöds vid
dödsstraff den judiska kulten, och Jerusalems
tempel invigdes åt Zeus Olympios. Uppror bröt nu ut,
lett av de s.k. mackabéerna*. 163—162 lyckades
j. tillkämpa sig religionsfrihet, och därmed var
målet nått för de lagtrogna. Mackabéerna
traktade emellertid även efter den politiska makten, ett
mål, som de uppnådde tack vare seleukidrikets
förfall. Sannolikt var det under mackabéerna, som
schismen mellan j. och samariter* ledde till full
söndring. Mackabéernas allt världsligare politik
trädde mer och mer i motsättning till de
frommas önskemål. Alexander Janneus hade antagit
konungatiteln och måste med vapen nedslå
åtskilliga upprorsförsök. Som ledare för den mot
monarkien avoga stämningen framträdde alltmer
fariséerna*. — 63 f.Kr. kommo j. under romarna
genom Pompejus’ besättande av Jerusalem.
Mac-[ kabéerna efterträddes under romersk överhöghel
av den herodianska dynastien*. På gr. av
Arche-laos’ usla styrelse lades Judéen 6 e.Kr. under en
romersk prokurator, som residerade i Caesarea,
och blott 41—44 e.Kr. styrdes det av Agrippa I,
efter vars död hela Palestina ställdes under
pro-kuratorerna. Dessas brutala styrelse åstadkom allt
allvarligare oroligheter, underblåsta av seloter*
och dolkmän*. 66 e.Kr. utbröt öppet uppror mot
Rom, vilket stäcktes av Titus genom Jerusalems
erövring och templets förstöring 70 e.Kr., varefter
Judéen förvandlades till kejserlig provins. Dock
slocknade ej därmed den aktivistiska
nationalismen. Tidens apokalypser tala ett oförtydbart språk
om messiasförhoppningarnas glöd, vilka 132 e.Kr.
under kejsar Hadrianus ledde till nytt uppror
under ledning av Bar-Kochba*. Som straff härför
— 215 —
— 216 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
