Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Judar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUDAR
Romarna bortföra i triumf judarnas heliga kärl. Relief på Titusbågen i Rom.
förvandlades Jerusalem till en rent hednisk stad,
benämnd Aelia Capitolina och med tempel helgade
åt Zeus och Afrodite, varjämte j. förbjödos bosätta
sig där. — Under hela denna tid växte sig j.
utanför Palestina, i den s.k. judiska diasporan, allt
starkare. Denna hade sina rötter i förexilisk tid,
som i Kon. 20:34 visar. Även i Egypten torde j.
ganska talrikt ha funnits redan före exilen, bl.a.
som soldater åt faraonerna (jfr
Elefantinepapy-rerna). Likaså uppstodo i Babylonien genom
babyloniska fångenskapen* vidsträckta judekolonier.
Diaspora har sålunda icke sin upprinnelse i
handeln, som man ofta velat hävda, utan i kolonier,
som uppstått genom deportationer, flykt,
soldatkolonier o.d. De olika krigen spredo framför allt
j. som slavar i mängd över världen. Under årh.
närmast f.Kr. började en energisk judisk
propaganda med betydande framgång. Man räknar vid
Kristi födelse mellan 4 och 5 mill. j. i
Medelhavsländerna. Helt säkert måste j:s förvånansvärda
expansion förklaras genom uppsugandet av
rasbesläktade semitiska, framför allt feniciska element.
J. i diaspora voro tillgängliga för inflytanden från
främmande håll. Sin bärgning vunno de som
åkerbrukare, hantverkare, soldater o.d. Däremot blevo
de ett typiskt handelsfolk först långt efter Kristi
födelse.
J:s historia efter den judiska statens fall kan
indelas i perioder, alltefter vilket lands j., som
utövat hegemonien inom judenheten på gr. av
sin övervikt i antal och kulturell blomstring.
Anda till medeltidens slut dominerade sålunda
olika icke-kristna länder. Kristendomens seger i
det romerska riket förorsakade näml, nya
förföljelser mot j. Tidigare hade de kristna förföljts,
nu vände de sig i sin tur mot j. Sedan
Konstan
tin den store 323 gjort kristendomen till
statsreligion, utfärdades allahanda undantagslagar för
dem, i sht efter den judevänlige Julianus
Avfällingens död (363). Kyrkomötena förbjödo j. att
göra proselyter, att ingå äktenskap med kristna,
att inneha statsämbeten, att bygga nya
synagogor o.s.v. Biskop Kyrillos lät 415 fördriva 100,000
j. från Alexandria, och 200 år senare skall
västgöternas konung ha tvångsdöpt ett lika stort
antal. J:s kulturella och religiösa centrum, som
efter Jerusalems fall varit Jabne och senare (till
o. 425) Tiberias, säte för överdomstolen
(syn-hedrion) och patriarken (nast), flyttades efter hand
till Mesopotamien, där j. styrdes av en egen
”exilfurste” och där under förra hälften av
200-talet en högsk. grundats. Efter en tid av
förföljelse från de härskande perserna blevo j.
under arabernas välde åter gynnade. Exilfursten
blev ett slags länsherre under kalifen och fick
sitt säte i Bagdad. De babyloniska högsk. i
Sura och Pumbedita erhöllo utvidgade
privilegier, och deras ledare, gaon, förblev ända till o.
1040 j:s andliga överhuvud. J. i landet voro
bönder och hantverkare, men folkbildningen
stod mycket högt, bl.a. tack vare ett slags
folkhögskolekurser. De judiska lärde, ss. gaon
Saadja ben Josef, översatte flitigt
vetenskapliga arbeten från och till arabiska och utövade
över huvud en betydande litterär verksamhet.
Detsamma var i än högre grad fallet i
Spanien, där den judiska kulturen under arabernas
välde nådde en kanske aldrig förr el. senare
uppnådd blomstring. Där uppträdde under
1000-och 1100-talen diktare och filosofer, ss. Gabirol,
de bägge Ibn Esra, Jehuda ha-Levi och Mai-
— 217 —
— 218 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
